Lördag 16e maj 2020

Årets första surfskirace och ni må tro vi hade fört många diskussioner om dess vara eller inte vara med tanke på tiderna som råder nu. Men efter diskussion med förbundet så beslutade arrangörerna att köra men att köra det som ett lokalt race. Vi i Göteborg stretchade lite på de allmänna reglerna om max två timmars bilåkande till tre. Lovade oss själva att bara åka över dagen, inte göra onödiga stopp längs vägen och inte krama våra paddelkompisar i Skåne. Vi skulle ju endast vistas utomhus.

Kl 7 på lördag morgon mötte jag upp med Kristin Utbult och Maria Westberg. Lastade och åkte till Korsvägen där vi hämtade upp Örjan, som kommit med buss. Sedan rullade vi mer eller mindre rakt ner till Sydkusten och den bilresan gick otroligt fort även om vi körde under hastighetsbegränsningen. Förutom en massa tugg så körde vi musiktävling, drack kaffe och åt hembakta bullar, pratade om surfski, kontrollerade webtrackingappen och snackade taktik med Kristin. Det skulle komma att bli hennes första surfskitävling tillika downwind på egen hand. Ja hon var nervös. 20 kilometer i ordentlig vind förstod även hon att det inte var att leka med. MEN, vi kom fram till att Sydkusten är full av fina sandstränder där man enkelt kan glida iland om man inte vill paddla hela sträckan.

Väl framme i Mossbystrand träffade vi Skåningarna tillika arrangörerna. Det var Camilla, Jenny L, Viktoria, Johan S, Jenny K, Jenny Å och Terese. Ett härligt gäng som börjar bli varma i kläderna när det gäller surfskitävlingsarrangemang. Och Camilla och Jenny är erfarna Sydkustpaddlare och har stenkoll på hur man ska dra den bästa banan utefter rådande förhållanden.

På plats var också de vassa skånegrabbarna Ola S, Johan S, Laszlo och Paul – och dansken Peter R som besöker de flesta av våra tävlingar. Kul Kul!

Vinden för dagen ca 13 m/s från väst. Slutgiltig bana Mossbystrand till Kabusa/Nybrostrand 20 km. Mer eller mindre 100% downwind vankades och vågor över någon meter. Drömläge med andra ord. Vatten- och lufttemeperaturen låg på 10C ca och jag valde för dessa förhållanden min varmaste long john (Palm Blaze) och min neoprentröja (Camaro). Det blev perfekt!

Som vanligt blev det lite småkörigt innan start med alla prylar som skulle fixas iordning, väskor som skulle packas, teknisk utrustning som skulle sättas igång. Men 7 minuter efter 13 så kom vi iväg i en relativt lugn strandstart. Varför skynda? 20 km downwind väntade, det var inte starten som skulle avgöra idag.

Skråade lite söderut för att plocka höjd. Vinden var i ryggen men dyningen gick än så länge in mot kusten. Såg Trent och Peter R på min insida och Paul och några till dra utåt rejält. Jag valde min linje just för att jag fick surfa en del på vindvågorna istället för att bara paddla. Vindvågorna blev större och större och ju längre jag kom ju mer interfererade de med dyningen och farten ökade.

Efter ett tag såg jag Johan Skärskog en bit framför mig. Jag var redan trött och orkade inte tänka på att plocka placeringar. Försökte bara stanna kvar i min bubbla, fokusera och hitta så många vågor som möjligt att åka snålskjust på. Plötsligt var jag om Johan men var rätt säker på att han skulle komma förbi mig snart igen. Efter det såg jag ingen under hela loppet. Ingen! Tittar man på webtrackenrns replay från racet kan man se hur nära folk var bakom mig. Tur att jag inte visste det där och då, hade säkert blivit stressad. Nu kändes det som om jag var ensam där ute. Skönt!

När vi närmade oss Ystad blev vågorna som allra störst. De var lätt två meter och vågdalarna var mäktiga. Det var rätt stökigt med flera vågsystem. Skin hoppade och for och trycktes emellanåt hit och dit. Dock var det som att sitta i ett långt spjut. Mitt rosa spjut skar ändå igenom det mesta så länge jag tryckte på. Där fanns vågor i princip överallt, det var bara att bestämma sig för vad man skulle plocka. Jag älskade det! Det fanns ingen risk att bli uttråkad här inte. Full fokus på vågorna men också ett öga på avståndet till land. Jag ville inte komma för nära och riskera att hamna i långsamtgående vågor.
Hann tänka på Kristin, som gjorde sin första dw. Hur skulle det gå för henne? Fick dåligt samvete över att jag tagit med henne på detta spektakel. Men kände mig ändå lite lugn med tanke på reservplanen vi hade gjort upp innan start.

Efter Ystad blev det grundare, vattnet ljusare och vågorna ändrade karaktär. De krympte en aning men där fanns fortfarande mycket att surfa på. Det var lätt att hitta vägen mot kanten på Nybrostrand. Där skogen tar slut hade Camilla sagt, och det stämde så bra. Ett rött torn visade också vägen och jag behövde aldrig använda min GPS klocka även om det kändes skönt att ha rutten inprogrammerad.

De sista 3-4 kilometrarna var helt klart mina sämsta. Tappade fokus helt enkelt, det gick trögt. Landningen på stranden var häftig. Sällan jag landat i sådana vågor i Sverige. De var fortfarande så pass snälla att man bara kunde paddla på men shorebraket var lite tuffare och jag välte ur min ski av en brant våg tryckte min ski åt sidan. Men – helt ok, slapp längre simturer, något som några andra senare fick njuta utav 😀

Då jag klev upp på stranden upptäckte jag till min förvåning att bara Paul hade gått i mål. Vart var de andra killarna? Lämnade skin vid bilen och då såg jag Ola komma i mål. Och efter det en mindre strid ström av grabbar. På med varma kläder, dricka. Så såg jag en välkänd svart/grön NK bäras upp och en man stapplandes vid sidan av skin. Kände igen honom men ändå inte. Han såg helt förstörd ut. Som en dränkt katt. Då såg jag att det var Trent, som kraschade på gräset vid mina fötter. -Vad har hänt? undrade jag oroligt. Mår du inte bra? Har något gått sönder? Fick du simma? Trent kunde inte svara, han var så trött. Till slut listade jag ut det, han hade spurtat. Mot Örjan och Leif visade det sig. Herregud, har aldrig sett Trent så trött (och blöt) förut. Ha ha ha!

Några av de som kom i mål simmade i mål. De välte i brytet längre ut och lät skin rulla in. Lite småkul att stå som åskådare och titta på (och fånga in skis). Tack för showen!

Krisitin och Maria hade slagit följe efter ett tag (det var ju så stort – bäst att ha en kompis!). När de kommit ca halvvägs tyckte de att det räckte. Kristin var trött och hade badat fem-sex gånger. Jag misstänker också att hon inte ville att vi andra skulle vänta på henne vid mål och de beslutade att paddla in till stranden vid Ystad. Jenny Å körde bil med släp – vi kallar det för bryt-släp – och hade koll på tjejerna på webtrackingkartan och kunde smidigt svänga ner och hämta dem.

Det var många leenden man fick se idag. Jag tror Axel Haglund var en av dem som log bredast. Han var inte så långt efter Leif & Co och det är inte illa för en plattvatten-till-surfski rookie en sådan här dag. Själv blev jag mer och mer nöjd över mitt lopp även om jag kände någon slags besvikelse över att jag inte orkat ta i mer, pressat på hårdare, plocka fler surfar. Men – man får det man puttar in på träningskontot. Kan inte påstå att jag kört speciellt hårt i vår. Det har varit mycket annat kul och motivationen har väl trytit något i det kalla vädret.

Jag var 2,5 minuter bakom Paul. Han tog ordentligt på mig sista kilometrarna. Jag tappade fokus där men får vara glad för att att övriga sträckor gick bra och att mitt vägval var bra. Jag tror verkligen det.

Stort tack till ni som arrangerade tävlingen. Så otroligt kul och nog viktigt att få köra tävlingspremiär. Jag fick verkligen upp suget för att träna på mer. Tävling är sannerligen en motivator för mig. Och jag vet några tjejer som definitivt är sugna på mer tävling 🙂
Det var första tävlingen utan följebåt och det var ju lite typiskt att det skulle bli sådant ruskväder just då. Men jag tror tack vare Sydkustens brytvänliga strandlinje så kändes det ändå ok. Arrangörerna var flera stycken som hade stenkoll på oss via webtracking. Jag vet hur det känns i magen när man inte har en aning om varför ‘Kalle’ eller ‘Olle’ inte kommit i mål som förväntat. En isande känsla….. Men kan man då se dem röra sig i kartbilden byts den isande känslan ut mot ett varmt lugn. Webtracking är verkligen ett bra hjälpmedel för oss arrangörer – så snälla ni som kommer och tävlar – skaffa appen och se till att ha testat den innan.

Ytterligare något arrangörerna lyckats med var skepparmötet som lades ut på youtube kvällen innan. Jag tycker detta är något vi bör fortsätta med även då Coronatiderna är förbi. De flesta är flitiga och kollar på filmen och förbereder sig bättre. Det blir färre frågor timman innan start, alla har ungefär samma bild av hur tävlingen ska gå till. Toppen!

Jag saknar dock hänget, afterski, kramarna. Men det kommer tillbaka!

Till sist vill jag lyfta fram dagens hjältar (i mina ögon). Kristin som vågade starta och sedan teamade ihop sig med Maria när de insåg hur stort det var. Hur de avbröt tävlingen i tid, när de fortfarande hade kontroll på situationen, på orken, på omdömet. Jag vill kalla det för att att de paddlade korta banan istället för att säga att de bröt tävlingen. Vi hade fört diskussioner med Jenny Å innan start, hon som skulle köra släpet. Hon var med på att Kristin ev skulle välja en tidigare strand. De hade lika gärna kunnat kalla det för korta banan. I alla fall, på det här viset fick tjejerna bara positiva upplevelser från racet och är sugna på mer. Dessutom hade de så pass mycket energi kvar efteråt att de orkade köra min bil hem 😀

Puss och kram – over and out!

Resultatlistan