10-11 oktober 2020

SM skulle egentligen ha gått i Halmstad i juli men på grund av corona tillät inte RF mästerskap varvid surfskikommittén valde att flytta mästerskapet till någon annan värd så långt bort i kalendern som möjligt med förhoppning om att restriktionerna skulle försvinna. Och längst bak I kalendern stod Queen and King of the Fjord. Ja, varför inte?

Jag tycker mig ha sett ett bra uppsving i sporten i år och jag tror faktiskt corona är en stark orsak. Folk har tid helt enkelt. Och tack vare corona har vi lärt oss att det går att arrangera tävlingar som varit enormt avskalade, och även lärt oss att det kan vara okej. Men till SM ville vi ha lite mer pådrag, SM är ju ändå SM. Så nu gällde det att steppa up något från den annars rätt enkla tävlingen Queen and King med ca 30 deltagare per år till kanske 50 deltagare och dessutom ungdomar samt större spann mellan snabbaste och långsammaste paddlaren. Buss, dubbal följebåtar, flera släpkärror, en herrans massa prispallar, två olika banor, leta sponsorer, skepparmöte på youtube (att göra film tar tid…), megafon, involvera fler funktionärer, fler som ordnar med maten, se över vilka ställen som klarar kanske 40 bilar etc. Phu… Dessutom ville vi ordna med middag och underhållning på kvällen.

Veckan innan racet har jag döpt till prognoshelvetesveckan. Har aldrig tidigare upplevt så instabil prognos. Jag tror fjordens alla olika banor utom fjorden-inifrån-och-ut hade varit uppe på tapeten minst en gång under den veckan. Och färgerna, som symboliserar vindstyrkorna, spelade i regnbågens alla jäkla färger. Plattvatten till storm. Men mest plattvatten, och ju närmare deadline för beslut vi kom ju mer plattvatten osade det. Fan! Skit! Torsdag kväll kom och jag valde lördag som tävlingsdag. Både lördag och söndag såg skit ut, samma skit. På fredag eftermiddag var jag tvungen att meddela bussbolaget plats om upphämtning, det var skönt att äntligen spika även om jag inte kände mig säker. Kunde inte låta bli att kolla olika prognoser varje timma, med en oro över nya tvära kast. Men det höll sig faktiskt. Väst-sydväst vankades, ca 4-6 m/s avtagande. Då är det lätt för mig att fixa bana. På fredag kväll meddelade danskarna att de inte fick komma. Nya reserestriktioner till bland annat Hallands län kom från Danmarks Folkhälsomyndighet. Suck! 6 danskar försvann där I ett bräde. Så tråkigt! Jag hade sett fram emot att få slåss mot Emma Broberg. Vi möttes senast på VM i Frankrike då hon slog mig med en båtlängd.

Lördag morgon och jag åkte genom hällregn till målet vid Gårda Brygga. Även om jag visste att det skulle lätta kändes det inte så hoppfullt. Och vinden var obefintlig. På plats fanns redan Evy, Elin, Lisbeth, Eva- Maria, Joanna U och Helena och de körde igång med registrering och webtracking check. Folk droppade in, kryss sattes i listor. Jag träffade de fyra ungdomarna som skulle ställa upp i U16 och efter diskussion och bra input från halvt målsägande (tack Janne!) bestämdes skival och banval. Tjejerna som knappt var 15 fick en kortare och mindre exponerad bana att paddla, tillsammans med följepaddlare Joel, som skulle finnas med i bakgrunden. Killarna, som är 16, fick kliva på ordinarie bana på 13.5km. Det skulle ändå vara så pass platt och jag hade sett båda killarna in action på havet tidigare.

Vid 11 hade alla packat in sig på bussen och i bilar (alla ville inte åka buss), tre släp var fullastade med surfskis och vi rullade mot starten vid Orreviken/Onsala.Det var därifrån jag precis kommit på morgonen. Min sommarstuga ligger där, det kändes fint att vi skulle starta i mina hemmavatten. Och stort! Vilket minne det skulle bli!

Vid Orreviken blev det ordentligt med liv och rörelse under en knapp timma. Viktoria Villén från Skåne/MKK var med och livesände, intervjuade paddlare och funktionärer – riktigt kul! Bosse och Kris var på plats och fotade, så som de varit sedan starten på Queen and King of the fjord 2013. Hade tänkt start till 13 men en av deltagarna var något sen och jag valde att skjuta på starten femton minuter. Johan Skärskog är helt klart värd att få hinna andas lite 🙂

Jag hade lagt mycket krut på att få ut all information till deltagare och funktionärer tidigare under veckan och jag upplevde att det nog fungerat då jag fick väldigt få frågor. Frågor från nervösa deltagare kan man dock aldrig friskriva sig ifrån, de hör dessutom till. Skepparmötet blev hyfsat kort och med hjälp av nyinköpt megafon kunde folk hålla avstånd. 49 personer var nu redo att ge sig iväg, båtförare och vattenskotern var också på plats. De hade båda berättat om att det faktiskt fanns vågor där ute, det kändes hoppfullt. Och solen hade kommit fram, det skulle bli en fin dag på havet.

Paddlade ut mot starten i Kyrkefjälls sund, precis utanför den lilla hamnen och viken där jag sprungit runt sedan tioårsåldern, windsurfat, seglat, kört båt, badat, fiskat, simmat, snorklat. Kändes fint att få lägga till en surfskiSM start med knappa 50 deltagare till listan av fina upplevelse i mitt paradis. Det rullade ändå endel vågor i sundet och jag visste direkt att resan ut mot Malö skulle upplevas mycket stökig för vissa. Jag påbörjar många av mina downwinds på just den här sträckan och uppskattar just den tuffa starten, man blir blöt och hinner mjuka upp höfterna ordentligt innan man får vågorna med sig 🙂 Starten blev kontrollerad och lugn, som den brukar när det vankas vågor. Är det plattvatten verkar det alltid bli mer nerver, viktigt att få bra position för våghäng. Jag la mig på Ola Ströms sida, skulle jag kunna ligga på någon våg så skulle det vara Olas i så fall. Efter de första chockartade minuterna, som alltid är på race, och andningen hunnit i kapp, drog jag på lite och siktade mot Skärskog och Anton. Solen sken nu och gav motljus och plötsligt såg jag hur killarna framför mig svängde tvärt. Vi hade kommit till sälgrundet, där vanligtvis 40 feta sälar brukar steka i solen. Idag var det inget stekarväder då vågorna bröt över det. Jag hann väja till höger utan att paddla någon större omväg. Någon valde att gå mellan de små kobbarna. Djärvt! Samma sak hände vid Malös östra spets, solen bländade mig och jag hade fokuserat för mycket på att inte tappa på killarna framför att jag missade att gå utanför stenarna. Så läskigt att plötsligt befinna sig mellan stenarna, dem som jag varnat alla för på skepparmötet. Jag hade tur, klarade mig från att gå på något och jag hann väja där jag såg vattnet bryta något. Nästa gång vi ska paddla här måste vi lägga ut en boj och tvinga alla att runda den. Det är så tråkig tom någon går på grund och måste bryta.

Så fort vi svängt runt udden kunde jag börja surfa. Det är grunt bakom Malö och vågorna blir små och branta men ändå hyfsat snabba i och med att hela havet trycker på in här. Just det visste jag och tänkte att är det någonstans jag ska kunna surfa gratis så är det här. Vågorna svängde av in mot Malös kust och det gällde att mestadels zigzaga för att behålla höjden och inte svepas med inåt land. Då och då kunde jag även plocka någon våg på tvären men det kostade såklart i några extra pulsslag. Såg till min glädje att jag var uppe i 19km/h i någon av surfarna. Tyckte jag körde riktigt bra här men det gjorde även de andra runt omkring mig. Dock tog jag en något snävare linje än de flesta framför mig, kanske att jag fick en något kortare sträcka. Jag tog in på någon såg jag (efter replay i webtracking) men höll jämnt med övriga. Så kom vi till rundningen av Malös östra spets och nu visste jag att det skulle bli tuffare vågor att fånga fast kanske i bättre riktning. Riktningen visade sig vara optimal, jag behövde i princip inte bygga någon höjd utan kunde plocka det som låg rakt framför mig i färdriktningen mot Gårda Brygga. Eftersom vågorna inte var så höga var det lätt att se alla andra framför mig, vilket var kanske runt 7-8 stycken? Och någonstans här susade Fredrik och Gordan Harbrecht förbi mig i dubbeln. Den vågen hade ju inte varit fel att ligga på. De formligen susade förbi och försvann ur sikte…

Tuffade på, slet på så mycket jag vågade, låg precis på gränsen till illamående hela tiden. Ju längre in på fjorden jag kom ju mer fick jag börja klättra och surfa i sidled för att inte tappa fart. Men jag kunde hitta mer vila istället, någon sekund här och några två sekunder där. Plockade Axel där någonstans och försökte även plocka på Rik men distansen till honom var lite för stor. Var båtlängden efter honom över mållinjen men kände mig ändå nöjd med mitt avslut.

Efter att ha kollat pulskurvor mm på klockan insåg jag att jag nog inte kunnat ta i så mycket mer. Hade legat på rött hela racet utom i 17 sekunder. Min medelpuls blev 92% av mitt max. Nöjd att jag kunnat tagga till, fokusera hela vägen, att kroppen funkat så bra. Jag hade tur, befann mig på starkaste dagen av månadscykeln (läs ägglossning och ursäkta detaljrikedomen) till skillnad från Örjan Skatt, som uppenbarligen hade mens, fick mjölksyra innan han ens nått tröskelpuls. Bättre lycka nästa gång bästa Örjan 🙂

Det var skön stämning i mål. Mamma och Co hade dukat upp och fått igång matserveringen till alla hungriga funktionärer och paddlare. Klassikern potatis- och purjolökssoppa med fralla bjöds det på, 80 portioner hade mamma, pappa och Hasse rört ihop. Lilian hade bakat kaka till kaffet, kaffet som flera olika fick hjälpas åt att brygga för att få ihop 80 koppar 🙂 Ni är fantastiska!

Det var många glada (och trötta) miner och det diskuterades vågor och banval. Jag tror att de snabbaste paddlarna tyckte att vågorna varit rätt låga och långa och krävde rätt timing för att fånga. Förutom timing gällde smal ski, mycket muskler och stort hjärta för att få en snabb tid idag. Tror vi var många som var överens om att man inte fått mycket gratis och aldrig någon chans att vila egentligen. Det var flera som tyckte att första delen av banan från start ut mot Malö varit tuff med en halvmeter vågor i sidan. Själv var jag mest nöjd över att få en sådan kort sträcka bakom Malö och att jag kunnat utnyttja de sneda vågorna så pass mycket. Ungdomarna i U16 var alla rätt trötta och fulla med salt i ansiktet – så ska det vara! De upplevde vågorna svårfångade, vilket de såklart hade varit men jag tyckte mig se glädje i deras blickar och jag vågar tro att de kommer tillbaka. U18 killen Axel från MKK, som vann senaste tävlingen i Lidköping, hade inte fått till det i vågorna idag. Jag som trott att jag aldrig mer skulle kunna slå honom blev lite överraskad då jag körde om honom på slutet. Men surfski är en helt annan sport än K1 (som Axel är bäst på). Man blir bra på det man tränar. Axel kommer garanterat att piska mig rejält 2021 bara han fortsätter bygga på sin erfarenhetsbank i vågor.

Så var det dags för prisutdelning. Och jag kan erkänna att förberedelserna för prisutdelningen hade varit nästan lika jobbiga som att spika banan. Med en relativt liten budget ville vi ge så mycket som möjligt till ungdomarna, uppmärksamma alla klasser plus att det skulle delas ut SM tecken. Och så hade vi benådats med en massa fina sponsorpriser till utlottningen. Hur skulle vi göra för att prisutdelningen inte skulle ta två timmar och att alla skulle åka hem hyfsat glada och nöjda? Det krävdes ett helt Excelark med en massa olika rader, kolumner och färger för att klara av planeringen och samordningen, och att få det rätt på självaste prisutdelningen. Det var SM medaljer som skulle delas ut i U16, flick och pojk, SM plaketter till seniorklassen samt riksmästerskapsmedaljer till Master (+50). Givetvis hade jag glömt att beställa dessa men efter lite letande hittade jag och Evy några i våra medaljgömmor hemma, så att pristagarna åtminstone fick se hur plaketten ser ut och känna dess tyngd :-). Och jag kan dessutom erkänna att jag fick uppdatera mig över reglerna för vilka som får vara med och slåss om medaljerna samt vad som krävs för att det ska bli en klass med SM status.

Elin höll i prisutdelningen, som hon försökt göra coronaanpassad. Pristagarna fick plocka medaljerna själva från brickan, inga handslag med prisutdelaren osv. Prisutdelaren i SM var ingen mindre än gudfadern Tommy Karls i egen person, som varit Sveriges bästa surfskipaddlare så länge jag kan minnas.

Så var SM tävlingen över för i år. Det blev lyckat tycker jag och jag är så glad och tacksam över att där fanns så många funktionärer som glatt ville hjälpa till. Ni bidrog starkt till en lyckad tävling med mycket skratt och glädje. Evy och Elin vill jag rikta ett särskilt tack till, som steppade in och styrde upp mig när det började närma sig. Att delegera är inte så lätt när man har kontrollbehov. Men det är nödvändigt om jag själv ska orka rejsa och det är nödvändigt om tävlingen ska husera 50 deltagare, då behöver vi vara några stycken som vet ‘allt om allt’. Tack tjejer! Och såklart ett stort tack till min Kris som styrt upp hemmet senaste två veckorna, handlat, fixat maten, varit förstående och trevlig när jag varit stressad och bara pratat och tänkt på en enda sak.

Kvällen på Gottskärs hotell blev helt suverän. Det hölls flera fina tal och ungdomarna upphörde inte att förvåna med sin talfärdighet. Michelle och Trent rev loss i en timma med sitt band Recycled Youth där flera av låtarna såklart handlade om surfskibabes, 24.5 (storm) osv 🙂 Stor tack till er för detta.

Får erkänna att min hjärna tog en timeout under måndagen och tisdagen. Har nog aldrig varit så trött i huvudet tidigare i mitt liv. Det kändes snällt mot kroppen att stanna i sängen dessa dagar, försöka jobba lite utan att pressa huvudet för mycket. Och såklart smälta alla härliga intryck. Det var en stor lycka för mig att få samla så många av mina vänner och familj, som paddlare och funktionärer, till en härlig dag i mina hoods. Havet visade sig kanske inte från sin bästa sida men solen sken, det var varmt och vi fick förhållanden som alla klarade av.

Drönarfilm av Henrik Elm

Fler bilder från dagen