30 juni – 7 juli 2021
Fy tusan vad kul det har varit att vara med pÄ VM igen, international ocean racing. Mitt fjÀrde i ordningen. Jag hade nÀstan glömt bort hur kul det kan vara. Och hur spÀnnande, pÄfrestande, pressande, lÀttande, glÀdjande, euforiskt. Alla dessa kÀnslor man kÀnner under en vecka. Nya kontakter man knyter. à terseenden. Innan VM funderade jag över om detta skulle bli mitt sista deltagande i seniorklassen. Jag Àr trots allt 44 (snart) och jag kommer inte hÀnga kvar i den klassen om jag inte presterar bÀttre eller likvÀrdigt med vad jag tidigare gjort. Hur skulle det gÄ i Är? Jag tycker jag pÄ sÀtt och vis gjort min lÀxa med bra kontinuitet i min paddeltrÀning men hur skulle jag stÄ mig i förhÄllande till de andra tjejerna? Det var tvÄ Är sedan jag tÀvlade internationellt. Mycket har hÀnt sedan dess. En pandemi till exempel.
30 juni tog jag och Teresia Uggla flyget till Lanzarote. Tessan skulle göra sitt första Masters VM i surfski precis som de andra paddelkompisarna Marianne, Jenny, Anki och Maria. Jag var otroligt förvÀntansfull eftersom jag fÄtt veta att förhÄllandena i kombination med banstrÀckningen kunde blir nÄgot riktigt riktigt hÀftigt. Esteban frÄn Living Sea hade uttalat sig med förtjusning och hans vÀrderingar vÀger tungt eftersom han kommer frÄn Kanarieöarna och vet vad han snackar om. Skulle det Àntligen bli de dÀr förhÄllandena pÄ ett mÀsterskap jag drömt om sedan lÀnge lÀnge? Tjejerna var nog mer förvÀntansfulla över sitt premiÀrdeltagande, de hade ju ingen aning om vad ett deltagande egentligen innebÀr. SjÀlv var jag otroligt glad nÀr vi landat, fÄtt ut helt bagage och tagit oss igenom alla covidtester och formulÀr som skulle fyllas i, nu var vi Àntligen hÀr. Nu Äterstod bara att fÄ ut surfskisen och komma pÄ vattnet.
Ytterligare sex frÄn Sverige flög in, Nisse, Aaron och Ivan, som alla skulle tÀvla I herr senior, Axel /U23 och Leif och Tommy för Masters. 12 svenskar pÄ plats och utöver dessa nÄgra flickvÀnner och en pappa. NK Freddan kom ocksÄ ner nÄgot senare sÄ vi var ett rÀtt stort svenskgÀng trots allt.
1 juli â Ut pĂ„ havet
Morgonen började med nytt covidtest ordnat av arrangören. Pinne I nĂ€san, sitta pĂ„ stolar med 1,5m mellanrum och invĂ€nta provsvar. Efter ett âNegativoâ fick vi hĂ€mta ut vĂ„ra race kit och stega ivĂ€g mot ski racksen. De flesta av oss hade löst surfskis via NK och det var med rĂ€tt stor förtjusning som de fabriksnya skisen checkades ut. Gordan Harbrecht, som sköter NK Europa, hade ordning och reda och packat upp alla skis pĂ„ utsatt tid. Det mekades med roderbyten, sittdynor osv innan det var dags att gĂ„ pĂ„ vattnet. Solen sken och det var varmt och behagligt i luften trots rĂ€tt frisk vind. UtlandskĂ€nslan var total. Vattnet lyste i olika blĂ„ nyanser och det pĂ„minde mig helt klart om söderhavet. Jag ville bara ut dĂ€râŠ
Det blev ett gÀng ins- and outs. Tessan styrde upp med nÄgra tvÄminutare i olika riktningar. Det Àr nog min nya favorit, att köra intervaller och hÄlla riktigt hög frekvens trots mycket stök frÄn alla hÄll. I medvinden fick jag surf och fick se ett gÀng flygfiskar segla förbi. SÄ otroligt exotiskt, jag bara Àlskar det. Varmt vatten sköljde över mina bara fötter, neoprenet hade jag lÀmnat i Sverige och det var sÄdan frihetskÀnsla att sitta dÀr i min uberlÀtta Nitro600 (under 8kilo !) i bara shorts och t-shirt och plocka vÄg efter vÄg. Ahhhhh
2 juli â weâre going on a downwind
Tommy, Nisse och Axel hade varit pÄ plats ett par dagar lÀngre Àn oss och hunnit med att köra första delen av tÀvlingbanan, den svÄraste delen. De berÀttade om de 17 spÀnnande kilometrarna och jag fattade att detta kommer bli ett Àventyr. Och att vi definitivt mÄste fÄ testa den innan sjÀlva tÀvlingen. Det absolut viktigaste just nu, vi mÄste fÄ köra banan! NÀstan lite panikkÀnsla smög sig pÄ. Eftersom arrangörerna inte verkade ordna med nÄgon officiell trÀning och hjÀlp till logistik var vi helt utelÀmnade till oss sjÀlva. Jag och Leif kastade ut krokar hos de kontakter vi har och Tommy började kolla upp hyrbilar. Det slutade med att Gordan kunde ge oss fyra platser pÄ ett slÀp samt plats i bilar. Aron och Axel kunde Äka med team Fenn och Anki, Jenny, Marianne, Leif och Maria hyrde en bil med takrÀcke och skjutsade varandra. Phu, nu var det löst.
Upprymda lastade Tessan och jag vÄra skis och hoppade glatt in i en bil ihop med nÄgon Carlos frÄn Teneriffa. Vi körde till starten vid Arrieta och gav oss ivÀg tillsammans med Tommy och Nisse. Det var förhÄllandevis lugn med vindar runt 6 m/s i medel frÄn nord (men det kÀndes bra mycket mer) och starten vid beachen var totalt odramatisk.
SÄ fort vi kommit ut en bit mÀrkte jag av en stor dyning och vindvÄgor i sidan och nÄgot bakifrÄn. Det kÀndes lite tekniskt att söka surf I sidvÄgorna men bara pÄ ett positivt sÀtt. Efter ytterligare en kilometer kom reflexvÄgorna frÄn klipporna lÀng kustlinjen och det blev rejÀlt hoppigt. Vid 4,5km rundade vi udden (lÄngt ut) och sjön började ordna till sig nÄgot dÄ dyningarna radade upp sig mer bakifrÄn. Dock fortsatte reflexsjön ett tag till och det var rÀtt kul att studsa fram i surfen. VÄgorna var runt en meter och det var rÀtt lekfullt och hÀrligt. Sedan kom ytterligare en sektion med mer reflexsjö för att sedan lugna ner sig och bli rejÀlt mindre nÀr vi nÀrmade oss Costa Teguise. Det grundade upp och man skymtade botten. Vi delade vattnet med ett gÀng glada windsurfare och kitewindsurfare. Det sÄg hÀrligt ut! Tog upp pÄ den jÀttevackra sandstranden dÀr NK Freddan mötte upp.
DĂ€r satt den, nu kĂ€nde jag mig lugn och trygg inför tĂ€vlingsdagen, nu visste jag vad som skulle göras Ă€ven om det skulle bli större. Enligt Gordan skulle det bli ungefĂ€r dubbelt sĂ„ stort pĂ„ söndag, dĂ„ racet skulle gĂ„, och visst, lite pirrade det i magen. Ăvriga mastersdamer fick en kul tur pĂ„ havet och nĂ„gra av dem bestĂ€mde sig för att byta till stabilare skis efter att de badat nĂ„gra gĂ„nger för mycket. Det handlar inte bara om att klarar av att sitta dĂ€r ute i sin ski. Man vill ju kunna trycka pĂ„ ocksĂ„. SjĂ€lv kĂ€nde jag mig trygg i min Nitro. Jag vet att jag behöver dess lĂ€ngd och smala skrov för att vara snabb i vĂ„gorna. Kunde jag pĂ„ Cape Point Challenge (2018) med elitski sĂ„ skulle detta inte bli nĂ„gra problem. Otroligt skönt att numera ha den erfarenheten och vara trygg i sitt beslut. Att veta att jag alltid kan hantera min ski.
3 juli â dan före dopparedagen
Tessan och jag bodde pĂ„ ett Air BnB nĂ„gra hundra meter norr om stranden. Stort och fint men ingen balkong att tala om och inget hĂ€rligt hav att titta pĂ„. DĂ€rför tackade vi glada ja till att Ă€ta frukost ihop med Anki och Jenny varje morgon pĂ„ deras balkong, frĂ„n vilken vi till och med hade utsikt över vĂ„ra surfskis. Gröt, frukt, baguette, spanska ostar, kaffe â MUMS! Vi gav oss sedan ut pĂ„ vattnet för att paddla bortanför den stora marinan och pĂ„ sĂ„ vis fĂ„ en vision av hur de sista kilometrarna pĂ„ banan sĂ„g ut. Piren skulle ge rejĂ€la rebounds sĂ„ den ville man inte gĂ„ för nĂ€ra. Revet dĂ€r efter ville jag försöka slicka för att inte tappa vĂ€rdefull höjd inför rundningen in till hamnen. Den hĂ€r sista biten pĂ„ sĂ€g tvĂ„ kilometer skulle vi ha vinden rakt frĂ„n sidan men dyning hyfsat med oss. Jag tyckte det sĂ„g rĂ€tt enkelt ut och fokuserade mer pĂ„ att filma Axel, Tessan m fl nĂ€r de surfade förbi mig. Det ser ju sĂ„ gött ut och alla var sĂ„ glada.
Att avsluta mina paddelpass hĂ€r krĂ€vde en viss procedur. I och med att det blĂ„ste sĂ„ mycket, speciellt pĂ„ just race venue pĂ„ grund av nĂ„gon vindeffekt frĂ„n det stora hotellet, sĂ„ behövde vi bĂ€ra tvĂ„ och tvĂ„ för att inte mosa vĂ„ra skis mot nĂ„gon lampstolpe eller sĂ„. Dessutom behövde man hĂ„lla skin sandfri, ta pĂ„ sig sina flipflops för att inte brĂ€nna sig under fötterna. Plus att munskyddet skulle pĂ„ liksom ackrediteringsbrickan, vilka tvĂ„ man pillade fram ur flytvĂ€sten, blöta och mjuka. Hur bra hjĂ€lper ett sĂ„dant munskydd? RĂ€tt glad att vakterna vid grinden inte tvingade oss slĂ€ppa surfskina för att ta pĂ„ handspritâŠ.. ser fram emot post covidtider!
PĂ„ kvĂ€llen var det invigning ute pĂ„ den lilla ön och spanjorerna hade förberett med flera tal och historisk dans, snygg ljusshow och musik. TyvĂ€rr startade invigningen över en timma senare Ă€n vad som utlovats â vilket brukar vara fallet i dessa sammanhang och mĂ„nga av oss aktiva blev stressade, ville hem och vila inför tĂ€vlingen. Det Ă€r inte optimalt att sitta uppe i kylan fram till kl 23 pĂ„ kvĂ€llen nĂ€r man ska upp tidigt dagen efter för att prestera sitt bĂ€sta. MEN jag tycker Ă€ndĂ„ att man ska gĂ„ pĂ„ en invigning och delta. SjĂ€lv var jag rejsklar, hade packat, preppat, blandat sportdryck, gĂ„tt igenom allt i huvudet.
Vilka damer skulle jag möta imorgon? Hur sĂ„g listan ut? TyvĂ€rr sĂ„ saknades flera vassa namn frĂ„n Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. Rachel Clark, Bonnie Hancock, Danielle McKenizie (vann VM 2019) m fl. BĂ„de Angie le Roux och Haley Nixon hade blivit mödrar och avstod Ă€ndĂ„ skulle jag tro. Chloe Bunett, Judit Verges och Amaia Olaberi Ă€r namn som varit med ett tag och nĂ„gra jag slagit vid nĂ„got tillfĂ€lle men senaste tiden varit en hel storlek snabbare Ă€n mig. Emma Broberg frĂ„n Danmark var en vĂ„g före mig i Frankrike. Michelle Burn frĂ„n Sydafrika har dubbla pass och kunde dĂ€rmed resa till VM. Hon stod helt klart som favorit till guldet. Hon var tvĂ„ pĂ„ VM i Hongkong och duktig pĂ„ stora vĂ„gor. I herrklassen skulle det nog stĂ„ mellan Gordan och sydafrikanerna Uli Heart och Nicholas Notten. Dawid Mocke, som kvalificerat sig, fick inte resa tillslut. Inga dubbla pass dĂ€r. TrĂ„kig situation för oss alla, man vill ju att alla ska fĂ„ samma möjligheter. Ă andra sidan – the show must go on. Jag tror det Ă€r bra för sporten att VM hĂ„lls Ă€ndĂ„. Folk behöver motivation för att inte lĂ€gga av.
4 juli â race day
SjĂ€lvklart hade jag inte sovit mĂ„nga timar. Jag hade faktiskt sovit riktigt dĂ„ligt alla nĂ€tter hittills. HjĂ€rtat hade bultat och pickat hela natten, tre toalettbesök, jag var uppe i varv, uppspelt, nervös som tusan. Jag hade faktiskt glömt bort just dessa jobbigare kĂ€nslor jag kĂ€nner innan race. Jag kan inte slappna av och njuta, jag gĂ„r sĂ„klart runt och tĂ€nker pĂ„ âalltâ och försöker lĂ€gga lagom mycket press pĂ„ mig sjĂ€lv. Jag visste att jag skulle ha en bra chans till att göra nĂ„got extra bra eftersom det skulle kunna bli mina förhĂ„llanden. Jag Ă€r tyvĂ€rr ingen stark plattvattenspaddlare och fĂ„r jag plattvatten eller vĂ„gor som bara ligger pĂ„ nĂ„gon halvmeter sĂ„ klĂ„r de starkare tjejerna mig. Skulle det bli annorlunda idag?
Hoppade in i bussen, som rullade ivĂ€g runt 8.30 med alla paddlare mot Arriete. Spelade peppig musik i mina lurar och tĂ€nkte bara positiva tankar, försökte se vĂ„gorna framför mig och hur jag fĂ„ngade dem. Givetvis snabbare och fler surfar Ă€n alla andra đ . Jag var tyvĂ€rr inte allt för social med stackars Marianne, som satt bredvid mig. 30 min senare rullade bussen ner mot kustlinjen och det blev rĂ€tt nervöst i bussen nĂ€r alla, genom bussfönstren, sĂ„g de stora vĂ„gorna bryta pĂ„ stranden och vĂ„gsurfare som surfade vĂ„gorna. HjĂ€lp! What theâŠâŠ det var liksom ett helt annat stĂ€lle Ă€n hĂ€romdagen. Försökte lugna ner oss, intalade oss att vi skulle stĂ„ och titta lĂ€nge pĂ„ vĂ„gorna, se att dĂ€r fanns luckor som vi skulle ta oss ut igenom, dĂ„ skulle allt bli bra. Hade jag startat sjĂ€lv skulle det sĂ„klart inte vara nĂ„gra problem men nĂ€r man ska stĂ€lla upp med sĂ€g 40 andra damer sĂ„ kan det lĂ€tt bli kaotiskt nĂ€r folk börjar missa, skis kommer flygandes och tillslut de dĂ€r stenarna som lĂ„g i vattenbrynet, de skulle skapa ett kolfibermos. För att inte tala om herrarna som var betydligt fler. Detta skulle Ă€ven kunna bli en trist dag för alla surfskiuthyrare.
Lasta av skis, fixa, toabesök, köa för GPS puck. Det började gĂ„ rykten om att starten skulle flyttas ut pĂ„ vattnet och jag hoppades det var sant. 15 min senare annonserades att starten flyttades och jag tror nĂ€stan alla andades ut. Men nu var det brĂ„dis. Puck och chip pĂ„, hĂ€mta ski, lĂ€mna ombytespĂ„se, gĂ„ igenom gaten, bĂ„tkontrollen verkade inte hinnas med av arrangörerna. Och sĂ„ stod vi alla damer pĂ„ stranden och vĂ€ntade pĂ„ att nĂ„gon skulle vara flockledare och gĂ„ pĂ„ vattnet. SjĂ€lv var jag osĂ€ker exakt nĂ€r starten skulle gĂ„ eftersom den blivit nĂ„got försenad. Men sĂ„ började första tjejn gĂ„ ut mot vĂ„gorna och alla följde efter. SĂ„ fort vi kom utanför piren blev det rejĂ€lt gung i de stora dyningarna. Tjerna guppade hit och dit, ingen visste vart startlinjen var och vi liksom irrade runt. Men sĂ„ kunde alla vattenskotrar samla ihop oss och vi hjĂ€lptes Ă„t att forma en relativt sjysst startlinje mot vinden â dock inte helt enkelt att fĂ„ den perfekt i gunget.
TystâŠ.vi gled…nĂ„gon ropade. Alla bevakade sina positioner. Ingen ville fĂ„ en akter i sin sida. Flagga ner. Tutan hördes ej I vinden. Och dĂ€r gick starten. Shit, det Ă€r nu det hĂ€nder. Det dĂ€r VMet som legat i mitt bakhuvud sedan ett Ă„r tillbaka. Det som gjort att jag paddlat hela vintern trots snö, is, kyla, regn. Varje trĂ€ningspass jag gjort sĂ„ har jag tĂ€nkt pĂ„ VM och nu var det alltsĂ„ dags. Började jobba med paddeln och sĂ„g pĂ„ pulsklockan att kroppen var med mig, pulsen sprang ivĂ€g till lĂ„g zon 5 sĂ„ som den gör nĂ€r jag Ă€r pigg och frĂ€sch. TvĂ„ meter dyning i sidan och vindvĂ„gor snett bakifrĂ„n. Jag valde att ligga nĂ€ra Chloe Bunett, henne ville jag inte slĂ€ppa ifrĂ„n mig den hĂ€r gĂ„ngen. SĂ„g en mindre grupp tjejer dra ivĂ€g i en snĂ€vare vinkel mot udden medan jag och Chloe lĂ„g kvar i en nĂ„got vidare vinkel. Jag visste att det skulle bli rejĂ€lt med reflexvĂ„gor snart och litade pĂ„ mitt vĂ€gval.
Jag mÀrkte att Chloe dÄ och dÄ hamnade bakom mig men kom igen. Jag tyckte ÀndÄ det gick rÀtt bra i sidstöket och jag hade kul, jag fick lite surf dÄ och dÄ och kunde driva pÄ bra. Udden nÀrmade sig, det blev rejÀlt hoppigt och studsigt och det var sÄ otroligt kul att försöka hitta ett mönster och finna surf. Jag gick mestadels pÄ de smÄ vÄgorna, styrde ner nosen bakom dem och drev pÄ, plockade nÄgot stort inÄt men svÀngde snabbt utÄt igen och tog med mig farten. Jag ville verkligen inte tappa min dyrbara höjd.
Vi rundade till slut udden och jag undrade hur det skulle bli mellan mig och Chloe nu. Skulle hon gÄ snabbare eller skulle jag vara den som tjÀnade pÄ att fÄ mer downwindförhÄllanden? I övrigt var det tomt runt omkring oss. Det som Àr sÄ lustigt i storförhÄllanden Àr att man kÀnner sig sÄ otroligt ensam men hade jag vÀnt mig om dÀr och dÄ hade jag sett en massa tjejer som jagade oss.
Jag gick till slut om Chloe helt och sÄg henne aldrig mer under resten av loppet. Jag sÄg bara en tjej framför mig kanske 60-100m fram, dÄ och dÄ nÀr bÄde hon och jag lÄg pÄ toppen av nÄgon vÄg. Dyningarn var riktigt stora hÀr, lÀtt tvÄ meter plus vindvÄgor pÄ det. Nu gÀllde det att försöka plocka Àven dyningen, inte bara de smÄ vÄgorna. Fokuserade mer Àn nÄgonsin, försökte trycka bort alla tankar om placeringar, tider, vart de andra tjejerna var, bara fokusera pÄ det som lÄg framför mig, hur jag skulle fÄ upp farten, hur jag skulle hitta vila, pulsen pickade pÄ i runt 170-172 och jag visste att jag inte skulle kunna hÄlla den intensiteten i tvÄ timmar. Jag försökte hitta ett tjÀmnt tempo, en bra rytm, smÄ vÄgor till stora vÄgor, bibehÄlla farten, hitta nya vÄgor. Ibland fÄngade jag de största vÄgorna och nerförsbackarna var som enorma trappsteg dÀr den rosa surfskinosen tippade över kanten. SÄ jÀkla hÀftigt.
En förĂ€ndring jag gjort inför loppet var att jag satt pĂ„ ett surfroder pĂ„ min ski. Har egentligen aldrig kört med det tidigare, har inte tyckt det behövts. Men nu upplevde jag ett bĂ€ttre grepp i vattnet, skin gick mer bestĂ€mt sin vĂ€g och jag kunde skĂ€ra de stora vĂ„gorna lite snedare â riktigt hĂ€ftigt. Varför har jag inte testat detta tidigare? Jag kommer nog inte vilja gĂ„ tillbaka till racerodret efter detta. Dock fĂ„r man vara försiktigt med roderutslag, det kan bli tvĂ€ra kast. Jag anvĂ€nder förvisso mitt roder enormt lite, det verkar mest som en köl.
Vid nĂ€sta udde kom det sköna stöket tillbaka â hopp och studs. Och Ă„terigen sĂ„ himla kul att hitta rytmen, hitta surf bĂ„de utĂ„t, innĂ„t och framĂ„t, lĂ„ta skin jobba med riktinigsförĂ€ndringar, allt för att jag skulle kunna surfa mer och paddla mindre. Och ju fler drag jag kunde spara ju mer hade jag kvar att accelerera med nĂ€r de större vĂ„gorna skulle fĂ„ngas.
NÀr jag nÀrmade mig piren och det bara var nÄgra kilometer kvar kom första herren förbi. De hade startat ca 10 minuter efter oss och nu var de ikapp. Plötsligt kÀnde jag mig inte lika ensam och racet blev Àn mer pÄtagligt. Men hur mÄnga hade jag framför mig?
Det blev en nÄgot krokig vÀg förbi revet, inte helt optimalt kanske och sen blev det en rÀtt enkel plattvattensdel in mot mÄl. Dock kom krampen smygandes och jag kunde inte riktigt trycka som jag ville med benen. Krampen pÄ mig kommer alltid först i höftböjarna och jag fick försöka hÄlla det i schack, paddla lite mer med mage och armar. VÀnde mig om och det verkade inte vara nÄgon spurtsugen dam nÀra bakom. Phu! Jag Àr en kass spurtare, speciellt nÀr man ska upp ur skin och springa pÄ stranden.
Gick i mĂ„l pĂ„ 1.50.24 och strĂ€ckan landade pĂ„ 26km drygt. Försökte se mig omkring nĂ€r jag kom i mĂ„l, hur mĂ„nga hade jag framför mig? Ingen verkade veta. KĂ€nde mig rĂ€tt trött och lite tom efter allt fokuserande. KĂ€nde kramp i magen. Jag sĂ„g Gordan (Harbrecht) och kollade lĂ€get med honom. Hur gick det? Han kom tvĂ„a efter en lĂ€ngre kamp mot Nick Notten (RSA). Han sĂ„g trött ut, kanske aningen besviken men Ă€ndĂ„ inte? TvĂ„ liksom. NĂ€st bĂ€st i vĂ€rlden. En nordeuropĂ©! Jag tycker det Ă€r stort. Det har aldrig tidigare hĂ€nt…Det Ă€r surfskihistoria. Och kul att det var just Gordan, vi Ă€r NK-teamisar och jag gillar killen bĂ„de som person och allt han gör med NK och för sporten. VM silverâŠ.han Ă€r hjĂ€lte i mina ögon!
SÄ började övriga svenskar droppa in. Ivan, Axel, Nisse Aaron, Teresia, Tommy, Maria, Jenny, Anki och till sist Marianne. Skön stÀmning vid mÄlet. Historier berÀttades, upplevelser delades. Jag tror alla mastersdamer var glada över att ha klarat sig till mÄl och varit med om ett riktigt Àventyr. Maria hade under fÀrden fÄtt en flygfisk i huvudet, sett en haj (hon har hajskrÀck) och spurtade ner en konkurrent över mÄllinjen och bröt tÄn mot en sten. Vilken grej!
Det var rĂ€tt mycket strul med resultatlistorna och uppenbarligen live trackingen under loppet men tillslut sĂ„g jag att jag var over all femma i mĂ„l av damerna, fyra i seniorklassen. En placering frĂ„n pallen, fast flera minuter ifrĂ„n sĂ„ det var ju inte nĂ€ra. Jag hade lyckats slĂ„ bĂ„de Amaia, Emma Broberg och Chloe Bunett. Idag var det min tur, mina förhĂ„llanden. Framför mig hade jag sydafrikanen Michelle Burn, den otroligt lovande U23an Ana Swetish frĂ„n USA, spanjorskan Judit Verges (frĂ„n Gran Canaria) och U23an Hockley frĂ„n Sydafrika. Jag var 8 minuter frĂ„n Michelle/vinnaren vilket Ă€r en diff pĂ„ 8%. Ja det Ă€r en del men det Ă€r mindre Ă€n nĂ„gonsin tidigare, jag blir bĂ€ttre, nĂ€rmar mig toppen. Det rĂ€cker för mig! Jag försöker att inte jĂ€mföra mig för mycket med toppen pĂ„ damklassen, de Ă€r yngre, trĂ€nar mer, har förmodligen annat fokus och förutsĂ€ttningar. Min kĂ€nsla sĂ„ hĂ€r efterĂ„t, efter att ha smĂ€lt alla intryck och kollat pĂ„ livesĂ€ndingen, Ă€r bra. Tyckte jag hade bra driv, lĂ„g pĂ„ vĂ„g nĂ€stan hela tiden, höll ett jĂ€mnt tempo, fick inga stopp eller fyllningar, fĂ„ngade de vĂ„gor jag satsade pĂ„, jobbade mycket med riktningsförĂ€ndring och fick lĂ„nga surfar pĂ„ sĂ„ vis. Och kroppen var i sitt esse, den bara levererade kilometer efter kilometer. Jag blir oerhört motiverad att bli lite starkare för att orka fĂ„nga de större vĂ„gorna oftare och gĂ€rna lite bĂ€ttre kondis för att orka hĂ„lla en nĂ„got högre frekvens. KĂ€nslan av att orka driva och ligga pĂ„ smĂ„surf hela tiden Ă€r sĂ„ hĂ€ftig. Ălskar det!
Jag blev panikhungrig och körde raggardush pÄ stranden. Saltlagret i ansiktet var massivt. En öl smakade sÄklart jÀttegott pÄ strandpromenadens restaurang, det tyckte Tessan ocksÄ. Det Àr sÄ skönt nÀr pressen man lagt pÄ sig sjÀlv slÀpper, nÀr man börjat smÀlta och processa de första intrycken, njuter om och om igen av de hÀftiga surfarna, kroppens förmÄga, att man genomfört mÄlet med MVG, att allt blev mer eller mindre perfekt. Just den kÀnslan efter ett race gör det vÀrt att jobba vidare mot nÀsta race. Jag Àlskar kontraster och hÀr har vi en.
Lugnet sĂ€nkte sig över oss medan huvudvĂ€rken började mola. Servitriserna var inte lika lugna, de hade hur mycket som helst att göra sĂ„ hĂ€r runt lunch och sprang sig svettiga i solen. Jag ville ha mat men ölen dövade vĂ€rsta hungern. Snart slĂ€ntrade de övriga tjejerna in och det blev skönt snack sĂ„klart. Pizzan kom tillslut in, vi glupade i oss. Sen hem, duscha, stĂ€da kroppen frĂ„n salt, svett, sand och vĂ€rme. Byta om och ut pĂ„ stan igen. Dags för middag, alla svenskar samlade â riiiiktigt trevligt!
Efterord
För mig var det viktigt att fÄ komma igÄng och tÀvla utomlands igen. Jag har slitit lite med motivationen och tackar alla hÀrliga paddelkompisar för att de Àr tillgÀngliga titt som tÀtt att haka pÄ pass, trÀningshelger och trÀningstÀvlingar. Nu för tiden har jag svÄrt att ta ut mig om jag inte blir pressad, om jag inte bryr mig om att vinna. VM var precis vad jag behövde för att kÀnna att kroppen fortfarande Àr med mig, bÄde fysiskt och mentalt. VM gav mig helt klart en nytÀndning, precis det jag hoppats pÄ.
Lanzarote var för mig den perfekta surfskidestinationen och perfekt för ett VM. Inte speciellt busy men sÄ pass för att erbjuda bra restauranger, boenden mm. Race venue lÄg pÄ bekvÀmt avstÄnd frÄn hotellen och det var gÄngavstÄnd till det mesta. Vattnet var sÄ otroligt vackert och klart, det kan liksom inte bli bÀttre. Jag Äker gÀrna tillbaka! Har Àven hört att det kommer bli ett NK center pÄ Fuerte Ventura nÀra Playitas. Det bÀddar sÄklart för framtida trÀningslÀger och camps kanske?
Till sist, glÀder mig enormt Ät att Äka med det hÀr goa svenskgÀnget. Killarna i U23 och senior Àr otroligt fina killar som lydigt stÀllde upp pÄ mina livesÀndningar, spred glÀdje, reflekterade och tog hand om varandra. Bra förebilder för de yngre tÀnker jag. Och ni resten Àr sÄklart underbara, tack för alla hÀrliga samtal, upplevelser, skratt och pratstunder. Jag Àr stolt över vÄr gemenskap och hoppas pÄ mer I framtiden. Det har varit vÀldigt speciellt att fÄ dela den hÀr upplevelsen med er.
Snart Ă€r det dags för EM och aldrig tidigare har prispallen kĂ€nts sĂ„ nĂ€ra för mig som nu. Men jag har svĂ„rt att se tvĂ„metersvĂ„gor i Cherbourg/Normandie, nĂ„got jag förmodligen behöver för att behĂ„lla min position. Men placeringar och prispengar Ă€r bara en bonus. Viktigast Ă€r att göra ett bra race. Och allt runt omkring Ă€r sĂ„klart minst lika viktigt. GlĂ€der mig Ă„t att se ‘ungdomarnas’ framfart, hur de för varje tĂ€vling vĂ€xer en liten bit. Och sĂ„ ska jag fĂ„ paddla dubbel med Nils, det blir kul.
Resultat
Dam overall:
1. Michelle Burn RSA
2. Ana Swetish USA
3. Judith VĂ©rges Xifra ESP
4. Saskia Hokly RSA (U23)
5. Emma Levemyr SWE
6. Amaia Olaberi ESP
7. Chloe Bunett ESP
…
Herr overall
1. Nicholas Notten RSA
2. Gordan Harbrecht GER
3. Uli Heart (U23)
4. Victor Doux FRA
5. Walter Bouzan Sanches ESP
6. Esteban Medina ESP
7. Bernardo Pereira POR
….
Klicka hÀr för fullstÀndiga resultat (pdf)
Vad Àr Masters?
För att tĂ€vla i senior och ungdomsklasserna krĂ€vs att man blir uttagen (genom kval i Sverige). För VM och EM kan varje land skicka max fem deltagare, nĂ„got vi i Sverige har haft svĂ„rt att fylla hittills. Ăr man över 35 Ă„r kan man stĂ€lla upp i Masters VM och dĂ€r finns inget tak, inga kval eller uttagningar. Man betalar allt sjĂ€lv och tar eget ansvar. Vad krĂ€vs för att stĂ€lla upp i ett Masters VM i surfski? Det beror pĂ„ vad det blir för förhĂ„llanden sĂ„klart. I Frankrike 2019 hade vi platt pĂ„ Masters VM, banan var 20 km lĂ„ng. RĂ€tt mĂ„nga surfskipaddlare klarar ett sĂ„dant lopp. HĂ€r pĂ„ Lanzarote var det helt annorlunda. Det Ă€r sĂ„klart upp till var och en men om man förbereder sig sĂ„ blir det sĂ„klart mycket roligare. Var smart och ödmjuk och byt din bokade ski mot nĂ„got stabilare (om möjligheten finns) om det visar sig bli tuffare förhĂ„llanden. Det kan vara nog sĂ„ mentalt spĂ€nnande att göra en VM start och dĂ„ Ă€r det skönt att komma förberedd. Alla vill komma i mĂ„l, inte simma i land. Kör nĂ„gra svenska race, bli van vid startprocedur, hitta dina rutiner. Du behöver inte vara jĂ€ttesnabb men distansen ska inte vara frĂ€mmande, var sĂ€ker i din ski och pĂ„ reentry, det Ă€r tre viktiga nycklar.
BÀsta uppladdningen Àr sÄklart att bestÀmma sig tidigt (ett halvÄr innan), trÀna och boka ski via nÄgon av uthyrarna som kommer finnas pÄ plats. Lös boende och resa nÀr det nÀrmar sig, teama ihop dig med fler svenskar och gör en kul resa utav det.
Surfski VM 2022 gÄr pÄ Nya Zealand och 2023 Australien/Perth.
Comments are closed