Fy fan vilken hemsk natt! Vaknade av att knät verkligen gjorde ont. Nacken gjorde ont och jag hade ont i magen. Hur var det nu, snarkade Jenny också till råga på allt? Sov urkass och var mycket trött när klockan ringde vid 06.30 på morgonen. Haltade upp och fick packat det sista i bilen. Susade iväg till Ystad och in till färjeterminalen. Det var automatiska bomstationer där men när Camilla väl matat in biljettnummer kom en verklig person gåendes med en måttstock i handen för att mäta vår totala höjd. Det var precis att vi gick under den. Enligt Camilla fick den verkliga personen kanske lyfta måttstocken någon halv centimeter men vi fick i alla fall godkänt och vi rullade på.

Färjeöverfarten tog 1.20 och med frukost bestående av lyxyoghurt och smörgåsar bredda av  Camilla och Jenny gick resan fort. Vi hade lyckats få ett bord med fåtöljer trots att vi inte hade ’hund i snor’, vilket bordet var reserverat för. Ute på havet gick det gäss och vi beslutade oss att första stoppet på Bornholm skulle bli Balka beach för kite och ski.

På Bornholm finns det lokala trafikregler och för motorvägen gällde 130km enligt tydliga skyltar. Men vi undrade vilken väg som var motorväg för den vi åkte på ville man inte åka i 130. Och enligt Google maps var detta den största vägen på ön.

Torkan på Bornholm var ungefär lika illa som den i Sverige fast fälten såg aningen bördigare ut enligt min mening. Lantgårsproffset tillika vår chaufför klurade lite på detta men sa tillslut att jag faktiskt kunde ha lite rätt i min iakttagelse.

Balka Beach var en riktigt vacker strand med vit sand, långgrund och vågor som bröt. Det var såklart en massa folk på stranden men här fick alla plats; vindsurfare, badare, SUPare och kitare. Badvakterna var på plats med torn, brädor, bil och vajande flaggor. Baywatchlåten spelades upp i mitt huvud. Kris och jag pumpade upp kiten och Kris gav sig iväg. Efter två försök kom hon tillbaka in lite moloken. Det var för lite tryck i vinden, som är så lömsk när det är så varmt. Bruset från alla vågorna i kombination med känslan mot huden får en att tro att det är bra nog. Det var bara att lägga ner och invänta vindökningen som skulle komma på kvällen. Vi gjorde snabbt om planerna och planerade för den där korta downwindturen jag tittat ut på kartan. Det blåste från nordost och efter att tidigare ha kikat snabbt på kartan tyckte jag att det borde gå att paddla från nordöstra toppen på ön ner och runt sydöstra udden Dueodde.

Vi första anblicken såg det kort ut, typ 7km och jag hade sagt till Camilla att vi kunde ta turen två gånger. När vi satt i bilen på väg norrut mot Svaneke kikade jag på kartan igen och måttade lite med tummen och pekfingret. Det såg ut att kunna bli 12, max 15 kilometer och jag betonade vikten av att vi verkligen skulle runda udden för att få lite längd på turen.

Jag packade varken vatten eller energi. Jag såg framför mig en lugn tur som skulle vara kanske 90 minuter, max två timmar. Satte i i den lila gulliga hamnen i Svaneke och paddlade ut mot havet.

Mötte ca en-meters vågor från ett öppet hav och vi stampade mot vågorna en bra stund för att ta höjd. Första biten skulle komma att bli sidvindspaddling. Efter kanske 20 minuter tyckte jag att det räckte och vi siktade på det mesta utstickande i horisonten. Jag började köra på och se vad som gick att göra. Att ta de stora dyningarna som kom i sidan var bara att glömma, de skulle skicka mig in mot land direkt. Sökte istället i tänkt färdriktning och hittade små bulor att småsurfa på här och där och tyckte det gick ganska fort ändå. Då och då kom större vågor i sidan, jag blev spolad eller fick stötta. Hyfsat skumpigt alltså men kul och utmanande. Vände mig om för att se vart tjejerna var och såg dem bakom inåt land. NAJ! Men de var lydiga och kom snart utåtpaddlandes. Och så fortsatte vi ett tag tills jag märkte att de inte längre tappade lika mycket höjd. Det är så lätt att förledas i de lockande surfvågorna…Vid något tillfälle försökte jag plocka någon av de stora vågorna in mot land men upptäckte att de var fasligt snabba, fick slita som en tok och kunde inte ta dem något på skrå utan fick tappa dyrbar höjd för att kunna fånga dem. Och vinkeln utåt blev för brant/snäv för att bibehålla surfet en längre tid. Det var helt enkelt för tidigt för att satsa på de större vågorna.

Efter en ganska lång stund passerade vi Nexö och vinkeln blev väl aningen bättre. Camilla surade och undrade vad vi andra gjorde som fick så bra fart framåt. Hon tyckte att vågorna var ute efter henne, slog henne i sidan och inte alls gav henne något att surfa på i färdriktningen. Jenny såg ut att ha fått ett fint flyt och höll bra fart men tappade aningen höjd. Efter en stund tyckte jag att det var riktigt bra riktning på vågorna. Nu gick det att hålla riktningen och ändå surfa på de större vågorna, fast man fick fortfarande vispa på rejält för att fånga dem. De gick verkligen fort! Den där udden vi tidigare sett i horisonten och undrat över om det verkligen var så långt bort vi skulle paddla var nu ganska nära och det kändes som om turen höll på att ta slut. Och det var kanske dags för jag började bli lite led. Det blev en del väntande och jag var allt lite törstig och det kurrade lite i magen. Så såg jag hur vågorna plötsligt bröt en bit ut i vår färdriktning. Vad nu detta? Måste vara sandbankar långt utanför udden tänkte jag och började paddla utåt för att runda dem. Jag såg bakåt att tjejerna gjorde samma sak, de hade också sett och fattat. Skönt när man inte behöver kommunicera 🙂 . Plötsligt såg jag en våg växa framför mig. Aj aj,det där kan aldrig gå bra hann jag tänka innan vågen bröt precis när jag var på väg uppför den. Försökte stötta in i vågen och slänga ut vänsterbenet men det räckte inte, vågen bara skulle ha omkull mig. Det blev en rejäl vurpa där både skin och jag rullade runt och det blev ingen 10-sekunders reentry så att säga. Fick vända skin ner mot vågorna för att komma på rätt sida och tima reentryn för att inte hamna i nästa brytvåg. Men vattnet var varmt och jag skrattade åt fadäsen. Det var så otroligt länge sedan jag faktiskt ramlade ur min surfski på det här viset och såg det bara som en positiv erfarenhet. Ännu en.

När jag väl kommit upp igen och lyckats ta mig till säkrare vatten vände jag mig om och såg Camilla precis stampa sig över en ganska hög våg för att smälla ner på baksidan. Såg ett stort leende i det ansiktet och när Jenny snart kom närmare var där ännu ett stort smile. Och alla såg ganska blöta ut även om det bara var jag som ramlat ur skin.

Paddlade på en stund till tills jag tyckte att vi rundat udden och paddlat ytterligare 1,5km – där avtalad upphämtningsplats skulle vara. Surfade in till den vita och mycket vackra stranden men såg ingen Kris. Försökte ringa Kris men fick ingen mottagning på telefonen. När Camilla kom kikade vi i hennes Google Maps och jag såg då till min fasa att vi inte alls hade rundat udden. Ja någon udde hade vi rundat men inte den stora Udden som på kartan var så otroligt tydlig. Då var det bara att sätta sig i skin och paddla utåt igen. Och snart kom ett nytt set med brytande vågor och drog omkull mig. Ha ha ha, vad härligt det var! Efter ytterligare 20 minuter eller så hade jag rundat udden och hittat Kris och turen var slut. Vad tog den? 3-3,5h? Enligt tjejerna var den 24-25km lång något. Och mäter man på kartan så stämmer det. Snacka om att jag gjort en felbedömning :-D.

Det där om att köra turen två gånger eftersom den skulle vara så kort skulle väl komma att bli en bra skämt efter en tid.

Vinden hade nu tilltagit och jag tänkte på Kris som inte fått sitt. Packade ihop och körde tillbaka till Balka Beach. Under bilfärden åt jag från min nödmat jag inhandlat innan resan. Jag vet hur det kan bli på sådana här turer där alla vill göra sina saker – bäst är att kunna äta i farten och jag rev av locket på en tonfisk-i-solrosolja och började pilla i mig. Men oj oljan skvimpade över ner på min ryggsäck och Camilla skojade och undrade vem som gett mig tillåtelse att äta tonfisk i hennes bil. -Stanna då så ska jag hälla av oljan, svarade jag. Öppnade bildörren och började hälla av burken. Men klantigt nog tappade jag hela burken och där låg tonfisken på marken. Tur att jag ändå fått i mig kanske halva innehållet. Gick på tetran med blandade bönor istället och kände mig sedan redo att vara Kris behjälplig lagom till vi anlände till Balka.

Camilla och Jenny gick och åt fiskbuffé på en restaurang medan Kris och jag pumpade kite. Snart var Kris ute i vågorna och såg ut att ha finfint tryck och riktigt kul. Det blåste gissningsvis 9m/s och den fina vita sanden yrde i vinden och kom in på alla möjliga ställen i väskor, i mobilfodral, i shorts, i fickor, i munnen, i min ingefärapåse, you name it! Någon en-och-enhalv timma senare var Kris nöjd och vinden började lägga sig lite.

Tjejerna hade ätit klart och vi packade in oss i bilen igen. Klockan var då runt 20.30 och vi styrde bilen mot Gudhjem på norra delen av ön där vi skulle checka in på vandrarhemmet. Gudhjem visade sig vara en pittoresk liten by vid havet, urgulliga hus, ringlande gator och många mysiga restauranger med folk överallt som njöt i den ljumma sommarkvällen.

Både Kris och jag var hungriga och skyndade ut efter att ha checkat in lite snabbt. Men då var klockan över 9 och alla ställena höll på att stänga. Efter ett flertal försök gav vi upp och såg en öppen glasskiosk där vi köpte varsin stor glass som fick duga som middag. När vi kom tillbaka till vårt rum såg jag Camilla och Jenny titta lite anklagande på mig där de låg i sina obäddade sängar. Sängkläder Emma!? Jag hade inte hittat något i emailet om att man skulle ha med sig det. Är van att bo på hytter/vandrarhem i Norge men där ingår alltid lakan. Fick för  mig att Danmark var likadant. Men uppenbarligen är Danmark som Sverige i vandrarhemskulturen så det var bara att ta en t-shirt och stoppa in kudden i och ligga direkt på madrasskyddet. Täcke behövde vi inte ändå, det var ca 30 grader varmt i rummet och jag undrade hur jag skulle kunna sova. Men med tanke på föregående natts uteblivna sömn så somnade jag och sov helt ok även om jag vaknade i varje vändning av skräcken att ramla ner från våningssängen utan skyddsräcke. Wow vilken dag det hade varit! Ännu en!