10 maj 2014

Så var det äntligen dags för andra upplagan av årets surfskitävling Vågryttaren. I år hade jag jobbat extra hårt med tävlingen eftersom vi beslutat att förlägga den till Kungsbackafjorden. Och eftersom detta är mina hemmavatten så kände jag extra stort ansvar att fixa bra banor. Insåg för något halvår sedan när jag jobbade med min fjordguide att det ta mig tusan finns downwindsträckor på i princip alla riktningar på fjorden. Och så började jag skissa på banorna….och från april har jag provpaddlat de flesta av dem, det vill säga de banor jag inte redan ’nött ut’ på syd och sydost.

Under förberedelserna inför tävlingen har jag gång på gång fått bekräftat vilken fantastiskt kontaktnät jag har av underbara vänner och familj. Mina föräldrar har dragit ett tungt lass och har ett stort finger med i allt jobb som ligger bakom, allt ifrån att fixa busstransport, följebåtar, skjutsat mig när jag rekat/paddlat banorna, rekats start- och målområden mm mm. Jag är en lyckans ost!

De tre sista dagarna innan tävling insåg vi alla bakom arrangemanget att vindarna inte skulle bli som vi önskat. Vindprognoserna växlade kraftigt från dag till dag i riktning men vindstyrkan blev aldrig imponerande. Först på torsdag kväll kunde vi besluta oss för att välja lördag som tävlingsdag, och först på fredag kväll bestämde jag mig för att vi skulle köra Nordvästbanan från orrviken till Rågelund eftersom SMHI samt DMI sa NV 3m/s kl 13-15. En liten tröst i det hela var att de lovade sol.

Grön bana, Orrviken till Rågelund runt Malö, 18,5km.

Lördag kom och folk samlades vid Rågelund. Solen sken som utlovat och det var….gött. Det var Stockholmarna, några Danskar, skåningarna, en norrman (the man, the myth, Einar Kjershow), den där kändisen från Sydafrika Sean Rice som tydligen paddlar ganska fort och så ett stort gäng goa göteborgare. Buss till starten vid Orrviken och så var det dags för Trent’s show vid skepparmötet. Trent visade hur ett nödbloss skall användas och hur man bogserar surfski.

Skepparmöte vid Orrviken

Trent demonstrerar nödfacklan

Ut på vattnet, värma upp. Svårt att fokusera på mig själv när vi försökte sy ihop en bra start. Per körde rnut fotografen från Norra Halland som förgäves jagade bilder på Sean Rice. Han var ju inte ens på vattnet. Pappa Bengt försökte samla den stora klunga som spritt ut sig ordentligt genom att ropa ’5 minutes to start’ i en megafon från stenåldern. Men tillslut blev det bra och de närmare 40 paddlarna la upp sig på startlinjen. Tuuuuuuut – starten går och det blev ett vispande i sedvanlig ordning. Som vanligt tappade jag massor i starten, när ska jag skärpa mig och sluta med det? Först vid rundningen vid Malö kunde jag plocka några positioner då jag kände att det faktiskt gick att surfa lite.

Starten går!

Sean Rice från Sydafrika tog ledningen ganska snart

Evy with the beautiful stroke

Det var en fantastiskt vacker dag med klarblå himmel, blått, glittrande hav, klippor och sand. Jag nötte på, försökte fånga så många vågor som möjligt, försökte jaga ikapp Peter och Trent. Flera gånger tänkte jag att – Nej nu Emma, gasa nu och plocka in på dem, men efter ett tag ’vaknade upp’ ur min tankspriddhet då jag var någon annan stans i huvudet. Och så där höll det på fram till mål. Kanske att jag plockade lite på gossarna men blev ändå 30sek efter Trent.

I mål stod Anders Frimodig och Parastoo, mina fina vänner, och gjorde ett kanonjobb med tidtagning, peppande, hurrande, fotande mm. Ni är välkomna 2015!

Sean i mål första av alla – såklart.

Jacob Holst fyra idag.

Bytte om och anslöt mig till den stora klungan som häckade runt hamburgergrillen där mamma och Görans fru jobbade hårt. 120 hamburgare skulle grillas i perfektion och hållas varma utan att torka. Mamma har sina knep! Folk pratade om loppet, njöt av solen och jag hade fullt sjå med att hinna prata med så många som möjligt. Jag kände ju för tusan nästan allihopa. Hur kul är inte det?

Världens bästa mamma fixade grill till alla. Enormt skönt häng!

Resultaten då? Den lilla detaljen….Jo Sean banan vann ju racet givetvis. Han var 5min snabbare än Paul Rosenqvist. Paul tvåa, Martin Nordstrand trea och Ola fyra. Bra Ola! Jag vann damklassen följa av Matilda från Varberg och Evy, the girl with the beautiful stroke.

Sean fick ett jättefint pris komponerat av Evy – svenskpåsen. Det var lite ’goodies’ såsom Ahlgrens bilar, svensköl, Västkustchips, grytlapp med morahästar på mm. Han blev genuint glad! Det var såklart lite extra kul att få gå upp som bästa dam och ställa mig bredvid honom – världens snabbaste surfskipaddlare. För övrigt var Sean mycket nöjd med arrangemanget och berömde oss för det sköna hänget, hamburgarna och stämningen. Och där har han ju så rätt, paddlingen är bara halva racet – det som kommer efter paddlingen minst lika viktigt.

Sean fick ‘svenskpåsen’ komponerat av Evy och han diggade den skarpt.

Vågryttaren 2014 är över, nu återgår livet till det normala och man kanske kan få lite tid över till annat, och kanske drömma om lite annat på nätterna J Jag personligen hoppas på en Vågryttare i fjorden 2015. Anser att fjorden är som klippt och skuren för en surfskitävling på västkusten. Och vem vet, kanske vi får vind då?

Tack mina underbara föräldrar för allt jobb ni lagt ner och mina fantastiska vänner för att ni ställde upp. Anders Johansson, Per, Jenny, Parastoo, Anders, Bengt, Margareta, Stig och Lilian. Er insats var mycket värd! Och ett stort tack till Anki och Jan, Evys bror, vill jag också framföra. TACK!