Sovmorgon. Men vad hjälpte det när det var en tokvarm natt, sov med öppet fönster, det tokåskade eller så förde bilar och folk oväsen på gatan. Sov ganska kass faktiskt. Men idag fanns någon slags ny kraft i kroppen och tröttheten försvann i takt med att croissanten sköljdes ner ihop med kaffet. Kraften var nog lite åt segervittringshållet, vi var så nära nu och vi skulle bara fram till Chamonix idag, inget annat fanns på kartan.
På med kläderna, en rejäl klick vaselin ner i cykelbyxan och så gav vi oss iväg. Några av kedjorna gnisslade fint efter gårdagens regn och vår olja tog precis slut.
Första tre milen var mysiga genom schweizisk landsbygd. När vi tagit stigningen vid slutet av 30km stannade vi och pustade lite och åt lite frukt. Alperna syntes nu som mörka domedagsberg långt bort. Det var en mulen dag men varmt och skönt.
Sedan gav vi oss på sträckan mot Genevesjön som avslutades med en riktigt fin körning på serpentinvägar ner mot sjön, förbi vinrankor och mysiga fik. Hade vi haft massor med tid hade jag gärna velat stanna där och avnjuta en kopp. Ja, en riktig finkaffe som intas i lycra och med en aning svettodör, det är en av bilderna jag haft i huvudet när jag tänkt på den här resan. Nere vid sjön körde vi dels längs de trafikerade vägarna och dels längs strandpromenader och här fick jag rivierafeeling. Det var tjusiga människor som spatserade, folk med fina hundar, lyxiga affärer, snygga strandpromenader och så denna värme! Det tog ett bra tag att trassla sig längs med sjön bort till östra delen där vi styrde in i den stora dalen mot bergen. Vi hade sen länge haft regnet hängandes över oss utan någon direkt nederbörd och vid något tillfälle när vi vände oss mot sjön var himlen kolsvart och det blixtrade och dundrade där borta. Men ovädret hann till slut ifatt oss och såg till att blöta ner oss. Vid det laget hade vi varit iväg i sex timmar och flera av oss var nog lite hungriga och trötta. När vi kom till första avtaget mot Chamonix fick vi lite svårt att fatta beslut om vilken väg vi skulle välja. Antingen den lite större med fler bilar (snabbare) eller den lilla kringelikroken med få bilar och ev grusvägar bitvis. I den energitomma- och blöta stunden lutade det åt snabba men trafikerade vägen. Då beslöt vi att cykla in till Martigny och fylla på depåerna och överlägga en stund. Söndag eftermiddag och det mesta var stängt men ett litet fik hittade vi och det mer eller mindre tömde vi på Cola, muffins, Quishe, bröd och godis. Kaffemaskinen fick jobba också. Sakteligen återvände energin, mina konstanta gäspningar upphörde (efter cola och kaffe) och solen tittade fram. Plötsligt var vi alla överens om att verkligen krama sista droppen ur sista etappen genom att välja kringelikrokvägen. Så var det dags att köra vidare. På med mer vaselin, packa ner regnjackan och ställa in sig på kanske tre timmars uppförskörning och 2000 höjdmeter.
Det var ett antal serpentiner innan vi kom upp till bergsbyn Salvan (fortfarande Schweiz) och snart den ännu mindre bergsbyn Le Tretien. Här blev vägarna än mer spektakulära.
Efter Le Tretien tog vägen slut och vi gick på en mountainbikeled tillika mindre grusväg. Till en början gick det bra att cykla men ju fler serpentinerna blev ju brantare blev det och tillslut fick vi leda cyklarna någon kilometer eller så.
Sen blev det rolig utförskörning en bra stund igen och vi kom på den lite större vägen. Fick bromsa en hel del och bromsskivorna blev heta. Hur vågar man åka cykel utför här med vanlig fälgbroms?
Så var det dags för sista stigningen på några hundra meter och vi tuggade på. Passerade gränsen och tullstationen (ännu en odramatisk passering) och serpetinerna och uppförskörningen fortsatte. Men så länge som det inte var brantare än att man kunde mata på i 9-10 km/h var det helt ok, ett nytt slags defaultläge liksom. Lättaste växeln fick jobba hårt idag, om det var någon växel som skulle funka så var det den!
Det var jag som fick initiera sista stoppet; ett litet blodsockerfall och så j…..a ont i rumpan. Det skavde verkligen överallt! Två kaos är ett kaos för mycket och vi tog fem minuter med dadlar, druvsocker, resorb, nötter och lite positivt tänkande. Sen körde vi på och efter bara någon kilometer drygt nådde vi Col de Montets, vägens högsta punkt, och därifrån väntade bara skön utförskörning ner till Chamonix, gött!
Efter ett gäng serpentiner ner i dalen började bebyggelsen och plötsligt swischade vi förbi Argentiere. Och efter ytterligare en stund var vi framme. Framme i Chamonix! Klockan var 21 och det började skymma. Resans mål var uppnått även om det bara kändes som ännu en dag, förvisso lång men ändå. 184 mil har vi nu klarat av och ca 90 timmar i cykelsadeln på två veckor. Det är ungefär som ett heltidsjobb, fast roligare än ett jobb måste jag erkänna. I alla fall i femton dagar. Det var skönt att få tag på lägenhetsnyckeln, duscha bort svett, grus och vaselin och otroligt gott att äta middag ute på stan. Vi sa inte så mycket när vi åt, vi slevade mest i oss och efteråt blev det även en glass i spöregnet.
Sträcka 15: Payerne Schweiz till Chamonix, Frankrike
Distans: 143 km
Tid i sadeln: 8:08h
Bäst idag: Den otroligt varierande sträckan som innehöll Schweizisk landsbygd, vacker körning ner till Genevesjön, rivierakänslan sjön och byarna (med Hugo Boss affärerna) bjöd på och häftig cykling upp till Chamonix.
Sämst idag: Mina skavsår i rumpan. Ouchi!
Roligast idag: Kanske mer tragikomiskt, vet ej; när vi stannade på fiket i Martigny precis innan vi skulle påbörja monsterstigningen uppåt. Vi var trötta, tomma, gäspiga efter 7 h på vägen. Det kändes som om vi köpte fikets hela sortiment och beställde både cola och kaffe. Det gjorde susen!
Totalt antal punkor hittills: 11
Det var det. Känns svårt att sammanfatta resan här och nu, måste nog smälta alla intryck lite till. Men jag är otroligt glad att få ha varit med om detta, det är ett minne för livet. Resan blev både lättare och roligare än jag föreställt mig. Att cykla på det viset gav mig helt klart mersmak och jag vill gärna ut på något liknande igen. Europa är fantastiskt och det finns otroligt många och fina cykelvägar så det svåraste är väl att besluta sig för vart man ska. Cykling till Normandie och även Provence lockar mig liksom södra Tyskland till Österrike och till Italien.
Ett tack till:
Annalena och Lisa som fixade all planering och navigering. Ni gjorde det väldigt bra, stort tack!
Jon och Trek Bicycle Store för att du/ni tog er tid och fixade våra cyklar när de fick resfeber och började krångla dagarna innan avfärd.
Kris som höll ställningarna hemma och peppade mig när min hälsena krånglade (Och Annalena som masserade den likt en stötvågsmaskin varje kväll). Hälsenan blev bra näst sista dagen!
Er läsare som uttryckt er uppskattning för bloggen. Det blir så mycket roligare att skriva då, tack ?!
Lisa och Enar som tar hem min cykel från Chamonix.
Jag hoppas jag inte glömt någon!
Emma vid tangenterna
Comments are closed