Kajakorienteringen i Fjällbacka 2015

Written by Levemyr -

on May 18, 2015

Torsdag 14 maj 2015

ÄNTLIGEN dags för en av årets surfskihöjdpunker – Kajakorineteringen. Förra året blev det en succé med sol, värme, sandstränder, röda sjöbodar, hjärtlig stämning, borttappade kartor och tävlingshets. Skulle det bli samma i år?

Joel hämtade upp mig i sin skruttomobil med för kort tak för att jag skulle vara lugn under uppfärden. Fick surra nosen på min Spark för att ge ytterligare stabilitet men var ändå nervös. Tur att Joel var/är så enorm trevlig att jag kunde koppla bort nervositeten något och istället prata om roliga saker.

Det var en solig och småblåsig dag. Vinden var kall men kyla går att klä sig för och vind och sol får man vara mer än nöjd över. När vi kom fram till segelklubben i Sälvik söder om Fjällbacka kände jag igen i princip alla som var där. Hann knappt krama och mingla klart innan det var dags att byta om och göra sig klar för start. Det var några färre deltagare än förra året. Kanske berodde det på att tävlingen tidigarelagts för att inte krocka med Kalmartävlingen? Och/eller att WCAR (West Coast Adventure Race) gick denna helg?

Som tredje-året-deltagare kände jag mig vid det här laget hyfsat rutinerad och visste hur jag skulle göra med kartan. Jag använde ett tjockt resårband runt låret under vilket jag stoppade kartan. På så vis kunde jag hela tiden läsa kartan och även vända på den i färdriktningen. Dessutom band jag fast kartan i ett tunt resårband som jag fäst i flytvästen. Så många som varje år tappar kartan…Kompassen är det värre med. Den vill jag gärna ha synlig hela tiden och såg precis innan start att Mårten hade hittat en lösning för. Han hade tejpat fast den på benet med någon supertejp och efter att ha kastat lystna blickar på tejpen fick jag mig två bitar supertejp jag med.

Starten går. Foto: Kajakorienteringen.se

Foto: Kajakorienteringen.se

När starten gick var jag snabbt ute tillsammans med Anders Rylander och vi satte av. Snart kommer de andra snabba killarna Jensa, Anders och Markus i dubbeln, Urban, Einar och Joel. Jag sliter och försöker inte tappa allt för mycket på dem men är sist av dem till första kontrollen. Till tvåan ser jag hur gruppen sticker rakt norrut medan jag väljer ett annat vägval. Ser snart hur Einar och Anders R vänder och jagar efter mig. När vi två klungor möts igen ser jag att jag faktiskt valde den kortare vägen och har tagit in något. Havet öppnar upp sig och vi har vinden rakt emot oss. Killarna är starka och fixar motvinden bättre än mig som tappar mer på dem. Anders Abrahamsson som de senaste tävlingarna visat sig vara hyfsat jämn med mig (till min fördel dock) går om mig. Vid tvåan väljer jag samma vik som Jensa och Einar medan de andra grabbarna väljer viken på öns baksida. Deras vägval visade sig vara bättre då vi andra tappade något på dem till trean. Nu fick vi äntligen vinden i ryggen och det gick att surfa lite. Kom upp jämsides med Anders A och nu var det riktigt roligt att paddla, dels för att jag hade Anders vid min sida och dels för att jag hade vågor att leka i. Jag får dock erkänna att jag läste kartan lite slarvigt till trean. Eftersom jag såg Einar och några andra killar framför mig litade jag på att de visste vart vi skulle och kopplade bort orienteringen. Det var dock långt till trean och avståndet till framförvarande växte liksom min nervositet. Tänk om jag tappade Einar ur sikte – vad skulle jag göra då nu när jag inte hade följt med på kartan. Tack och lov så kom kontrollen och jag stämplade. Skärpte mig och kollade på kartan för nästa vägval. Valde samma som Einar, vi gick den södra vägen – inomskärsvägen. Anders A hängde i mitt kölvatten och jag kunde höra honom flåsa emellanåt. Vi rörde oss i ganska grunda vatten och plötsligt hör jag ett dån bakom mig. Vad var det tänker jag? Vänder mig om och märker att Anders A gått på grund men ser honom samtidigt komma loss och fortsätta. Det visade sig senare att stackarn fått lite lagningsarbete på halsen då rodret tryckts upp genom skrovet. Även Einar gick på grund och fick nog lite oplanerat surfskiarbete.

Fyrans kontroll – Jensa och Joel i ledning. Foto: Kajakorienteringen.se

Fyrans kontroll låg vackert på en sandudde med branta klippor intill. Thailandsvibbar! Upp och stämpla och snabbt iväg. Nästa vägval var för mig givet – inomskärs. Kanske inte det kortaste men i skydd för vinden i alla fall. Det visade sig vara smart för Anders Rylander som legat före Einar och valt det andra vägvalet dyker upp och är plötsligt jämsides med Einar. Vi stämplar femman och sätter av mot mål. Jag försöker spurta med Anders A har fått nya krafter och när vi passerar banans stökigaste parti vid en lång brygga går han om och jag kan inte svara. Men så händer det, Anders går plötsligt runt precis när det lugnat ner sig. ’Plupp’ liksom! Jag ser bara hans ben i luften och undersidan av hans ski. Efteråt berättade Anders att han att han tappade sin pulsklocka när han gick runt – det var tydligen inte Anders dag idag.

Paddlade i mål och kände mig supernöjd över min insats. Förutom att jag valde fel vik vid tvåan så tycker jag att jag valde rätt vägar och gjorde inga direkta misstag. Farten är som den är – jag är ju inte direkt i mitt livs form men får glädjas över att jag hade turen på min sida. Inte en skråma på min ski och inga vurpor. Tejpen som höll kompassen på plats i början svek redan vid tvåan så den lösningen får jag klura lite mer på till nästa år.

Nu väntade grill, hembakta bullar och skönt häng på bryggan. Alla diskuterade givetvis vägvalen, strategier och roliga incidenter under loppet. Sen dags för prisutdelning. Vi var faktiskt tre damer i damklassen och Lina Vlgeus och Alex Bergstam gjorde mig sällskap på prispallen. Jättekul att se några nya ansikten i damklassen! Herrklassen vanns av Jens Thorild, 10 sekunder före Joel. Joel har verkligen en uppåtpekande formkurva både fysiskt och surfmässigt. Men orienteringsmässigt? Skämt åsido – vi var många som hängde och att hänga är inte förbjudet och att orka hänga är en konst i sig. Och ibland är det en konst att kunna avgöra vem man skall hänga. Det är ju inte alla som väljer rätt väg trots att de ligger i täten. Joel försökte inte heller mörka sina okunskaper i professionell orientering och alla skrattade gott när pristagarna ombads rita in vägvalen på de uppsatta kartorna och Jens bad Joel börja rita. Skön stämning!

Skönt häng på bryggan!

Världens finaste medaljer!

Några av deltagarna fick ett rejälare träningspass än oss andra. Fem av deltagarna hade tappat kartan eller tappat bort sig på väg till trean och kom in en stund efter prisutdelningen. Att orientera på havet är inte helt enkelt och det kräver viss rutin. Och att frestas att hänga är lätt, den fällan har jag själv gått i flera gånger. Problem uppstår dock när den framförvarande försvinner ur sikte eller själv inte hittar.

Blev det samma succé som förra året? Ja absolut! Banan var lika vacker, innehöll flera vägval och och vackra kontrollplatser. Tävlingshets – absolut! Vädret var på vår sida i år igen och arrangörerna liksom arrangemanget var jättebra. Einar och Thoras fina och hemgjorda medaljer i björk med guld- och silvertext fina och åtråvärda som vanligt. Men allra bäst var stämningen såklart. På återseende 2016!

Tack till Kajakorienteirngen.se för det fina arrangemanget och för bilderna jag lånat till det här inlägget. Läs mer om Kajakorienteringen här