Tillbaka till Rarotonga och mer äventyr

Written by Levemyr -

on November 5, 2017

Medelåldersresan till Söderhavet del 3
25-28 oktober

Flög tillbaka till Rarotonga på morgonen och vips var den lilla Söderhavsdrömmen Aitutaki borta. På flygplatsen mötte Josh upp oss, killen som driver Surfski Cook Islands (@surfskicookislands på Instagram). Josh har rötter på Cooköarna men har varit bosatt på både Nya Zeeland och i Australien många år för studier, träning mm. Killen har paddlat både sprint och life saving och surfat massor givetvis. Och han är näst intill ensam om att surfa på Rarotonga. Inte det mest lättsurfade stället precis. Det var först när han kom tillbaka till Rarotonga som han började med surfski och nu x antal år senare har han importerat ett gäng skis och bedriver uthyrning och downwindpaddling. Verksamheten är inte stor och han jobbar och studerar vid sidan om men planen och drömmen är att det ska bli större och större såklart. Dock var vi båda överens om att det gäller att hitta en lagom nivå. För stort blir inte bra, det gäller att hålla passionen vid liv.

Josh Utanga, kilen som driver SurfskiCookIslands. Det visade sig att han kände till alla möjliga i paddelfamiljen såsom Anders Gustavsson (tränade för honom i Australien), Sofia Paldanius, Boyan och Jonas Hollander (han som fixat surfski-resekartan).

Jag hade hittat hans lilla business via det kära internetet och tagit kontakt. Det var inte på något sätt anledningen att jag åkte hit utan det kom mer att bli som en bonus att det fanns möjlighet till surfskipaddling här.

Även om det inte blåste så jättemycket ville jag ut och paddla för jag hade abstinens. Josh lät mig välja mellan en Jante Gamma Rio och en Braca XI och jag tog den som såg minst ut. Sen att paddeln var 214 lång var ju bara att skratta lite åt. När jag berättade för Josh att jag själv paddlar med 205 var det hans tur att skratta. Kort paddel för surfski- trenden verkar inte ha nått hit ännu.

Jag satte mig i min ski, som var precis en sådan jag började min tävlingskarriär i – en Fenn Elite från 2010, denna dock i glasfiber. Som gammal Fennpaddlare var jag givetvis hemmastadd i båten och allt kändes bekant och trivsamt.

Jag kände mig hemma direkt i Fenn Eliten. Foto: Kris Levemyr

Vinden på Raro kommer oftast från sydost och den vanligaste downwindturen Josh sticker ut på startar vid The Mooring Fish Café precis norr om Muri Lagoon. Här görs de godaste fiskburgarna och fisksalladerna på ön enligt många och både Kris och jag provade och var mycket nöjda. Speciellt då vi toppade med varsin tropical fruit-smoothie. Yum! Så – mätt och belåten paddlade jag iväg ut mot öppna havet med Josh vid min sida. Vågorna var inte speciellt stora men de fanns där. Paddlade först mot vågorna knappt någon kilometer för att sedan vända ner och börja surfa. Jag försökte då och då att titta in mot ön och njuta av den otroligt fina utsikten av de gröna spetsiga bergen och de vita sandstränderna. Och så tillbaka till vågorna, fokusera och surfa. Rarotonga är en ganska liten och rund ö så en downwind i en och samma vindriktning blir inte så värst lång. På den här vindriktningen får man ca 8km bra downwind och avslutningsvis 2km med mindre dyningar. Om vinden blåser rakt från öst eller väst kan jag gissa att det blir några fler kilometrar eftersom ön är något oval. Fast det beror ju också på vart det finns öppningar i revet.

Gött att vara på ett varmt och blått hav med kalasutsikt.

Vi avslutade turen utanför revet vid en del av ett gammalt vrak som stack upp ur havet. Josh visade hur jag kunde klättra upp där, titta på utsikten för att sedan hoppa de tre metrarna ner igen. Härligt! Innan vi skildes åt gav Josh mig en massa tips på snorkling och vandring i bushen och att vi skulle träffas igen och paddla (om det skulle blåsa) men även för att snorkla. Trevligt!

Tjihooooo, hoppa från vraket!

Efter paddelturen checkade vi in på vårt nya boende, liknande bungalow som tidigare fast 100m upp för en backe. Bra att bo en bit upp om det skulle komma en tsunami tänkte jag. Och så såg jag att vi hade lite skog och gräsmatta runt omkring vårt lilla hus där gulliga små kycklingar och höns sprang omkring. De där hönsen, kycklingarna och tupparna ser man överallt här och även på Aitutaki. Enligt Josh är de vilda och det är fritt fram för vem som helst att fånga en för att steka, grilla eller vad som. Tupparna fanns det lite väl många av enligt min mening, det var ju alltid ett herrans väsen varje morgon. Dem kunde väl folk fånga och steka på?

Spenderade resten av dagen med att köra runt på moppen, dricka ur kokosnötter, äta popo vid havet, handla frukost och bara vara. Det funkar det också. Hann också lära oss att det inte bara är fallande kokosnötter man ska se upp med. Vid två olika tillfällen föll gamla palmblad med grenar ner ganska nära oss med rejäla brak. De hade nog inte dödat eller skadad oss allvarligt men det hade nog inte varit kul att få dem på sig. Och just då var man glad att man var fånig turist med fånig svampliknande hjälm på huvudet.

En av dagens sysslor: införskaffa nöt-dricka.

Nästa dag var det dags att ge sig upp i bergen på ‘bushwalk’. Vi valde den vanligaste och mest besökta leden just för att det skulle finnas några mindre vattenhålor längs en bäck att bada i. Började knata på uppför i den gröna skogen och det var inga problem att följa den uppmärkta leden. Fick då och då korsa bäcken vilken leden följde. Plötsligt såg vi inte några ledmarkeringar längre men tänkte båda två att stigen vi gick på fortsatt var bred och fin och att vi nog var rätt. Klättrade ganska friskt och svetten rann och vi flåsade och pustade. Efter kanske 30 minuter var stigen riktigt smal och vi kom ut på en ridge som var riktigt smal den med. Tog oss snabbt över den med tungan rätt i mun. Fick klättra över ett träd och igenom en buske för att komma vidare och vidare var ut på nästa ridge som var ännu smalare. Den var så smal att man hade kunnat gränsla den. Och det gjorde jag mer eller mindre eftersom det stupade ner på båda sidorna. Rakt ner. Det var en no-fall-zone och jag fick adrenalin, darrade i hela kroppen. När jag väl klättrat över till lite säkrare mark såg jag ingen fortsättning på stigen och först då insåg vi att vi måste ha kommit av leden, att den här stigen var alldeles för farlig och obekväm för att den stora massan turister skulle kunna gå här. Ha ha ha! Det hade ju aldrig gått. Tog oss tillbaka över läskiga ridgen igen och ner mot bäcken gick betydligt snabbare än uppför. Och till slut var vi ute på leden igen och lovade varandra att ha bättre koll på markeringarna. Att det ska vara så förbannat vårt att följa en led?!

Kris över smala ridgen och no-fall-zone.

Efter kanske 30 minuter kom vi upp till ledens högsta punkt – The Needle. Cool! Fick klättra lite och hålla i kedjor och rep för att nå upp till sista platån. Jag tror vi befann oss på ca 400 meter över havet nu. Skulle man hela vägen upp krävdes riktig klätterutrustning.

Kris med the Needle i bakgrunden

Räkan! Ska tydligen vara en delikatess.

På vägen ner stannade vi och badade i den största vattenhålan vi kunde hitta. Det var obeskrivligt skönt för jag var genomvåt av svett. Vattnet var friskt och klart och jag kunde se en större räka nyfiket spana in min fot.

GÖTT!

På kvällen hade jag bestämt träff med Josh för att snorkla vid en av öppningarna/kanalerna vid revet. Här kunde det tydligen vara rejält strömt på grund av tidvattnet och inget för snorklare utan kunskap. Det kändes fint att Josh skulle med och guida. Även Malin hängde på och vi susade söderut på mopparna med fenor och cyklop i ryggorna. Väl i vattnet inne i lagunen höll vi oss på sidan av kanalen för att slippa starkaste strömmen som var utåtgående. Det var ganska kallt och grumligt i vattnet och inte helt lättsnorklat vid sidan av kanalen där det var ganska grunt. Det var otroligt många stora fiskar i farten men de höll sig i kanalen i jakt på mat. Vid något tillfälle stack jag efter en fisk ner i kanalen och kände då (förutom suget utåt) hur varmt vattnet var där, det som förmodligen var på väg ut. Och det var nog just blandningen av kallt och varmt vatten som gjorde det så grumligt. Jag såg språngskikt på språngskikt. Plötsligt ropade Josh till mig – a turtle, a turtle. Sköldpaddan var bara några få meter från Josh och jag var bara någon meter från honom. Dock drev jag mot honom i strömmen (han stod stilla på botten) men jag ville inte röra mig och skrämma sköldpaddan utan höll mig så stilla som möjligt. Tillslut drev jag dock för nära och sköldpaddan fick syn på mig och simmade iväg. Kul att få komma den så nära!

Jättekul att få se en sköldpadda på nära håll.

Tredje och sista dagen, en dag som faktiskt utlovade lite vind. Åtminstone senare på dagen. Josh och jag hade bestämt att höras vid lunch för att se om det var vind nog för en downwind. Åt en lång och mysig frukost med dricka ur kokosnöt, äta ur kokosnöt, spä ut köpjuicen med kokossötdricka, äta popo, steka och äta omelett med aubergine och tomat och lyxa med bröd med riktigt smör. Magen stod sen i fyra hörn och vi var redo för dagen. Stack söderut till det klassiska snorkelstället ‘Fruits of Rarotonga’ där vattnet skall vara klart och korallerna fina. De flesta av båtturerna på lagunen går via det här stället för en stunds snorkling och jag misstänker att de matar fiskarna här eftersom det var ganska gott om dem. Det kom ett större gäng GTs (Giant Trevallys), dock inte så stora som på Aitutaki, och de höll sig i närheten hela tiden, förmodligen i väntan på något gott.

Mmmmm dessa älskade kokosnötter. Underbar morgon dessutom.

Fikasugna GTs vid ‘Fruits of Rarotonga’

Har du något gott till mig?

Vid lunch skulle jag checka i telefonen om jag fått något meddelande från Josh men fick ingen kontakt då nätet låg nere. Vi trodde först det var våra wifi-potter som var slut men förstod snart att det var nätet det hängde på. Försökte ringa till Josh (så som man gjorde förr innan internets tid) från en telefon i en butik men även telefonnätet låg nere. Det visade sig senare att någon mast på ön brunnit. Snacka om sårbart system då det bara finns en enda internet- och telefonleverantör. Åkte ner till Muri Lagoon för att känna på vinden och såg att det faktiskt börjat blåsa upp. Vi klurade ganska länge på om vi skulle orka rota fram alla så fint nerpackade kitegrejor och blöta ner dem inför nattens flygning till Nya Zeeland. Precis när vi bestämt oss för att vi faktiskt skulle göra det (vi var ju faktiskt på kiteresa!) så kom Josh. Han hade frågat runt lite på hotellet där han visste att vi lämnat våra prylar och gissat att vi skulle vara just nere vid stranden. Snacka om ännu mer stenålders, att ÅKA och LETA upp någon i brist på telefon och internet. Men det blev ju bra och vi bestämde kl. 17 för en downwind. Då skulle vinden ha hunnit öka ännu mer och vi skulle ha bra marginal till mörkret.

Kitespotet vid Muri Lagoon. Kris skymtas där borta i fjärran.

Kris och jag rotade sedan fram kiteutrustningen och riggade upp vid Muri Beach, Rarotongas bästa kitespot. Tyvärr inte alls lika bra och fint kiteställe i jämförelse med Honeymoon Island på Aitutaki men det är alltid svårt när man jämför med ställen/saker i världsklass. Det mesta bleknar då. Men vi fick åkt lite och det var såklart jättehärligt att åter igen få susa fram på det varma och klara vattnet med palmöarna och revet i bakgrunden.

Kris leker loss

Vid 17 kom Josh och hämtade upp mig och jag lämnade Kris med allt efterarbete som blöt och sandig kiteutrustning innebär. Sorry honey! Jag hade frågat Kris om hon ändå inte skulle med, hon kunde ju sitta i baksätet i Josh dubbel. Men nej det ville hon inte och det skulle hon få ångra. Inte på grund av efterarbetet med de blöta och sandiga kiteprylarna utan vad hon faktiskt gick miste om att få se.

Det var rejält mycket bättre drag i vinden än sist och höjden på vågorna låg runt metern, kanske något mer. Jag hade lämnat alla torra kläder hos Kris så när som på mina flip flops som satt fast i corden framför fotstödet. Josh hade nämligen lämnat sin moppe vid upptaget vilken skulle ta oss tillbaka ner till hotellet och bilen.

Surfskibilen on a mission

På väg ut mot vågorna hann vi snacka lite mer och jag undrade om inte Josh var orolig för att Rarotonga skulle byggas sönder till värsta charterön samtidigt som jag blickade in över ön och njöt av utsikten där det mesta var grönt och de flesta byggänder skymdes av palmerna och annan vegetation. Nej inte speciellt svarade Josh, det finns nämligen en regel här på Rarotonga och det är att man inte får bygga högre än kokospalmerna. Me like!

Vände snart ner och började surfa. Vindvågorna gick lite snett utåt och dyningarna gick snett inåt. Det krävdes mycket krut för att komma med dyningarna och tricket var att plocka vindvågorna och sedan svänga av för att plocka dyningarna. Ganska tekniskt och Josh mer eller mindre flög fram över vågorna och verkade plocka det mesta. Själv fick jag slita ganska hårt och kände mig ganska usel. Men fasen vad gött det var och mungiporna gick från örsnibb till örsnibb. Så plötsligt hörde jag Josh skrika och vända skin tillbaka mot mig. Jag såg då vattensprut och insåg direkt att det där sprutet kommer från en val. Kände så väl igen det från när jag paddlade på Tahiti. Såg ryggen på valen komma upp och sen ner igen även om den var en bit bort. Knölval minsann! Wohooooo! Valen var på väg i motsatt riktning, söderut mot kallare vatten enligt Josh. Han var lite förvånad över att valarna fortfarande fanns kvar med tanke på att valsäsongen den här tiden på året skulle vara över. De kanske var de sista då på väg mot Nya Zeeland eller så? Paddlade på lite till och plötsligt såg jag ett gäng större flygfiskar komma farande framför nosen på min ski. Jag skrek i förtjusning och Josh skrek han med men han skrek av förtjusning eftersom han sett den stora fisken som jagade flygfisken. Flygfisk är och har framförallt varit en betydande proteinkälla för öborna eftersom den finns i stora mängder och är relativt lätt att fiska. Man fiskar den i mörkret och vilseleder den med stora lyktor vilket gör den desorienterad och hamnar enkelt i fiskarens nät. ‘Two for six dollars on the Saturday market’ berättade Josh. Surfade vidare igen men avbröts snart av flera valar som kom emot oss. Det sprutade här och där och jag såg flera valryggar majestätiskt glida upp och ner i vattnet. En var riktigt nära, kanske 5-6 meter vid sidan av min ski. Nästan så att jag ville sträcka mig ut för att röra den. Fast ändå inte… lite läskigt var det trots allt med ett så stort djur nära mig. Såg alla knölarna på ryggfenan och den stora, svarta och blanka ryggen en stund innan den försvann ner igen. Både jag och Josh satt stilla i våra skis och beundrade gruppen med valar som rörde sig bort från oss – tills dess att vi inte såg några sprut och valryggar längre. Ahhh! Vad säga?! Jag var helt tagen av ögonblicket och hade helt glömt bort vågorna. De spelade inte längre någon roll, jag kunde inte fokusera längre. Och så kom det plötsligt ett gäng flygfiskar och flög förbi min ski.

Lycklig surfskipaddlare

Pratade hela vägen in till stranden och nu märkte jag att solen stod lågt. För Josh var kvällens valhändelse inte vardagsmat och han var riktigt uppspelt han med. Väl på stranden drog jag på mig mina medhavda flip flops och var redo för tillbakaresa på moppen, lite svettig men mest blöt och lycklig. Då visade det sig att Josh tjej Joyce (som paddeltränat waka med klubben) lagt moppenyckeln på fel ställe och lovade att lösa problemet. Hon gav oss lite cash till öl medan hon fixade egen skjuts för att hämta upp bilen istället. Josh och jag tog oss varsin öl i strandbaren och hann att prata en hel del medan vi väntade. Och jag var fortfarande blöt och lycklig. Det hade hunnit bli mörkt när Joyce kom tillbaka och då var jag faktiskt aningen kall. Satte oss i bilen och körde söderut. Men innan de körde mig till hotellet stannade vi vid Joyce hus för en andra after ski. Josh hade tydligen plockat två gröna kokosnötter samt en popo från sin trädgård för att bjuda mig på. Han hade nog inte undgått att höra/se hur mycket jag gillade dessa delikatesser. När han väl yxat upp nöten fick jag dricka direkt ur den, rackarns vad gott och friskt. Bra återhämtningsdryck sa Josh. Och popon…den var den godaste hittills. Så söt och perfekt mjuk. MUMS!

Att paddla surfski på Rarotonga var såklart jättekul och häftigt, speciellt när man får se valar och flygfiskar. Tyvärr är det väldigt dyrt och det blir lite utav en ‘once in a lifetime’, i alla fall för mig. Men att åka till Rarotonga gör man ju inte var och varannan dag och en tur på havet får man ju så klart unna sig när man ändå är där. Ca 1000kr kostade det för de 10 kilometrarna inklusive allt. Kör man tre vändor får man en aningen bättre deal. Tydligen var jag första icke-kiwi och icke-aussie att paddla med surfskicookisland och jag hoppas att fler får möjligheten i framtiden. Och jag hoppas att Josh business tuffar på och att han på så vis kan sänka priserna lite. Till nästa år ska han byta ut Fennbåtarna mot Epic och även börja hyra ut V7or inne på lagunen. Då kan nybörjarna trängas där med SUParna och sit-on-top paddlarna i skyddad och säker miljö.

Kris satt i lobbyn och väntade och jag fick tillgång till hotelltoaletterna för att byta om, raggardusch och få bort allt salt i ansiktet. Håret stod på ändå, såg ut som Einstein. Good enough och på så här vis bevarar man ju känslan av hav och surf lite längre.

Vid midnatt gick vårt flyg till Auckland och vi flög med budgetbolaget Jetstar. Jag fick knappt plats i sätet och det var inte mycket man kunde luta på det. Men resan var endast 4h och något hann vi väl slumra innan vi tog mark runt halv fem på söndag morgon. Då hade vi flugit fram ca 23 timmar i tiden – konstigt liksom. Good bye Söderhavet – jag diggar dig verkligen och jag kommer tillbaka.

Jag har blivit ett riktigt Söderhavs-fan och jag drömmer redan om att resa tillbaka och då till både Cooköarna och Franska Polynesien. Men vad är skillnaden mellan dessa? De skillnader jag har hunnit uppfatta är följande:

*Cooköarna är mer turistigt och därtill mer välordnat än de öar jag besökt i Franska Polynesien. Och med det ett bättre utbud av mat etc. Jag var dock aldrig på Bora Bora (tack och lov!), där kan jag tänka mig att det är som Rarotonga fast ännu mer turistigt och busy.

*Det är varmare på de flesta öarna i Franska Polynesien eftersom de ligger närmare ekvatorn. Temperaturen på Cooköarna hade varit mycket behaglig, ungefär som en riktigt bra svensk sommar. Jag hade burit min tunna röda vindjacka vid några få tillfällen på kvällarna och inte alls svettats så mycket under dagarna. Och vi behövde i princip aldrig använda ACn förutom den kväll på Aitutaki då jag fått lite väl mycket sol på mig. Ja ni vet ju hur varm man kan bli då. I Franska Polynesien svettades jag mycket och flydde till skuggan titt som tätt.

*Språket. Betydligt enklare på Kaköarna! Engelska rätt och slätt. Man slänger sig med lite Meitaki och Kia Orana för att vara trevlig på lokala språket men annars gäller engelska. I Franska Polynesien var det få som kunde engelska och vi blandade taskig skolfranska med Kris polynesiska fraser hon printat ut i en liten lathund. Och så kroppsspråket. Krångligare men mer spännande. Dock inte lika kul när jag skulle försöka förklara för någon ung kille på Maupiti att det var stopp i vår toalett.

*Maten! Cooköarna är engelskt och mycket mer onyttig mat erbjöds. Jag åt bara rå tonfisk en enda gång här annars var det hamburgare, fiskburgare, vitt bröd, bacon och ägg. Importerat ‘skit’ såsom chips, kakor, corned beef finns dock på alla öar. Grillad tonfisk åt vi bara vid något tillfälle, det som annars bjöds på nästan varje kväll på de franskspråkiga öarna.

*Trafiken. På Cooköarna (de två mest befolkade) håller man hastighetsgränserna och det känns helt säkert att köra moppe där. Lugnt och skönt, pulsen går aldrig upp. Tvärt om på de franska öarna. Galningar! Inte alls lika kul att köra moppe där.

Det är kul att ha haft möjligheten att besöka några olika öar i Polynesien/Söderhavet och alla har de sin charm. En blandning av dem är ju allra bäst tycker jag.

Fler Bilder från Rarotonga

Kris och jag hann med en tur på det lokala bryggeriet Matutu där den lokala ölen bryggs. Den kommer i två modeller; lager och IPA. Inga tillsatser.

Ödlor är ett av få kryp man ser i Polynesien. Det är väl dem och krabborna som är de mer naturliga/ursprungliga landlevande varelserna här bortsett från fåglarna.