Att vara surfskipaddlare och älska vågor gör oss beroende av vind. Jag har tidigare pysslat med windsurfing och där var man fast i samma beroendeträsk, fast värre egentligen. Det går i princip alltid att paddla surfski men att vindsurfa utan vind, nej det gör man inte. Samma sak gäller med kitesurfing (som jag också håller på med). Visst, det funkar att paddla plattvatten, man tränar och blir stor och stark. Men vågorna….de tillför så oerhört mycket till surfskipaddlingen. Glädje, adrenalin, äventyrslust, förälskelse, nyfikenhet, stolthet, frihetskänslor, gemenskap, tävlingsanda, tillfredsställelse, galenskap, naturens kraft, komplexitet, förändring, passion. Och efteråt får jag njuta av de härliga effekterna av endorfinerna. Känslorna när jag paddlar ski i vågor är många och jag tror jag delar flera av dem med andra vågälskande surfskipaddlare. Men hur får man till paddling i vågor? Det går inte att ringa till väderguden och beställa 14 m/s sydligt, tyvärr. Nej det handlar om att hänga på låset så fort vinden blåser, när den nu blåser.

Det här är vad jag (och många andra) söker.

Jag har märkt att jag har format mitt liv efter vinden. Det märken jag speciellt när nya kommer in i sporten och som inte hunnit komma in i samma tänk kring vinden (VA! Har du bokat upp dig på lördag kväll? Det ska ju blåsa!). Jag bokar sällan upp mig under högsäsong. Jag ser till att det mesta jag bokar in går att styra om utifall det vankas bra vindar. Jag kollar ofta vindprognosen, har koll på hur det ser ut ungefär en vecka framåt. På den somriga delen av året hinner man ofta paddla efter jobbet och arbetstiden är normal. Men på hösten när kvällarna bli mörka kan jag (om arbetsschemat tillåter) åka tidigare eller komma senare (för att jobba in tiden en annan dag när det är stiltje). Min fru är också beroende så för oss som ett par funkar det finfint. Vi har full förståelse för varandras begär och beroende och tittar aldrig snett på varandra när vi prioriterar vind framför myskväll i soffan. Men dagar då vi kör kite ihop eller kombinerar surfski och kite är de allra bästa. Mina föräldrar har också lärt sig, de är underbara och fantastiska och tycker inte alls det är konstigt att finmiddagen med långväga gäster skjuts upp till klockan 22 en lördagskväll, för innan dess är jag på havet och utnyttjar de där få timmarna som vinden ökar och vrider om till syd. Och just den infon levererar man till dem kanske 12 timmar tidigare. Nej då, de styr om, anpassar sig, ställer upp, hjälper till. Aldrig några sura miner. Och att jag paddlar på julafton ser de numera som en självklarhet. Men jag är inte ensam om att ha en förstående familj. För några veckor sedan var vi åtta stycken som surfade på fjorden en lördag kväll klockan 18.

Jag är inte ensam i mitt sökande efter vågor, adrenalin och gemenskap.

Vad är konsekvensen av detta ultraflexibla beteende jag har? Det finns många positiva effekter såklart men även några baksidor finns och en av dem är att jag inte umgås så mycket med mina andra vänner som har andra intressen. Varje gång jag träffar dem inser jag hur mycket jag har saknat dem och hur kul det är att göra andra äventyr med dem. En annan negativ effekt är att jag ofta känner en viss rastlöshet och kanske oro? När kommer vinden egentligen? Det har inte blåst på ett tag nu. Och så fort vinden kommer har jag svårt att prioritera annat. Jag bara måste ut på havet liksom. Även om jag är trött så kan jag inte låta bli. Någon gång har det blivit många dagar i rad men det går inte att låta bli att ge sig ut på nytt. Tänk om jag skulle missa någon extraordinär dag? Och vinden måste tas till vara på. Dock vet jag att de positiva effekterna överväger de negativa. Att vara på havet när det blåser, proppas full med endorfiner och adrenalin och härliga minnen med paddelvännerna gör mig frisk, oerhört glad och full av energi. Ja jag vet att endorfiner och adrenalin är beroendeframkallande och ibland säger jag lite skämtsamt att jag ska ut och knarka på havet. Och kanske är jag en lycklig idiot som agerar precis som Trent beskrev i ett annat bloginlägg: Oj en våg, paddla! Oj en våg till, paddla! Men so what, det gör mig lycklig och att vara lycklig och må bra är väl en stor menig med livet?

Just därför ser jag till att ’få till det’. Det är nog inte enkelt för alla men för mig funkar det, jag får till det ofta och jag är tacksam för att mina nära och kära gör det möjligt för mig.

Over and out!