Ett perfekt surfski-EM – Nextwave Surfski

Written by Levemyr -

on August 17, 2014

Fredag 15 augusti – dag 5

Idag var det dags för ett viktigt race, ett litet europamästerskap i surfski. Det första någonsin faktiskt och det skulle skrivas surfski historia. En god natts sömn, en soft morgon med lite pillande med nummerlappar och dricka och sen en frukost på det. Jag diggar surfskisporten, många race går först efter lunch och det är sällan man måste upp i svinottan. Dessutom kan man ofta ha någon bikinidel på sig, det är somrigt och härligt. Annat var det när jag multisportade. Då var det kartutlämning kl.07:00 och då skulle man ha ätit frukost, gjort ordning sin ruta med alla prylar, kittat mtb och kanot och dessutom var det ofta lite kallt och rått = mycket ull och underställ.

Vid 11 var vi borta vid arenan och då var det dags för lunch inne i den fina borgen. En öppningscermoni hölls först med diverse tal, portugisiska nationalsången och hissning av portugisiska flaggan samt ICFs flagga (International Canoe Federation). Sedan bars buffématen fram och vi var många som kastade oss över den och den tog ganska snabbt slut. Det gällde att hänga på, om en halvtimma skulle vi vara ombytta och hoppa på bussarna till starten.

Öppningscermoni i borgen

Något som slog mig idag var att jag inte alls var lika nervös som för ett år sedan. Jag visste i princip vad som väntade plus att jag ännu inte dragit upp huvudet ur sanden – jätteskönt! Dessutom fick jag sitta bredvid Martin Nordstrand på bussen, den grabben får mig mest att skratta och tänka på roliga saker. Dock kände jag en viss besvikelse och oro över att det såg lite väl lugnt ut på havet. Inga gäss och flaggorna stod långt ifrån rätt ut, som de hade gjort under gårdagen. -Än finns tid, försökte jag lugna mig själv.

Apulia Beach visade upp en helt annan sida idag än för två dagar sedan. Dånet från vågorna var mycket mindre och när jag kom närmare dem såg jag att de var ganska futtiga. Det rådde en febril aktivitet när ca 200 paddlare bar skis från parkeringen ner till stranden. Paddle locksen var bekanta från förra året och jag visste precis vart jag skulle placera min ski. Jag hade ganska gott om tid och jag testade några starter för att känna på vågorna. De var ändå så pass stora att jag behövde dra skin rakt mot dem men någon tajming när jag började paddla var det inte tal om, det var bara att mosa på.
När klockan var 14 släpptes SUP-klassen iväg eftersom de behöver lite längre tid på sig att ta sig i mål. Tävlingsbanan var 18km lång och började med att vi skulle paddla i rak linje från stranden ut i havet och runda en boj innan vi skulle vända ner och börja surfa. Damerna skulle runda en egen boj för att slippa trängas med herrarna.

Vinden började friska i – till min stora glädje – och jag huttrar lite där jag stod på stranden. När det var fem minuter kvar till start hade allas paddlar låsts in i paddle locksen. Alla hade gjort en sista justering av placeringen av sina skis. Man ville ju ligga så nära vattnet som möjligt utan att vattnet, som hela tiden steg, skulle flytta skin. Jag satte igång min gps-klocka och satte fast min leg leach på sidan av sittbrunnen med en liten silvertejp – för att jag skulle kunna komma åt den snabbt och enkelt efter starten. Trängde sedan in mig bland spanjorskorna på vänsterflanken. De såg riktigt nervösa ut och jag kände mig än mer lugn. Förra året stod jag intill rutinerade sydafrikanskor och var så nervös att jag nästan kräktes. Andra bullar 2014 helt klart! Jag hade min strategi och jag var fullt fokuserad. One minute to start, ropade starten och Evy- och Christinas paddle locks for upp och gruppen började springa. Hoppsan! De hann inte så långt innan de insåg misstaget och fick backa tillbaka och låsa fast paddlarna igen. Verkar som om även funktionärerna som skötte upplåsningen var nervösa!?

Koncentrerat läge innan start

Så några tysta tiotal sekunder…READY GO! Och 200 människor for iväg. Jag älgade ner och ryckte min ski och drog rakt ut i vattnet, rakt mot vågorna helt enligt plan. Sprang längre ut än tjejerna vid min sida (man har ju långa ben va!) och hade således ingen framför mig som kunde förstöra när det var dags att börja paddla –grymt! Kom snabbt i och började mosa och vispa. Får en hyfsad våg brytandes rakt i brösten och kepsen flyger nästan av. Svalkande med 14-gradigt vatten över hela mig! Snart vågade jag lyfta blicken och ser bara två tjejer framför mig – förmodligen Angie Mouden från Frankrike och en portugisiska jag sett tidigare. Efter ett kort tag passerar Chloe Bunnet mig (hon som vann min klass på VM förra året), men inte med raketfart. Jag hänger med bra och känner mig enormt nöjd med min start. Vi får meterhöga vågor i sidan och jag är glad för mitt val av surfski. Jag ser följebåten men ännu inte rundningsbojen och jag maler vidare. Efter en stund passerar två tjejer mig men det stressar mig inte. Jag är med grymt bra i starten ändå och vet att min tid kommer. Knipsar i min leg leash när jag ser rundningsbojen, nu är jag redor att börja surfa!

Lyckad start – jag ligger längst upp till vänster i bild – fri från andra paddlare.

Som väntat kommer dyningarna något snett bakifrån och jag försöker låta bli att lockas med dem. De är ca 1,5m idag bara. Försöker hitta vindvågor utåt och hittar hyfsat med surf utan att tappa höjd. Ibland plockar jag dyningarna och försöker skråa utåt i surfen. Jag har tappat bort alla tjejerna, har ingen aning om vart de är och snart ser jag bara killar runt omkring mig. Ganska skönt faktiskt, jag kan ju inte paddla snabbare än vad jag gör, det är bättre att fokusera på vågorna tänker jag och går in i min bubbla.

Jag tycker det går ganska bra, men visst, jag får pressa på mycket för att fånga och länka vågorna. Stormen går fin i vågorna, den uppför sig som den ska, gör inga oväntade manövrar, har inga hyss för sig. Åter igen, den är tung men jag kunde ta i så det knakade i fotstödet. Får några sköna surfs utför de långa dyningarna och är uppe i 18km/h då och då. Snabbaste kilometern går på 3:15.

Efter ca halva racet upptäcker jag plötsligt att jag tappat flytet, hittar inte surf längre, kör fast, hinner inte med dyningarna som gång på gång rullar ifrån mig. Jag känner mig verkligen som en amatör och ser en kille som jag hållit jämn fart med en längre stund dra ifrån mig. Vad gör jag för fel? Ja, klart jag är lite tröttare nu men det finns fortfarande kräm kvar. Provar lite olika saker och börjar tänka teknik. Hämta kraft från magen och benen, börjar rotera bättre, försöker öka frekvensen och använda ryggmusklerna mer. Jag får upp farten och börjar fånga vågor igen. Närmar mig killen framför mig igen – tack och lov. Fatta att jag skall bygga den där HELGA-maskinen någon gång framöver, den är ju GULD!

Jag har ingen uppfattning om tiden och inte heller om mina konkurrenter. Jag ser nu borgen och stranden och försöker lägga in min sista växel och öka på slutet. Jag har tyvärr ingen superkänsla i kroppen, tycker jag har haft för många partier på banan med oflyt. Känner mig inte alls proffsig och försöker glädja mig åt starten. Nu ser jag rundningsbojen och jag rundar och får plötsligt alla dyningar i sidan plus en hel del vind. Men vad gör det när man sitter i en tokstabil ski? Försöker mosa in mot mål, en strand som är full med flaggor, vimplar, folk och två snygga målportaler. Häftig syn helt klart! Gör ett snyggt avslut, skuttar ur skin och springer den tröga biten genom sanden och in i mål. Alltid konstig känsla att gå i mål utan att veta resultatet. Lillian och Göran står i mål och det är härligt att se dem där. De har inte så bra koll på vilka som varit före mig in och gissar att kanske sex tjejer gått in före mig. De visste att Angie Mouden var först in och vann med ca 5-6min. Häftigt!

Målgång för min del

Evy i sin traktor-ski kommer in 15 minuter efter mig och verkar stråande glad. Hon misstänker att hon vunnit sin klass och vad mer kan hon önska? Men hon får precis som jag leva lite till i ovissheten. Jag försöker slå av mig en liten känsla av besvikelse och se till det jag gjorde bra. Ser sen grabbarna Martin, Ola och Paul. Martin är rent ut sagt skitnöjd och har gjort sitt livs race i de stora vågorna. Inte illa för en 08a! Ola och Paul var mindre nöjda och upplevde nog racet lite som jag. Vi alla ställde oss i utomhusduscharna och tog en underbar selfie som enligt Evy är årets paddelbild. Vi har gått i mål, EM är över (åtminstone racet) och nu släpper anspänningen.

Duschbilden – årets paddelbild enligt Evy.

Dags att samlas för prisutdelning. Evy står och pratar med Angie och ganska snart sår jag där med. Vi hamnar genast i en intressant diskussion om surfteknik och skråa på vågor och jag memorerar noggrant vad Angie säger. Hon är en av de bästa surfskipaddlarna i världen och bara 22 år. Dessutom en liten nätt tjej – så imponerande. Hon är också jättetrevlig och ödmjuk – och har byggt sin egen surfski (O’Krea) tillsammans med sin pojkvän. Hon är en sann förebild och jag önskar henne all lycka framöver.

Min nya förebild – Angie Mouden – Europas snabbaste kvinnliga surfskipaddlare.

Så till resultaten då: Kära Evy vann sin klass: Damer 40-45. Jag kom två i min klass Damer 35-40, som vanns av Chole Bunnet från England, samma tjej som vann min klass i VM förra sommaren. Då var hon fem minuter före mig, idag bara två minuter. Det är jag enormt nöjd över eftersom jag vet att Chloe är duktig i stora förhållanden och har paddlat mycket i Sydafrika och på tävlingar världen över. Nu känner jag att kan hon så kan jag! En annan deltagare i min klass var Carola Cordes, tjejen som slog mig i Kalamar med en minut och åkte hem med 5000 kronor i fickan. Kombinationen av för rank ski och ovanan i stora vågor gjorde att Carola var en bra bit efter mig in i mål.

Le grand totale – bästa dam av alla var ju som sagt Angie Mouden från Frankrike – 11 minuter snabbare än mig. Där känner jag inte att ”Kan hon så kan jag”. Jag har en bit kvar där J Tvåan och fyran var två tjejer från Portugal och Spanien , trea var Chloe och jag femma. Femte snabbaste dam i Europa alltså – tja – det är väl ok. Jag hade ca 1 minut upp till en tredjeplats och det känns helt klart görbart! Jag vet att jag kan, jag vill sätta mig i skin och bara surfa vidare, hitta mer flyt, mer surf, bli snabbare, ha mer kul. Nästa EM om två år så vill jag stå på den där pallen även om det är längst ner. Det skulle vara kul att visa att vågorna i Sverige minsann duger även om jag gärna paddlar surfski i utlänska vågor då och då. Sen får man komma ihåg att sporten växer och det kommer givetvis komma fler tjejer som även de vill bli bättre. Så länge som jag älskar att paddla så är det bara att köra på, och jag hoppas att kärleken till havet och vågorna samt min energi och glädje räcker ett tag till. Jag drivs av att hela tiden utvecklas och gå framåt, att orka mer och längre, att fånga fler och fler vågor, få fetare surf och att få bättre flyt.

Vidare i resultatlistan då. Tommy ’Gudfadern’ Karls vann sin åldersklass och var snabbaste svensk i mål. Ännu inget tronskifte där trots de hungriga och yngre grabbarna Ola, Paul och Martin gör sitt yttersta. Tommy har knappt paddlat i år och bestämde sig sent för att köra EM. Han åker dit, sätter sig i skidan och lussar med pojkarna – och karln Karls är 54 år. Imponerande! Respekt!

Angie glad över placeringen

EM är som sagt över, ett EM som var perfekt. Fantastiskt arrangemang av NELO (i år igen!), bra tävlingsbana, stora vågor, tekniskt, sol, lagom med vind, perfekt temperatur och svalkande hav. Jättekul verkligen! För mig hade det varit perfekt om jag fått paddla min Spark men vad tusan, det hade ju bara varit en liten bonus om man ser till det stora hela. Jag är glad att jag tillslut hamnade i en svenskdesignad ski istället för något annat av det skrala utbudet surfskis på plats i år.

På kvällen blev det lite fest så klart då vi var många glada svenskar. Arrangörerna hade ordnat en spektakulär sprint tävling i kanot där några världsstjärnor var på plats. 120m var banan och paddlarna möttes två och två. Vi kollade på racen, minglade och åt helgrillad gris och drack massor med Sangria. När det blev sent och mörkt och folk började droppa av så var det några i svenskgänget som såg till att samla på sig överbliven Sangria i PET flaskor, som sedan delades ut till törstiga svennar-svenninnor. Efter att ha varit enormt skötsam hela våren med något undantag så kändes det helt ok att släppa lite på spärrarna, tillsammans med Evy och Christina och resten av gänget. Party on!

Sonen Karls fixar Sangrian

Efter x antal timmar när Evy och jag gick hem uppstod en situation med dörren till vårt pensionat. Vi hade tre nycklar och tre lås för att fullborda uppdraget med att komma in i vårt rum. Ni hör ju, det låter ju helt hopplöst! Vi gick bet på första låset men fick snabbt hjälp av en vänlig människa som var expert på portugisiska lås – underbart! De andra två låsen lyckades vi lösa men vi väckte nog hela pensionatet. Sangriaflaskan á la modell stor Cola var ännu inte tom och Evy och jag fick jobb vidare en stund. Jag har ingen aning om när vi avslutade men jag vaknade upp mitt i natten typ – med alla kläder på och sverigebuffen på huvudet. Resten av natten blev anständig – med kläder av och täcket på 🙂