29-31 juli 2019

Foton: Elin Aulin, Maria Westberg

Hösten 2018 råkade jag hamna i surfskikommittén och snart var jag tillsammans med Camilla, Örjan och Jenny igång med att sätta upp en agenda för 2019. Vi var alla rörande överens om att största delen av vår energi, tid och pengar måste gå till ungdomarna, att få in yngre paddlare i sporten med förhoppning om att det ger ringar på vattnet och att på sikt få fler yngre att paddla surfski, gärna i kombination med K1. Det funkar i flera andra länder, kolla bara på Spanien, Frankrike, Sydafrika, Italien… Hank McGregor, Jasper Mocke med flera med flera. I Sverige har vi flera klubbar som ligger vid kusten och som borde kunna kombinera såsom Lödde, Malmö, Helsingborg, Eskimå, Ängelholm osv. Positivt är att några av klubbarna redan idag äger surfskis som flera av ungdomarna testat och utnyttjar på träningar etc.

En av punkterna på vår agenda var att arrangera ett surfskiläger för ungdomar den kommande sommaren. Det kom att bli Magnus Ljungberg från MKK och jag som skulle slå våra påsar ihop och förverkliga detta initiativ. Efter en del tänkande och diskuterande kom vi fram till att det får bli våra egna ungdomar i första hand som skulle få inbjudan, alltså Kanot Syd ungdomar samt ungdomar i de klubbar där vi själva verkar. Vi ville börja i liten skala, känna på det och sen eventuellt skaffa oss regionala ambitioner. 15-20 ungdomar kändes rimligt efter att ha räknat ihop alla tillgängliga klubbsurfskis samt Aterra-Leifs skis. Att vara på MKK kändes som ett enkelt val med tanke på närheten till fina sydkusten med dess stränder samt möjlighet till att husera i MKKs fina och praktiska lokaler.

När väl helgen närmade sig var antalet ungdomar spikade till 15 stycken från klubbarna Ängelholm, Örkelljunga, Lödde, Eskimå, Helsingborg, Västkust Surfski, MKK och Kalmar. Jag visste inte riktigt hur många ledare vi skulle behöva vara men bjöd in 8-10 stycken, det kändes rimligt. Mitt fokus för lägret var att paddla vågor och för att paddla vågor med ungdomar så krävs många övervakande ögon från erfarna paddlare. En annan viktig kugge i vårt lägerhjul kom att bli underbara Birgitta N som stod för matlagningen. Jag kände på mig att vi andra inte skulle hinna tänka så mycket på matfix, vi skulle få nog med planering, lastning av skis, checka vindprognoser, köra bilar och instruera ungdomar. Så rätt jag skulle få…

Måndag 29e juli körde jag och Anton W ner till MKK. Anton som börjat paddla ski i år och satsar på surfski VM i U23-klassen är ett kul tillskott för oss. Till MKK anslöt Viktoria V, Maria W och Elin Aulin med barn från Göteborg, Jan B med ungdomar från Eskimå, Magnus Ljungberg, Jenny L och Birgitta från MKK, Eva med en ungdom från Kalmar, en till drös med ungdomar och Leif Davidsson från Aterra/Helsingborg med ett släp fullt med surfskis. 15 något tysta ungdomar installerade sig i lokalerna och till middagen hann jag bekanta mig med några av ’kidsen’, riktigt kul! Prognosen för lördagen såg bra ut. Sol, varmt och vind, vind från ost närmare bestämt och vi planerade för en heldag på sydkusten. Det var riktigt varmt ute och ännu varmare inne i klubblokalen och just därför kändes det faktiskt lite skönt att smita ifrån vid 10-tiden för att gå hem till en kompis och sova istället för att bädda med madrass på gymnastiksalsgolvet.

Tisdag
Mange fixade grötfrukost till oss alla och jag som fortfarande hade stor aptit efter min två-veckor långa cykelsemester i Frankrike glufsade i mig en enorm grötportion. Vi hade avtalat 8.30 med ungdomarna samt alla ledare och 8.30 var ALLA ungdomar klara, stod så fint ute vid surfskisläpen med paddlar, väskor och flytvästar i händerna och väntade på oss. Rullade iväg vid nio (enligt plan) och landade på sydkusten vid Kämpinge/Skåre. Väl på plats delade vi ut surfskis till de ungdomar som inte hade någon, vilket var runt fem-sex stycken. Vi delade in oss i tre grupper och spenderade sedan ca två timmar på vattnet där vi övade på parpaddling, reentry, stöttning, paddling med halv paddel, paddling utan paddel etc, allt sådant där som är bra att kunna och känna till om det inte går som man tänkt sig där ute på havet. De flesta ungdomarna var duktiga på reentry varvid vi inte behövde lägga så mycket tid på det.

Jag lär ut…. något av mina trick

Vid 12-tiden bröt vi för lunch och fina Birgitta kom utkörandes med en finfin pastasallad till oss alla. Vilken service!

Käkade, snackade och började planera eftermiddagens downwind. Det var lite småpyssel med att få ihop jämna grupper och fyra av oss ledare skulle sitta i dubblar. Men till sist kände vi oss nöjda och det var då jag upptäckte att större delen av ungdomarna satt och sov. En otroligt kul syn! Men ungdomarna var imponerande snabba på att komma i ordning, byta om och ställa sig redo.

Trötta kids.

Alla under 20+

Vinden hade, precis som prognosen utlovat, börjat plocka upp och det blåste sköna 8m/s uppskattningsvis. Jag tillsammans med Viktoria och tre ungdomar satte av rakt utåt, övriga grupper liksaå. Framför oss hade vi en 8km lång downwind ner till Kämpinge strandbad. Sträckan kändes precis lagom lång. Efter ca 10-15 minuters sidvindspaddling svängde vi av västerut. Thyra satt bakom mig och gjorde precis vad jag gjorde – fantastiskt. Otto och Meije körde i SS1or och Viktoria V tog rollen som ankare. Vågorna visade sig snart vara mer eller mindre perfekta för oss. Branta, någon halvmeter höga och extremt lättfångade. Både Meije och Otto fångade våg på våg och det såg otroligt bra ut. Thyra och jag for iväg som en raket i dubbeln och fick göra små loopar och vänta in. Det erbjöds propagandaförhållanden för ungdomarna och så hörde jag Leif i sin SS2a tjoa av glädje. Detta är surfski! Ålderslöst, urkul, blött och fantastiskt.

Mange och Rebecka paddlade dubbel idag

Vinden tilltog och vågorna växte. Jag såg Otto gå för fullt, satsa, broacha, ramla i och göra världens finaste reentries. Jag blev nästan tårögd – så häftigt. Som om han aldrig gjort något annat. Samma sak när Meije druttade i. Thyra och jag hoppade i med flit för att kolla våra gemensamma reentryskills och det gick hur bra som helst. Med henne hade jag kunnat paddla i en kuling och känna mig trygg.

Det blev nog lite tufft för kidsen på slutet när havet stökade till sig i takt med att vi närmade oss stranden. Men de kämpade på och vi landade snart fint i brytvågorna tillsammans med alla andra. Eva från Kalmar hade fått ta hand om en av tjejerna som snart blivit sjösjuk, paddlat tillbaka in till land och ickegungande underlag. Sjösjuka är lömskt och regel nummer ett är att ta sig in till land ASAP. Sjösjuka går aldrig över utan åtgärd är mina erfarenhet och väntar man för länge blir den drabbande riktigt kass och kan inte ens sitta kvar i sin ski. 

Att döma av alla ungdomars leenden (och vuxnas) hade det varit en hellyckad downwind där alla fått surfa. Fantastiskt. Tack! Det var precis det här vi vill ha ju. Jag blev glad när jag fick höra om allas vurpor ute på havet. Att ramla i är bra, men kanske lite skrämmande för vissa, svalkande, roligt för andra men framförallt en nyttig erfarenhet. Man lär sig hantera reentry och blir mentalt förberedd och snart är det ingen big deal. Jag tjatar ofta om det och gör det igen; fem reentries per tur under första året man paddlar ski är doktor Emmas ordination. Att behärska sin reentry och känna sig trygg är nyckeln till framgång i surfski anser jag.

Nöjda surfskipaddlare efter en finfin downwind

Tack Thyra för ett kul åk i SS2an!

Byta om, lasta och köra tillbaka till Malmö var nästa steg och väl på klubben kom maten i ordning med hjälp av Birgitta och någon vänlig grillmästare. Fantastiskt igen! Magnus och jag summerade dagen, försökte lyssna av ungdomarnas reflektioner och ge fler tips till dem inför morgondagen. Avslutade med att förklara att det är helt ok att känna sig nervös och rädd på havet men att det är viktigt att man fortsätter pusha sig själv, för det blir bättre, enklare, roligare ju mer erfaren man blir. Kunde inte låta bli att bjuda på min och Marias film ’När fågelungen flög ur boet’ för att visa för ungdomarna hur det kan se ut när man gör sin första ordentliga downwind, när man verkligen pushar sina gränser och övervinner sig själv – givetvis under andras övervakning.

Det sista vi gjorde den kvällen var att arbeta fram en plan för morgondagen. Det utlovades ungefär samma vind fast något mer. Vi alla ledare var överens om att dagens förhållanden varit jättebra men utmanande för flera, speciellt på slutet och att vi inte skulle ta ut kidsen i större förhållanden än så. Vi knåpade ihop ett schema med tre vändor i SS2orna (3turer x 5dubblar = 15 ungdomar). Vi fem ledare som skulle sitta i fram skulle få oss ett riktigt bra träningspass :-D. Vi gjorde även en reservplan utifall det skulle blåsa något mindre. Det tog ett tag innan jag och Magnus var nöjda. Vips var klockan tio och det var tid för sängen hos kompisen.

Plan 2 tog något längre tid att utarbeta än plan 1. Jämna grupper, jämnt antal ledare, antal SS2or, önskemål från deltagare mm var parametrar som viktades mot varandra.

Onsdag
Svalare och lite regnigt. Trädgrenarna rörde sig ordentligt i vinden. Lovade! Bamsegrötportion igen men denna morgon spräckte vi tidsschemat något. Åkte ner till ’målet’ men vi körde fel (vi måste ha varit trötta idag) och blev ännu mer försenade. MEN vi hade i alla fall kul i bilen :-D. Vid målet sprang jag snabbt ner till stranden för att kolla läget och konstaterade snabbt att det var plan ett som gällde. Fem av ungdomarna fick byta om, vi lastade på fem dubblar och drog iväg i min buss och Jannes bil till starten vid Skåre. Leif, Anton, Magnus, Eva och jag var nog alla lite ivriga, ville bara iväg. Vi skojade om att tävla mot varandra samtidigt som vi lovande att hålla koll på varandra och givetvis coacha våra ungdomar bakom oss. Vi drog iväg och jag kände så fort vi fick vinden i ryggen att alla ville rejsa. Jag paddlade med Rebecka och hon var som alla andra från Kanot Syd, en stabil och följsam paddlare som levererade varje gång jag ville gasa. Så otroligt kul att få paddla med dessa ungdomar. Vågorna var i dag svårare att fånga, längre och snabbare. Fick ta i rejält och fokusera på att sätta in stöten på rätt ställe. Försökte ge den viktigaste informationen bakåt till Rebecka men jag tycker det är svårt att veta vad som är lagom mycket. Hur mycket vill man som 13-15 åring veta när man sitter i ett badkar och gör sitt yttersta för att följa med i frampaddlarens ryckiga frekvens, vattnet sprutar, skin ligger på sniskan, man rusar fram i farter runt 20km/h? Kanske är det individuellt? Alla fungerar vi olika, vissa vill få teori, andra vill kanske bara titta och göra. Personligen tycker jag ski är ganska självinstruerande och man lär sig genom att testa. Men visst, lite shortcuts här och var kan man ta om man får ta del av andras erfarenheter och tips. Att paddla ski och framförallt dubbel handlar för mig mycket om att hitta ett jämnt tempo med så hög grundfart som möjligt, att vara snål och effektiv men att verkligen explodera på rätt ställe och fånga de vågor man väljer och att verkligen förvalta den farten man får och ge det lilla extra för att länka. När man väl får fart på en dubbel går den fram som ett godståg och det kräver inte så mycket för att hålla igång farten och ta nästa våg. Man måste dock vara mer förutseende och ligga än mer steget före eftersom det kräver mer tid att accelerera igång SS2an. Dessutom kan man inte slösa med bakpaddlarens energi på samma sätt som man vågar slösa med sin egen. Man känner sin egen gräns min inte andras.

Ester och Magnus paddlade SS2 idag

Alla dubblarna gick ungefär lika fort och landade samtidigt vid målet. Rebecka och jag fick många fina surfar och jag ångrar så att jag inte hade någon gps klocka med mig. Elin, Maria och Viktoria vid mål hade följt oss på webtrackingen och såg oss köra i över 20 flera gånger. Kul!

Nästa fem ungdomar stod redo och vi ledare bytte om snabbt medan fantastiska Janne och Christina F, Maria och Viktoria lastade dubblar och höll ordning på schema etc. Otroligt! Nästa tur fick jag Ella med mig, en tjej från MKK. Den här gången var vi inte lika ivriga iväg men visst, jag såg ivern i Leifs och Antons ögon. De var sugna 😀

Anton och Jacob körde riktigt fort 🙂

Den här gången upplevde jag vågorna något mindre men brantare och framförallt fler vindvågor man kunde plocka och på så vis få ett bättre flyt. Inte samma stora surfar men längre sträckor som vi hade högre fart. Jag fick ett bättre flyt och fick mer vila. Ella var såklart jätteduktig i bak och stark. De skulle bara veta vilka oslipade diamanter de är.

Sista kilometern kom att bli den roligaste då vågorna brantade på sig bra när det började grunda upp. Det spolade, skvätte, vi surfade och susade fram, hoppade och studsade i stöket. KUL!

Leif och Tilde inför landning

Tredje och sista vändan. Fina Britgitta hade återigen kommit ut med en stor trave bredda mackor till oss alla. Hon stack en näve i händerna på mig, jag tog tacksamt emot. Vad skulle vi göra utan henne? På med tredje torra neoprenombytet och så susa iväg. Jag blev impad över Jannes snits att lasta surfskis. Den här gången skulle Olle från Örkelljunga sitta bakom mig. Leif hade redan skvallrat lite om att han var en stark och lätt kanon och det stämde verkligen. Så fort vi alla vänt ner i vinden (inte alls med samma iver som tidigare gånger – vi började bli trötta nu) testade jag att fånga en våg och Olle var på och tryckte på allt. Vi flög fram med oanad fart och jag kunde enkelt länka tre vågor till. WOW! Fick stanna och vänta in de andra efter den tokstarten. Och så fortsatte det. Vågorna hade blivit lite större och aningen brantare och var nu mer lättfångade. Olle gasade och tryckte på mitt kommando och jag märkte också att han tog egna initiativ oftast på helt rätt ställe. Jag behövde inte paddla så hårt och emellanåt fick jag hålla honom tillbaka för att inte slösa bort kraften och paddla av vågen. Jag fick ännu en jättekul downwind och jag undrar om inte jag var lyckligare än kidsen när vi landade gång nummer tre på stranden. Viktoria började gapskratta när hon fick syn på mig. Hon sa att jag hade den där ’surfblicken’. Antagligen en blick som stirrar och flackar om vartannat och en blick som är fylld av adrenalin.

Kalmar-Eva och MKK-Axel körde också fort, snabbt och jättebra 😀

Givetvis hade tiden dragit iväg enormt och pass nummer två vara bara att glömma. Hem, äta och packa stod nu på schemat. Det var lite synd att jag aldrig fick chansen att lära ut strandstarter, lifesavingaktiviteter och avsluta med en riktigt kul stafett. Det hade jag sett fram emot samtidigt som jag undrade om det var värt allt körande och lastande för att ungarna skulle få paddla 35 minuter downwind i SS2. Men jo jag tycker det, jag vill tro det. Syftet med lägret var att visa dem vad surfski handlar om och att sitta bak i en SS2a när det blåser på tillsammans med någon erfaren är en otroligt bra erfarenhet och riktigt häftigt.

Ella och jag avslutar en kul downwind

Runt 16-tiden avslutade vi lägret och Anton och jag satte oss i bilen och åkte tillbaka till Göteborg. Jag kände mig mycket nöjd och fylld av många nya upplevelser. Det här var ett nytt sätt att umgås med mina surfskivänner Leif, Eva, Maria, Elin, Magnus, Viktoria med flera. Att göra något tillsammans för ungdomarna, att tillsammans ge ungdomarna något och samtidigt ha väldigt roligt ihop. Det gav helt klart mersmak och jag tänker redan på sommaren 2020.

Jag tror faktiskt det lägret kommer se ungefär likadant ut i antal deltagare och nivån på deltagarna. Det blir för svårt att vara flera. De flesta som kommer behöver ha med sig egen/klubbsurfski. Det kändes som om vi vände oss till en målgrupp som uppskattade och kunde ta till sig det vi ville ge och vi fick mycket tillbaka. Jag insåg att på 15 ungdomar behöver det vara en person som tar ansvar för maten, minst två chaufförer och gärna sex ledare på vattnet. SS2or är guld värda och nästa sommar hade det varit kul att ha ytterligare några SS2or med. Materialet finns men vi behöver ha fler som kan vara med och sitta i framsätet. För mig skulle det vara en besvikelse att avstå ett pass i vågorna för att det blåser för mycket. Alternativt åka till en läig strand och göra någon aktivitet där. Nej, blåser det ska man ta tillvara på varenda sekundmeter och njuta av det – och det gör vi med hjälp av SS2orna för att få ut ungdomarna på ett säkert sätt på havet.

Tack alla som var med och bidrog, ni är alla lika betydelsefulla och viktiga. Maria Westberg, Elin Aulin, Jenny Larsson, Magnus Ljungberg, Marianne Ljungberg, Eva Egnell, Leif Davidsson, Christina Foley, Jan Berglund, Viktoria Villén, Birgitta Nilsson, Anton Wöhrer. Nästa sommar hoppas jag vi kan vara på västkusten, det blir spännande för ungdomarna att känna på västkusten med lite saltare hav, större vågor, krabbor, brännmaneter och havstulpaner! (skämt åsido :-D). Jag tänker att det är bra att förändra, byta plats även om MKK känns optimalt för ett sådant här event. Vi får se! Huvudsaken är att det blir ett läger.

Fler bilder från helgen

Viktoria gjorde en finfin insats på lägret. Tack!

Anton Wöhrer och Maria Westberg – tack!