Race Day och allt där efter – Nextwave Surfski

Written by Levemyr -

on September 26, 2016

Onsdag 21 september

Som vanligt när det är mästerskapsrace blir det en lätt stirrig och något tryckt stämning bland de aktiva inklusive mig själv. Ska man ta en macka till? Müslin och mjölken skopas in i munnen. Borde jag toppa med ett ägg? Packa väskan, packa ombyte. Att packa ombyte i ett varmt land är alltid en fröjd. Istället för sedvanlig IKEA påse fylld med kläder, ponchos, mössa, vantar, vindtätt så rullade jag nu ihop bikinin, flipflopsen och strandshortsen och la i en liten påse. Klart!

Bussarna rullade vid 9.30. Släpen med alla skis var redan på plats, de hade körts till starten under natten. När vi rullade längs havet såg jag ett blått och stilla hav, inga vågor så långt ögat kunde nå. Men vinden kommer tänkte jag.
Väl på plats vid marinan vid Poetto beach lastade vi av, bytte om, köade för GPS tracker och linne. Kaos i ledet som var panikartat långt. Evy försökte styra upp kön med ladies först, för vi skulle ju faktiskt starta först. Tjurigt svarade damen vid bordet henne att lugna ner sig, starten går inte förrän alla fått linne och GPS. Då kunde inte jag hålla mig. -Det är ju bra om vi hinner värma upp lite också. Men äh, det kanske inte behövs, det är ju bara EM?! Tack och lov var surfskikillarna i ledet medgörliga och vi tjejer fick gå före.
Jag var ivrig och ville paddla bort till starten en bit längre bort på stranden. Jag var bland de första på vattnet och jag satte av bortåt. Men efter några hundra meter insåg jag att jag inte visste vart jag skulle. Vart var starten? Såg inga flaggor eller något som skulle kunna indikera en startplats i ett surfski-EM. Såg bara turister, solstolar, hotell, badgäster. Fick tillslut fråga en båt som såg ut som en följebåt och mannen ombord pekade rakt in. -But maybe…..not 12…. Mannen pekade på sin klocka och letade efter översättning till engelska – som uteblev. Försenat tänkte jag hoppfullt. Ju längre vi väntar ju mer vind. Plötsligt finns funktionärer och svenska hejarklacken på plats på stranden och det visar sig inte alls vara försenat. Försöker värma upp, testar några beachstarter och anser mig redo.

Emma Broberg (Danmark) och Linnea Stensils (Sverige) gör båda premiär i Surfski-EM. Foto: Kris Levemyr

Värmer upp, snart dags för start. Foto: Kris Levemyr

Vi är ca 30 tjejer som radar upp oss i vattnet vid strandkanten. I år gällde stående start inkopplad i leashen. Evy, Hanna, Emma B och Linnea Stensils står till höger om mig, jag har valt yttersta position på vänster flank för att slippa trängsel. -5 minutes to start. Jag minns inte vad jag tänkte på och det var knäpptyst. -2 minutes to start. Ser på pulsklockan hur min puls gör ett skutt från 90 till 113. Åh, det här kommer göra så ont hinner jag tänka. Nervositet och ångesten visas i rena siffror.

-1 minute to start. Ready GO!

och där är vi iväg. Foto: Kris Levemyr

Gör ihoppet i min ski tvärt emot hur jag tränat. Det är la bra typiskt va? Vad håller hjärnan på med? Tappar lite på det men är ändå förvånad över att resten av fältet inte är snabbare. Ser hur självaste Evy tar starten och för en stund ligger först. Så jäkla kul, ha ha! Men sen kommer massan och den liksom bara väller fram. Jag försöker bita mig fast vid någons sida men shit vad alla är starka. Efter några minuter har jag tappat den stora tätklungan och naglar mig fast bakom någon som paddlar alldeles för långsamt. Det är tjejen med lagårdsväggen till rygg. Snacka om att man inte ska döma hunden efter håren. Spinkiga jag kör förbi och känner mig för en kort stund nöjd.

Evy var först av alla i starten. Jag jagar efter. Foto: Kris Levemyr

Okej, det är platt. Jätteplatt. 100% platt. Ännu ett maratonrace tänker jag och grinar illa eftersom jag är ensam. Jag har ingens våg att hänga på. Ser hur stora klungan försvinner framför mig, minst femton tjejer där. Ska jag behöva göra hela racet själv? Det är bara att bita ihop och köra så gott det går. Tävla mot pulsklockan. Retligt nog känner jag av en svag motvind. Den svalkar förvisso men drar också ner farten. Jag får kämpa för att hålla mig runt 11km/h.

Bansträckning, start vid Poetto Beach, Cagliari och mål vid Solanas söderut.

Under första timman är det misär i mitt huvud men jag biter ändå ihop och verkligen kämpar mot vinden, platten och negativa tankar. Pulsen börjar dala men då, då händer det. Det kommer små små dyningar rakt från sidan och det räcker för att väcka mig. Jag är nog lättlurad men det gör inget. Tror mig kunna nyttja dem men i själva verket är det nog bara min uttråkade hjärna som vaknar och vips ökar både fart och puls. Närmar mig två tjejer och segar mig långsamt om dem. Dyningarna växer något och det rör sig aningen mer och det går bra nu. Tänk så lite det behövs för att jag skall komma till min rätt! Ser att jag till och med närmar mig några av tjejerna som tidigare var oändligt långt framför mig.

Sista 20 minuterna ökar vinden mer och mer och livet leker. Ser att jag går om ytterligare några och tycker mig skönja Chloe där framme. Ska jag hinna? Det blir ganska stökigt sista biten. Surf och stök då vågorna studsar från klipporna och botten grundar upp. Har kört i ca två timmar nu och jag ligger på gränsen till illamående. Ser nu den stora svenska flaggan och de underbara svenskarna där borta på stranden. Trycker järnet ända in och planterar surfskinosen i sanden och försöker ta mig ur snyggt och snabbt. Benen bär dock inte riktigt och jag får stappla lite innan det går att springa. I mål ser jag Hanna och Emma hyfsat nyuppstigna. Försöker komma fram till våra placeringar; Hanna fyra, Emma femma och jag sexa?
Känner två saker;
1. Lättnad över att ha snyggat till siffrorna lite med hjälp av vinden på slutet. Under loppet kändes det som om jag låg sist länge.

Målgång för mig vid Solanas. Foto: Kris Levemyr

Benen bär knappt. Foto: Ohana Mana Cup

Underbara hejarklacken och support. Ni är bäst!

2. Besvikelse! Alla parametrarna var ju på plats. Kroppen fungerade perfekt idag, kunde inte ha gjort något snabbare eller bättre. Min ambition i år var att stå på pallen på EM. Men jag suger på platten, jag har typ fem plattvattenspass i bagaget den här säsongen och miljarders downwindpass. Men vad hjälper det när det inte blåser? Flera av tjejerna före mig idag är maratonkanotister och det svider såklart massor att förstå att hade vi startat en timma senare hade resultatlistan varit annorlunda. Givetvis var jag inte ensam om att vara besviken. En italienska vann idag, tvåa på maraton-VM. Ryktet sa att hon aldrig paddlat surfski tidigare. Vågspecialisten Angie Mouden som var 11 min (!) före mig på EM 2014 kom bara trea och var bara ca 3 min före mig. Men det är så här det är i den ädla sporten surfski antar jag. Ska man vara en vinnare måste man vara bra på allt.
Även de manliga maratonspecialisterna vaskade guld idag. Spanjoren Walter Bouzan Sanchez tog hem segern före fransmännen. Emil Torstensson, som är duktig på både maraton och surfski, lyckades vinna sin U23 klass, en klass med bra konkurrens i. Grattis Emil! Sprintkanotisten Linnea Stensils gjorde sin första surfskitävling och hade det nog lite kämpigt på slutet. 200m är ju inte direkt som 25 kilometer. Men hon lyckades bita ihop och ta sig i mål och insatsen räckte till första plats i U23. Grattis även till dig Linnea! Kul om det ger mersmak, säger det igen (med risk för att verka tjatig), vi behöver bli fler tjejer.
Hur gick det för de andra svenskarna? Kära Evy fick knallhuvudvärk efter ca 7 kilometer. Läskigt! Hon tog det lugnt en stund men det gick inte över. Evy ropade till sig en följebåt som kom upp vid hennes sida. Evy försökte förmedla att hon skulle bryta och att hon ville in till land. Mannen i följebåten ringde någonstans, pekade inåt land och drog sen iväg. Big missunderstanding….stackars Evy fick tappert paddla dryga milen in till stranden vid vårt hotell och krypa upp till hotellrummet och i säng, med huvudvärk och feberfrossa. Man kanske måste ligga avsvimmad i vattnet eller skrika hysteriskt på hjälp för att få hjälp? För oss vid mål var det ett stort frågetecken vart Evy var. Ingen funktionär kunde tala om för oss om Evy brutit eller ej. När alla deltagare gått i mål och det var dags att plocka ihop kunde en funktionär berätta för oss att Evys GPS-signaler synts vid hotellstranden. Först då visste vi att hon förmodligen var ok.

Malmös stora, starka Ola hade en tuff dag på platten och miniväggade. Men han verkade inte hänga läpp för det. Siven gjorde ett bra lopp utefter sina förutsättningar och gick i mål precis bakom Oscar Chalupsky, några få minuter efter Emil.

Magnus ‘Siven’ Siverbrant i sitt första Surfski-EM. Bra jobbat!

Aterra Liffe Leffe gjorde en riktigt bra insats trots plattvattnet och var mycket nöjd. Pedro gjorde en Hans Sten och paddlade för långt ut och missade målet. Fjordens Göran Larsson fick efter skihaveri tidigare i veckan kämpa sig igenom banan i en lite för tung och bred ski men gjorde en riktigt bra kämparinsats ändå och vann den rafflande spurtstriden mot kompisen Jonas Sääv. När Göran kastade sig över mållinjen var han endast 7 slag ifrån maxpuls. Göran ger alltid allt. Man kanske ska börja kalla honom för gasen-i-botten Göran? Min vän och förebild Einar kunde inte riktigt tända till idag i och med plattvattnet och jag fick för andra gången i mitt liv slå honom. Men norrman som han är var han go och glad ändå efter loppet.

Gasen-i-botten Göran! Foto: Kris Levemyr

Efter ytterligare några dagar kan jag ändå känna mig något mer nöjd. Damklassen har blivit riktigt bra, ribban har höjts helt klart vilket enbart är positivt. Jag gläds också med både Hanna och Emma som gjorde fina insatser under sitt första EM. Nu är vi tre tjejer från Skandinavien som faktiskt kan spänna musklerna på ett EM och flåsa de främsta i nacken. Det enda som fortfarande river i min surfskisjäl är att man lägger ett EM på en sådan vacker plats med fantastiska möjligheter till downwindpaddling och ändå väljer man att starta tävlingen innan vinden drar igång. Det har i princip blåst hela veckan och vinden kommer lagom till lunch, sisådär runt 13-tiden. Och den tutar i fram till 17-tiden minst. Detta kan inte vara en nyhet för arrangörerna. De skyller dock på säkerheten, alla paddlare måste hinna i mål, det är rädda att folk inte ska behärska förhållanden, sjuksköterskorna var bara bokade till klockan 15 osv osv. Bäh! Just sådant här fjams dödar min surfskisjäl. Det är EM liksom. 26C i vattnet. 25C i luften. Vågorna blir inte större än en meter. Vad håller vi på med? Allt annat skrutt kring arrangemanget kan jag ändå skratta åt efteråt. Så mycket tokigt organisatoriskt vi fått se. Men jag kan inte skratta åt just det här med vinden, sorry ohanamanabanana-folket vilka ni nu är.

Det är enormt kul att inte vara ensam om att jaga toppen. Bra kört Hanna, snart är du i toppen! Foto: Kris Levemyr

Nora upplyste mig om att jag luktade svett när jag kom i mål. Bästa att bada då 😀 😀 😀 Foto: Kris Levemyr

På kvällen sökte folk runt efter resultaten. De var inte uppsatta någonstans eller låg på hemsidan. Självaste Oscar Chalupsky frågade till och med min Kris om hon sett något. Vid 22-tiden råkade jag stöta på Hanna som berättade att hon fått resultatlistan på WhatsApp. Resultaten finns i alla fall på hemsidan nu, kolla här:

Resten av veckan
Det blev många sköna dagar som fylldes av paddling, strandhäng, ljumma kvällar och mycket socialt häng med alla svenskarna. Vi var ca 30 på plats, förmodligen största delegationen (som Kris kallar det) på resorten. Vi fortsatte att trängas med de italienska panchisarna i matsalen liksom vara totalt oförstående till den italienska underhållningen som bjöds på kvällarna. Några av oss (Evy och Eivind) var till och med delaktiga i någon ballongdans på scenen men var man inte där så var man inte.

Passade på att paddla lite dubbel med bland annat Helena. Skitkul! Tack för lånet Leffe av din fina CS Zest! Foto: Kris Levemyr

Under fredagen hölls tävlingar i Life Saving och Linnea Stencils kammade hem guldet i damklassen – så jäkla kul att se Sveriges snabbaste sprinttjej klå rutinerade lifesavingtjejer från Europa. Och dubbelrace blev det också, även det racet gick på platten innan vinden kom. Vi hade bara en dubbel med oss och Emil och Linnea körde racet i den. Våra norska grannar Einar och Eivind gjorde en fantastisk insats och kom tvåa. Einar kunde åldersmässigt sett vara morfar till Eivind, så kul att se Einar hänga med så fint i urstarka Eivinds tempo. Här kan ni förresten läsa om vad Eivind Vold, en av Norges mest lovande unga paddlare, tyckte om att testa surfski på EM

Flaggkuppen
Prisutdelningen hölls på lördag eftermiddag och lustigt nog spöregnade det i en timma och alla blev väldigt blöta. Underbara Evy myntade uttrycket intim-blöt. Men tidigare, på väg till prisutdelningen, var det en panikslagen Evy som inte kunde hitta den stora svenska flaggan som vi haft utanför vårt rum hela veckan. Vem fasen hade snott den? Enormt tråkigt att gå på prisutdelning utan den. Men när vi kom till den stora scenen ser vi den hängandes i mitten på scenen med två andra ynkliga flaggor utmed båda sidor, kanske en sjättedel i storlek av det svenka schabraket. Det var inte svårt att gissa vem som smitit förbi vårt rum och lånat flaggan, ha ha! Prisutdelningen gick i ohanabanana stil den med. Det var jättekul att applådera för Linnea och Emil som båda vann guld i U23, sjunga den svenska nationalsången och glädjas med ungdomarna. Men sen blev det mycket väntan, svårt att höra/förstå vilka som fick pris och vad de fick pris för. Jag fick pris som bästa 30-40 åring och prisutdelaren höll på att glömma att räcka över mitt pris. Alla var kalla och blöta och för egen del stod jag inte ut mer än 1.45.

Blött vare här! Foto: Kris Levemyr

KOLLA FLAGGAN! Linnea Stensils får guld i U23 :-). Foto Kris Levemyr

Sista kvällen på resorten blev en höjdare. Är det all inclusive så är det och vi testade av gratissortimentet en hel del. Det blev ett stapplande surfskidisco där mixarna bara blev sämre och sämre. Evy fick tjata på DJn att spela en ABBA låt. -I told you 20 minutes ago to play ABBA! När hon satt på toa kom låten 😀 Men vi hade skitkul ändå och den underbara kvällen avslutades med att en västkustskara körde nattligt nakenbad i det ljumma (och mycket mörka) Medelhavet. Jag stod för dokumentationen – någon måste ju göra det, eller hur?!

Tjohooooo för Västkust Surfski!

Det har varit underbart att vara en vecka på Sardinien och umgås med nära och kära, paddla surfski och njuta av sol och värme. Någon framtida Ohana Mana cup kommer det dock inte bli för mig, det är bättre att lägga krutet på andra arrangemang som ger mig mer surfskiglädje.
Tack till Kris som fotat hela eventet. Och tack till Richard Holm som administrerat med transporten av våra surfskis till Sardinien i god tid. Att få ha sin egen surfski på ett mästerskap är guld värt och det var lyxigt att kunna sticka ut på våra egna downwinds.

Och tack till alla vänner och familj som var med och förgyllde dagarna där nere. Det var mycket tack vare er som det blev en så fin vecka. Hjärta!

Blandade bilder: