26-27 maj 2018

Äntligen dags för årets första surfskirace och äntligen äntligen skulle racet gå på Skånes sydkust, den där kusten som Ola Ström pratat sig varm om i flera år. Och som de hyfsat nya surfskitjejerna Jenny och Camilla, tillika arrangörerna för racet, postat mycket om på Facebook. Och ännu bättre var att det utlovades sol och vind. Äntligen skulle vi få surfa i Skåne. MKK har arrangerat surfskirace i tre år och alla race har varit ganska platta. Men nu äntligen såg det lovande ut, fjärde gången gilt heter det väl?

Vi var sex Göteborgare som åkte ner för att tävla och några av oss skulle bo på lantgård. Japp, ni hörde rätt: bo på lantgård. Det stod till och med så på Google Maps. Camillas lantgård ligger några ynka kilometer från Mossby/Abbekås, där racet skulle gå, och en hel flygel fanns till surfskipaddlarnas förfogande. Jättekul att möta upp skånegänget (Camilla, Jenny L, Johan, Jenny K) men oj de var allt lite trötta och stressade över arrangemanget. Det ligger mycket mer jobb bakom ett surfskirace än vad man kan tro och som arrangör förväntas man/och vill vara flexibel in i det sista för att kunna ändra banan efter vind. Och sällan vet man budget eftersom många väljer att anmäla sig sent. Man blir efter ett tag mästare i trolleri, övertalning, logistik och problemlösning.

Lördag:
Camillas mamma kom in med en bricka nybakt bröd. Gröt-på-sillen sillen var framdukad och gröten kokad. Solen sken och det susade lovande i träden som ramade in gården så fint mot de stora fälten. Det var verkligen otroligt vackert här nere – förmodligen den vackraste delen av Skåne jag har sett. Böljande landskap med åkrar, mindre skogsbestånd på kullar,  alléer utefter de slingrande vägarna, typiska skånska gårdar, grönt och frodigt. Som en tavla liksom. Och så kom de där ankorna vaggandes över gårdsplanen, de var säkert lite nyfikna på vilka vi var, speciellt då vi lastade de uppblåsta gula bojarna på biltaken. Och det påminner mig om då jag för några veckor sedan hade sagt till Camilla att blåsa upp bojarna i tid (bojar vi lånar från kanotförbundet). -De är stora och tar säkert en halvtimma att fylla med mindre kompressor. Jag kan tydligen inte så mycket om lantgårdsägare för fem minuter efter mitt meddelande till Camilla fick jag en bild på en stor, gul och välfylld boj. På gården fanns tydligen lite andra resurser än de vi haft tillgång till på Vågryttaren förra året 😀

Bilar och släp packades och vi rullade ner till Mossbystrand där målet skulle vara. En vacker sandstrand med tillhörande gatukök stod som värd för målet och Jenny L simmade ut och la i de gula bojarna. Vattentemp: hela 15 grader varmt vilket är riktigt varmt här nere för tiden på året. Det såg inte så imponerande ut på havet ännu men jag visste att det skulle komma och att det skulle bli tillräckligt för att göra mig glad under racet.

Ett seriöst skepparmöte hölls där det varnades mycket för färjorna från och till Ystad hamn. Inte korsa farleden om färjorna var på g in eller ut. Då skulle tävlingsledare Trent personligen diska oss. Synd om någon skulle komma till skada och synd om det skulle bli surfskiförbud på sydkusten. Folk gör knasiga grejor när nummerlappen sitter på och klockan går, jag har sett det själv och har några smågalna kort på folk som ligger bara några meter från gigantiska fartyg i farleden utanför Dragör.

Vi körde ut till starten vid Kabusa, en lika vacker strand där. Vinden började friska i och vi gjorde oss klara. Äntligen fick man klistra på surfski-open nummerlappen, den som ska sitta hela året. Jag hittade inte mitt vaselin och fick fråga runt om någon annan hade något tjockt och kletigt jag kunde få en klick utav. Fasen – jag som packat surfskiväskan så noggrant. Vaselin är ett måste för mig, rumpan blir otroligt ledsen annars efter några timmar med gnidande i saltvatten. Det blev tillslut Leffes solfaktor som fick rädda situationen och nu var jag redo. Solfaktor på armarna och solfaktor i brallorna.

Vi var ca 25 stycken som ställde upp vid våra surfskis ute i vattnet. Start ståendes i vattnet är enklaste sättet att få iväg ett startfält. Man slipper lägga ut bojar och paddlarna behöver aldrig ta av leashen (för då, i stridens hetta, kommer den aldrig på igen). På herrsidan var Emil Torstensson given favorit och given tvåa var Paul Rosenqvist. Fyra danska herrar fanns också med i startfältet – kul! I damklassen var det skånetjejerna och jag – hela fem stycken damer. Framför oss hade vi en drygt 20 kilometer lång bana och vinden var utlovad att blåsa 6-8 m/s. Startskottet gick och vi satte av. Först var det platt och vinden hjälpte snällt till i ryggen. Snart kom vindvågor snett bakifrån och efter ytterligare en bit blev vågorna lite större fast gåendes snett inåt. Vi paddlade snett utåt och det var lätt att lockas att fånga vågorna inåt. Det blev mer och mer surf ju mer vi närmade oss Ystad men fortfarande kom de något snett i sidan och det blev lite tekniskt vilket jag verkligen gillar.

Väl i Ystad kollade jag mig skräckslaget många gånger om innan jag korsade farleden. Tyckte jag hörde hur det dånade från någon färja och kikade in i hamnen. Låg färjan still eller rörde den på sig? Hjälp! Still? Rörde sig? Nej still. Phu! Paddla paddla! Nu började det blir riktigt bra surf och jag kom upp i farter runt 17-18 km/h då och då. Skin gick riktigt bra, kroppen kändes bra och allt var liksom på topp i det fina vädret – förutom att jag hade några av gubbarna framför mig som jag gärna hellre ville ha bakom mig.

När min gps visade 15  kilometer vaknade jag till och började fundera på att dra mig in mot stranden. Jag insåg att jag faktiskt låg lite väl långt ut och när jag började svänga inåt fick jag vågorna rakt bakifrån istället. Surfade på bra ett tag och såg plötsligt några av gubbarna framför mig. Banbeskrivningen jag fått stämde perfekt. Vindkraftverk, skog, sandstran börjar och sen mål. Sprintade in mot stranden, stapplade upp ur skin och gick i mål mellan beachflaggorna. Gött – kul race som gått hyfsat bra. Kände mig nöjd även om jag alltid vill vara snabbare och fånga fler surfar och ha fler gubbar bakom mig. Var i alla fall nöjd över min fysiska insats. Tror inte jag kunnat klämma ur mig mer.

Emil vann herrklassen och Paul kom tvåa, någon minut efter. Jenny L var andra dam in och bjöd på en kul spurt mot gasen-i-botten Göran – som spurtade ner Richard. Viktoria och Camilla kom också in i mål med liten marginal och Viktoria var själaglad över sin nya ski och tjatade nästan hål i huvudet på mig om hur nöjd hon var, hur bra den var, hur mycket hon älskade den, bla bla blaaaaa. :-D. Och jag var glad över att Viktoria var så glad efter en tävling.

Vi fick god mat i kiosken, köttgryta som mättade gott. Efter 1.38 på havet i fyrans och femmans fart var jag ganska hungrig. Och så fick vi glass! Va! Vilken dag liksom! Raca, sol, beach, shorts, surfa, köttgryta och glass. Och mitt borttappade vaselin återfanns. Den tuben hade jag haft i flytvästen hela tiden.

Så blev det prisutdelning och vi vinnare fick varsin snygg spettekaka. Spettekaka….japp, det har jag provat förut. Kanske skulle den här snygga kakan ändra min uppfattning? Och sen blev det många utlottningspriser till alla, prylar från Thule. Jag fick ett par spännremmar – dessa kan man aldrig få för många av.

Ett stort tack till arrangörerna av South Skåne Ocean Race. Ni bjöd på en jättefin bana som var välrekad och väl beskriven, och bra arr runt omkring den. Ni verkade ha stenkoll på alla deltagare med Webtracking och följebåtar. Ni visade upp en bit av sydkusten och jag var impad. Vilket surfskiparadadis! Med vindar från väst och ost finns här hur mycket som helst att surfa på och kustvägen med bra bussförbindelse gör det smidigt att köra downwind utan chaufförer. Det går att få till längre downwindsträckor än man orkar paddla och det går att sätta i och ta upp på många ställen. Havet är helt öppet och ger bra vågor på relativt lite vind. I’ll be back!

På lördagskvällen var i ett gott gäng som körde after ski på Camillas gård, grillade och åt bananer med choklad, pratade om racet, ältade hastigheter , återhämtningstimmar och pulskurvor. Och så började vi planera för morgondagens downwind. Det skulle bli ungefär samma förhållanden fast aningen mer vind. Jag kände mig riktigt pigg i kroppen trots att jag verkligen tryckt på och undrade om någon skulle kunde skjutsa mig så att jag fick ca 30km downwind. Det skulle gå att lösa sa Camilla. Gick och lade mig mycket förväntansfull med 500g grillad entrecote i magen.

Ännu en sill-på-gröten frukost med nybakt bröd och sedan transport ner till Ystad. Snälla Camilla körde mig dit medan övriga eventpaddlare körde bilar till Abbekås och Smygehuks hamn där vi alla skulle landa. I Ystad var det bra tryck i vinden och flaggorna stod rakt ut – tjihoooo! Jag såg mig själv flyga iväg över vågorna i min snabba svarta ski och plaskade förväntansfullt ner på stranden och satte iväg. Fick paddla sidvind en stund och sen, precis som igår, fick jag vågorna snett bakifrån. Började trycka på….och insåg då hur trött jag var. Det fanns inte mycket kvar i kroppen. Pulsen vägrade närma sig tröskel och energin var som bortblåst. Bra Emma, det blir 30 långa kilometrar det här tänkte jag. Men det var bara att stå sitt kast och tuffa på. Och det var precis det jag gjorde – tuffade på. Småsurfade och skrådae mig utåt och någon gång ibland gjorde jag en kraftsamling och plockade någon större våg. Havet var snabbare idag, fångade man de lite större vågorna kom man snart upp i 18-19 km/h. Kul!

Efter drygt en mil närmade jag mig Abbekås och slog på min nyinköpa VHF och kontaktade Camilla (som hade den andra i paret). Fick kontakt och de hade lämnat en stund tidigare och befann sig kanske två kilometer framför mig. Paddlade och surfade på en stund tills jag såg några orangea prickar. Sista 14 kilometrarna in till Smygehuk paddlade jag med Göran, Jenny, Viktoria m fl och bara hade det gött. Livet lekte! Sista 20 blev jag riktigt energitom och kroppen darrade. Det var riktigt skönt att glida in i hamnen och få hjälp upp med skin. Ute på havet ökade vinden mer och mer men det mesta av mig var nöjd och ville inte mer. Nu ville jag bara äta mat och vila – på Sveriges sydligaste punk.

Jag är så otroligt nöjd med hela helgen. Jag har fått paddla i ett surfskiparadis och umgåtts med likasinnade, de som inte skakar på huvudet och gäspar när man börjar prata om olika surfskimodeller, vågsprut, hastigheter och de olika effekterna en downwind kan ha på oss paddlare. Och vi hade haft vind i två dagar och soligt och varmt. Vind har varit en bristvara sista månaden och jag var surfsvulten när jag kom hit. Och så kul att få så många timmar i nya skin och känna att rumpan gillar den. Den sitsen är guld värd! Nu var jag bara fånigt nöjd och glad och satt med ett leende på läpparna hela bilresan hem.

Next up är Vågryttaren 16-17 juni. Välkomna till oss i Göteborg så, singel – dubbel – eventpaddling hela helgen. Bo ihop på kanotklubb (ej lantgård den här gången), grilla, tävla, hänga, surfa. Välkomna!