Lördag 10 september 2016

Jag gillar verkligen Malmö och efter årets upplaga av Öresund Downwind Challange gillar jag Malmö med bihang ännu mer. Det blev en jätteskön dag som började med hotellfrukost med pannkakor, grädde och sylt med klubbkompisen Arne till bords. Siven hade sagt till mig att fett det var bra det innan ett race. Addera på glassigt väder, bra fart, sköna människor, vackra sandstränder och bästa surfskihamburgarna hittills i svensk surfskihistoria. Att det inte blåste över huvud taget har jag nästan glömt bort.

 

Prognosen sa 2-4m/s S/SV och vid 10.30 klev vi på bussen som körde oss genom city ner mot Skanör. Vi fick en riktig tiopängs-guidning under åkturen, Lazlo vid micken är bara för jäkla bra. Han känns lika självklar 2017 som att skaffa grill och följebåtar. En egen punkt på checklistan helt enkelt. Varför inte marknadsföra tävlingen med Lazlos guidade tur som dragplåster?

 

Det var en otroligt fin dag. Klarblå himmel, strålande solsken,en bit över 20C och jag hade lämnat allt neopren hemma. Under uppvärmningen badade jag hela mig men det svalkade bara en kort stund innan jag blev varm igen.

På startlinjen fanns idag Steffen Burkhardt från Tyskland, ett gänga snabba plattvattenskanotister från Malmö och Danmark, Siven, Emma Broberg, Aterra-Leif, min klubbkompis Arne, Evy och några fler sköningar. Framför oss hade vi 22 kilometer plattvatten och jag hade lite ångest inför loppet men valde att tänka att det skulle bli den perfekta genomköraren för mig innan EM. DW har jag fått så att det räcker och blir över men ett pass på platten i tävlingsfart suger verkligen musten ur mig och är något jag verkligen behöver träna på.  

 

Det blev beach start ståendes i vattnet och det innebar några nya moment för många. Jag kom iväg sådär efter att ha bråttats lite med Liffes paddel och fick ta i rejält för att komma ikapp Arne. Arne och jag hade tidigare pratat om att hjälpas åt idag och Arne skulle gärna ta första passet startglad som han är. Jag fick bråttas rejält med mig själv första tio min. där jag försökte hänga med. Pulsen tokhög, hur länge skulle jag orka? Efter ett tag var det bara Arne och jag som utgjorde vår klunga och jag såg hur Emma och hennes klunga sakta men säkert segade sig iväg snett utåt och ifrån oss. Fick slita på ordentligt bakom Arne för att inte tappa hans våg. Efter ca 30 min hade pulsen lugnat sig något men jag kände mig fortfarande lite trött. Efter 45 min såg jag att Arne började sacka något och det var min tur att gå upp och dra. Slitigt! Lämnde tillbaka till Arne efter någon kvart – uselt tempo. Arne satte fart en stund. Sen kroknade han och jag vaknade till för första gången. Låg över 12km/h och körde och äntligen kändes det bra och roligt, jag kände mig stark (man får ta till vara på tillfällena).

Det var varmt, ja, men det var hanterbart. Visst ville jag bada men det fick förbli en dröm. Då och då kom någon våg från någon båt och både jag och Arne sökte, fångade och surfade. Lyckades hålla hela vägen med samma intensitet och pulsnivå och vi närmade oss faktiskt folket där framme. Kom ikapp Stenberg på slutet men då var jag trött och orkade inte spurta. Emmas gula flytväst hade också blivit tydligare och tydligare men det skilde ändå 1.5 minuter mellan oss vid målgång. Men jag var skitnöjd! Jag hade verkligen maxat, disponerat loppet perfekt utifrån mina förutsättningar och utmanat mig själv att köra hårdare än tidigare. Och med 10% upp till Steffen, som vann herrklassen, fortsatte jag att känna mig nöjd. Uppåtgående trend på mina plattvattensprestationer, skoj, även om de har börjat så långt ner som i sumpträsket.

 Tävlingen bjöd som sagt på bästa hamburgarna i surfskisveriges historia. Bacon, ost, saftiga burgare, sallad, tomat, lök mm – fantastiskt. Och chipsen serverades med avsmakning a la Johan Skärskog. Det var bara Viktoria som saknades. Vart var du liksom? Som vanligt var det urskönt att sitta och dega, fylla på depåerna och tjôta på MKKs paradveranda – i solen. Mmmm!

 

Se resultaten här

Öresund downwind challange hemsida

Tack killar för en jättefin tävling. Synd att inte fler hakade på. De anar inte vad de missade. Bättre vindar nästa gång! Kan avslöja att jag var helt tömt dagen efter loppet. Medan Siven, som haft en kass rejsdag, körde dubbelpass på söndagen så fick jag göra allt för att bara hålla ihop ‘det’. Det kändes precis som dagen efter ett Vasalopp. Nära gråten, ständigt hungrig, oändligt trött fast inte sova-trött. Då var det skönt att för en gång skull sitta vid havet och kolla på när andra sportade. För givetvis var det sol och 10m/s rak väst.
 Nästa anhalt är Sardinien och jag känner mig verkligen redo. Frisk – check! I form – check! Tränat på bra hela säsongen – check! Blivit bättre i vågorna – check! Blivit lite bättre på platten – check! Sugen – check! Egen surfski på tävlingen – check! (om inte Richard krockar på vägen ner eller min surfski ramlar av släpet – hjälp, katastroftankar!)

Vi är ett stort och gott gäng som åker dit och finns det hyfad internetuppkoppling kommer hovfotografen Kris tillika min fru och jag att hålla er uppdaterade om vattentemperatur, resortlivet, det förväntat goda kaffet, italienarnas knackiga engelska, svenskarnas knackiga italienska, avsaknaden av stora vågor eller glädjen och euforin över stora vågor. De flesta av oss flyger ner nu på lördag 18e och tävlingarna kommer hållas någon gång mellan tisdag och söndag nästa vecka.