Ett oförglömligt äventyr bland lunnefåglar, vita sandstränder och brunost

Written by Levemyr -

on August 2, 2016

Rapport från ASKR juli 2016
I höstas under prisceremonin på King&Queen of the fjord kom Einar fram och gav mig en norsk chokladkaka av märket Freia. Emma – du får den här om du åker med upp till ASKR i Nordnorge till sommaren. Jag som alltid drömt om att åka till Lofoten tog emot chokladkakan och såg det som ett tecken att få tummen ur.

ASKR står för Arctic Sea Kayak Race och är ett paddelevent som pågått under många års tid, kanske 20år? Havskajakpaddlare samlas på Vesterålen (ögruppen norr om Lofoten) sista veckan i juli och paddlar tillsammans på tur under några dagar i organiserade former (rumble). Sedan samlas alla på ön Tinden i det gamla fiskeläget Skipnes för fest, skönt häng, tävlingar, kurser mm i tre dagar.

ASKR med paddling runt Vesterålen och samling på Skipnes

Under senare åren har även surfskipaddlare hittat dit och de få år som prispengar har erbjudits till maratontävlingen har celebriteter såsom Dawid Mocke och Sean Rice varit med. Men varför ta sig så jobbigt långt norrut för att paddla kajak? För den vilda och vackra naturen svarar nog många. Höga berg som stupar ner i ett blått, klart hav, ett hav där bland annat späckhuggare, lunnefåglar, valar och en mängd olika fiskarter frodas. Vita och öde sandstränder som ramas in av berg och grönt gräs kommer där till. Men jag tror också att folk som åker hit lockas av den gemenskap som erbjuds. En gemenskap med folk som har en passion för naturen, kajakpaddling, den rena havsluften, de tysta och ljusa nätterna där bara havets dån hörs.

Del 1 – resan norrut

Min resa började med en bussresa från Göteborg till Oslo. Med mig hade jag en nyvunnen surfskivän Patrik Stenberg. Min fru Kris kunde inte få ledigt och fick tyvärr stanna hemma. I Oslo mötte vi upp med Einar Kjerschow och Tora och tog nattåget till Trondheim. Åkte sovvagn ihop med Patrik och det kan jag verkligen rekommendera. Sovvagnen alltså. Ja att åka ihop med Patrik också för den delen, trevlig, flexibel och hjärtlig människa som dessutom är knäpp tyst när han sover. Sköna sängar med bäddmadrass och vita lakan, handfat och en liten chokladbit – rent och fräscht. Och inte farligt dyrt alls om biljetten köpes i tid. På morgonkvisten bytte vi tåg till tåget mot Bodö och det tog oss ca 10h att nå hela vägen dit. Det blev många kaffe i restaurangvagnen för att fördriva tiden.

God natt chokladen på tåget

Väl i Bodö checkade vi ut hyrbil och knödde in vårt bagage. Det blev änna fullt…Men backspegel är väl överskattat när man är en jäkel på att använda sidospeglarna!? Det blev Einar som hamnade bakom ratten och påbörjade kampen om att hinna till färjan vid Bognes – den som skulle ta oss över till Vesterålen. Skulle vi missa den skulle vår ankomst bli mycket sen. Vi hade en sträcka på 21 mil som enligt Google Maps skulle ta 3h och 5 min att köra. Vi behövde köra sträckan på 2.45 för att hinna. Einars bilintresse från unga år väcktes till liv och plötsligt satt det en rallyförare där framme. Han körde fort men bra och det var bara någon gång Tora blundade och vi andra drog efter andan. Mestadels var det kul att luta med i kurvorna och se hur vi plockade in minut efter minut på Google Maps uträkning. Det var givetvis inga höga hastigheter vi pratar om eftersom hastighetsbegränsningen låg mellan 40-80 km/h. Jag var dock skeptisk redan från början, man har ju åkt på norska vägar många gånger tidigare och de brukar ju ringla sig mellan berg med vattenfall och kantas av fartkameror. Fartkamerorna upphöde dock efter Fauske (uttalas fäuske!) och ringligheten var inte så farlig. Men skulle vi hinna? Klockan 21.15 PIP rullade vi på färjan. Eller rulla är väl en underdrift att säga. Halvsladdandes är kanske en överdrift men något där emellan ligger nära sanningen. När vi klev ur bilen stängdes porten och färjan la ut. Det var i grevens tid som vi säger på både svensk och norsk. Vi kände alla ett lyckorus och Einar blev kung i dubbel bemärkelse. Han är nu inte bara snabb i sin ski utan även bakom ratten. Lyckoruset förstärktes av att vi började se höga berg från färjan – vi närmade oss, det var nära nu.

Färjan tog en timma och efter ytterligare 1,5h körning hade vi kommit fram till campingplatsen vid Kråkberget beläget på västra delen av Vesterålen. Klockan var kring midnatt och det var knäpptyst i stugorna och tälten. Det var dock ljust och jag och Patrik glömde bort oss och började prata entusiastiskt om utsikten tills Einar hyschade på oss. Planen var att tälta här för att på morgonen sätta i våra surfskis (som åkt med ett släp upp i Oslo Kajakklubbs regi) och paddla ut till det lilla fiskeläget Skipnes där alla ASKR paddlare skulle samlas under onsdagen. Deras turpaddling började för tre dagar sedan och de var nu på ingång.
Det var med ett förväntansfullt pirrande i magen som jag somnade, och sov trots det som en klubbad säl hela natten trött efter den långa resan. Att det var ljust ute störde inte alls, liksom regnet som smattrade på tältduken.

Patrik pusser tennene

Del 2 – ASKR

Onsdag morgon och klockan ringde vid 7. Jag och Patrik sjöng för Einar, som fyllde år. Tora hade plockat blommor. Sedan blev det gröt i campingköket, lomper med baconost och kokt ägg. Så äntligen var det dags att ta på neoprenet. Enligt väderleksrapporten skulle det blåsa en del idag och Einar och jag skulle få till en downwind från Eidnes till Skipnes. Snälla Tora och Patrik skulle skjutsa oss till Eidnes och själva paddla i mer skyddade vatten till Skipnes. Äntligen fick jag sätta rumpan i min ski, som för den här resan var CS Vaulten från Aterra. Jag hade valt den framför min Fenn Spark eftersom jag med tidigare erfarenheter från paddling på Atlanten vet att det lätt blir stökigt och då är det skönt att sitta i något lite bredare. Dessutom får jag bättre plats i Vaulten med två lager neopren. Vattentemperaturen var uppskattningsvis 12C och lufttemperaturen runt 15C, fast med vinden blev det kallare vilket mina händer skulle tala om för mig senare. Det var mulet och grått men inget regn.

Grattis på födelsedagen Einar

Äntligen paddling i Nordnorge! Foto: Patrik Stenberg

Satte iväg genom det klara vattnet och under vår paddling ut mot öppet hav häpnade jag över utsikten med de branta bergen som stupade ner i havet, de vita sandstränderna och de dasslockstora brännmaneterna jag då och då satte paddeln i. När vi kommit ut på öppet hav blev det snart stökigare och en ganska stor dyning rullade mot oss från norr. Vinden var ännu ganska svag och vi hade den i ryggen. Min GPS klocka visade att vi höll farter mellan 12-13 km/h och snart förstod vi att det var medströms. Hade svårt att trycka på av olika skäl och blev därför förvånad över att vi rörde oss framåt så pass fort. Einar började att prata om fåglar och tyckte det var konstigt att vi inte såg några. Och så plötsligt kom de, en stor flock med lunnefåglar. Snart var det hundratals över oss och några satt i havet med flera sillar hängandes ut från näbbarna, för tunga för att lyfta. En rackarns söt liten fågel med färgglad näbb och säregen flygstil.

Lunnefågel med en rejäl fångst. Foto: Patrik Stenberg

Natur, djur, dyning, ström, spegelsjö från branta klippor, vindvågor i ryggen, det blev tydligen lite för mycket för mig och jag kände ett sting av sjösjuka. Slet med den någon halvtimma men så fort det började blåsa lite mer och jag fick bättre flyt framåt i surfarna försvann det. Nu började jag känna igen mig!

Efter 21 kilometer paddlade vi in i skyddat vatten med riktning mot Skipnes och vattnet blev härligt blågrönt mot ljus sandbotten. Fåglar, fiskar som slog i vettenytan, tång, berg som blandades med moln, spegelblanka havsvikar – det var så jäkla vackert!

Nådde Skipnes efter 23 kilometer och vi träffade snart på Tora och Patrik som också precis anlänt med sina kajaker. Nästan inga andra paddlare hade kommit och det var ganska tomt. Till en början hittade vi inte vårt bagage som tidigare blivit utkört och blöt och tom på energi började jag frysa. Tog tillslut tillflykt in till den lilla butiken och serveringen på bryggan och helt lägligt fanns där kaffe och rykande varm fisksoppa till försäljning. Fick låna Toras ulltröja och fisksoppan med färsk torsk var helt enkelt underbart god och värmen började sprida sig i kroppen.

Skipnes

Bagaget kom såklart fram när vi letade lite bättre och Patrik och jag installerade oss i Fiskebua, en våning med våningssängar, ett kök och dusch. Jättemysigt! Patrik tände i brasan, jag duschade och kröp ner i sängen och tog en skön eftermiddagslur.

Fler och fler turpaddlare anlände och två deltagare kom med turbåten från fastlandet nämligen Chipo och Fredrik – i mina ögon två riktiga tuffingar ((ödmjuka sådana) bördiga från trakten. Chipo, som Einar pratat gott om och som är en duktig paddlare, hade jag bekantat mig lite med på Facebook tidigare och det var fint att få träffa henne IRL. Ett annat härligt möte blev när Christina Holm kom inpaddlandes, mer eller mindre gömd där under den gigatiska gula galonsydvästen. Jag skulle tro att vi var en bit över 120 deltagare tältandes och inkvarterade i Skipnes och det var ett härligt spring på bryggan. Det drällde av havskajaker (och några surfskis) på gräsmattan och på bryggorna, torrdräkter, underställ och neopren hängde överallt på tork.

Vi var åtminstone 120 deltagare på ASKR, det blir en del prylar på det.

Torsdag morgon

Klev ut nyvaken på bryggan och såg en helt ny värld framför mig. Det var strålande solsken och utsikten med bergen i bakgrunden och det spegelblanka blågröna havet var enastående. Det blev köpefrukost på bryggan, det fanns inget annat alternativ en sådan här fantastisk morgon. Njöt av brunost, sill, bröd, ägg och kaffe i solens värmande strålar. Och jag var inte ensam.

Sjysst morgonutsikt

Bästa frukosten

På programmet idag stod det ‘Sprintrace 200m’. Ett kul inslag i ett havskajakevent tycker jag – lite fart, fläkt och adrenalin. Det var riktigt kul att se så många snabba damer och herrar i havskajaker. Några hade till och med grönlandspaddel. I damernas surfskirce blev det bara jag, Chipo och Christina. Men det är väl inte så ‘bara’ 🙂 I herrarnas surfskiklass var det Einar, bröderna Ness och Patrik som skulle fightas och för Patriks del blev det lite som David och Goliat. Urstarka Fredrik (som paddlat längs hela Norges kust på en sommar – och givetvis i mestadels motvind) vann herrklassen enkelt och imponerande. Kung Einar 66 år lyckades knipa andra platsen med en hårsmån före brorsan till Fredrik.

Chipo som var gravid och inte fått lika många timmar i kajaken som jag på sistone kunde väl inte utmana mig fullt ut. Men tänk vad häftigt att vi ändå var tre damer!

Hela trailern med!

På eftermiddagen kom en fraktbåt och hämtade upp alla finalister och skis/kajaker för transport till Myre, en fiskehamn några vikar bort. Där skulle en festival pågå och vi skulle köra finalerna igen som uppvisning. Det var kul med utflykt till Myre och efter racet hann vi kika runt på kajen, kolla in när norrmännen och norskorna tävlade i att hiva fisketråg så långt de bara kunde. Vi köpte färska torskburgare och frityrstekta torskbitar med remouladsås – så gudagott. Engelsmän tjatar så om sitt fish’n’chips och jag lovar att de skulle gå i spinn om de fått smaka på den här fisken. Vi fick också nöjet att se på roddtävling där bland annat Chipo och Fredrik var med och rodde traditionell roddbåt. Förr i tiden hade varje by i Vesterålen en sådan roddbåt liksom två starka karlar redo då det var dags att ro dit jordmor (barnmorskan) när någon kvinna i byn skulle föda.

Einar och Christina njuter av färsk torsk i olika former

Chipo och Freddan ska ro. Båten deras hade de rott upp tidigare till Myre från hemmahamnen Stokmarknes. Vet inte exakt vilken väg de tog men på kartan ser det väldigt långt ut. Förmodligen bara en söndagstur för dem 🙂

När vi kom tillbaka från Myre vankades det grillad val i Skipnes. Detta var helt klart en ny materfarenhet för mig och det var spännande att skära itu den mörkröda biffen – som liknade struts- och nötbiff, fast mörkare! Valkött skall inte grillas/stekas igenom utan serveras medium rare. Fick en liten bit som var genomgrillad och den smakade lever. Men den stora biten på min tallrik var enormt mör. Smaken var något helt nytt och jag kan inte sätta fingret på det riktigt. Jag tror att jag skulle komma att älska det om jag fick äta det några gånger till. Till valen drack jag en ljus, kall öl från Nordnorge, underbart passande i solen och i min törstiga strupe.

Dags att prova grillat valkött, biffen ni ser ner till vänster.

Lokal öl, riktigt god!

Patrik hade haft en skön dag på havet ihop med andra paddlare. Han var helt lyrisk efter den äventyrsfyllda paddlingen där han gått runt ett par gånger, fått surf i dyningarna, tagit revanch på havet och sett havsörn och fantastiska vyer. Trots den turen var Patrik inte sen att hänga på Christinas och min idé om att paddla ut och fiska efter middagen. Ljust var det och fiskespö hade vi fått låna. Klockan var säkert runt nio när vi drog iväg och kvällen var lugn,det var som olja på havet, bara en svag dyning rullade mot oss. Folk som pratar om fiske i Nordnorge säger att det nappar så bra. Att man alltid får fisk. Just det där ville jag prova och det var anledningen till att vi satt här nu och fiskade från kajakerna/surfskin. Men inte tusan nappade det… Efter att spöt tagit en tur hos alla tre utan lycka vände vi inåt. Jag ser då hur en fisk hoppar i ytan en bit bort och lägger ut reven som en dörj. Snart får jag napp och vevar ivrigt in reven. En fin liten sej kommer över ytan och jag skickar över den till Christina för ‘nertagning’ eftersom jag själv håller i spöt. Det tog ett antal försök innan Christina fick tag på den hala rackaren och jag kunde ta kroken ur munnen. Lägger firren i en plastpåse och skickar över den till Patrik eftersom han har kniven. I nästa stund som jag tittar på Patrik – som sitter där med kniven i högsta hugg – ser jag hur fisken dyker ner i havet. Man kan väl säga att den slank ur näven. Kanske lika bra det, jag var ju mätt och så slapp jag rensa fisk.

Patrik fiskar från sin ski

-Ta fisken Christina! Foto: Patrik Stenberg

Foto: Patrik Stenberg

Fredag – maraton och avslutning

Vaknade till ett smådisigt men skönt väder med fortfarande klar sikt och skön temperatur. Idag skulle det paddlas en halvmara i förhoppningsvis rasande tempo (för mig) och jag laddade in en rejäl grötportion, blandade sportdryck och kittade västen med nörutstyr och nödenergi. Klädvalet var svårt och landade på ett lager neopren på benen, en tunn crafttröja, open-palm neoprenhandskar och en vindjacka lättåtkomlig i västen. Det skulle inte blåsa nämnvärt idag och jag hatar att bli för varm när jag rejsar. Kan fortfarande inte fatta att jag stod ut i värmen i två och en halv timma under racet på Tahiti i höstas?!

Det var ett gott gäng med havskajaker som la upp sig på startlinjen liksom oss få surfskipaddlare. Chipo och Fredrik körde tillsammans i sin dubbel och i herrklassen för surfski var det Einar, Jim Ness, Patrik och Milslukar-Eirik (Erik Bentzen) som skulle göra upp. I damklassen var det Christina och jag. I havskajakklassen var startfältet såklart betydligt större på både herr- och damsidan.

Jag är redo för race. Foto: Patrik Stenberg

Startskottet small och vi satte av. Einar försökte ta dubbelns våg, något jag redan innan visste var dumt. För mig skulle det kosta allt för mycket. Efter en stund tröttnade Einar och väntade in mig medan de andra guttarna fortsatte efter dubbeln. Einar och jag höll ihop en bra bit och det var intressant att lära av Einar hur han tänker när han väljer väg på ett så pass platt race. Men allt det där är ju hemligheter jag inte tänker avslöja här 😀

Vi gick mot vinden innan rundningen av en mindre ö och här drog Einar ifrån mig. Jag var ikapp Eirik Bentzen men efter rundningen fick han upp farten och jag tappade undan för undan. Vi gick ut på den långa downwindsträckan och vi hade kanske 4 m/s i ryggen och dyningar från sidan, dock inte lika stora som för två dagar sedan. Jag försökte och försökte hitta flyt i de små vindvågorna men såg ingen hastighetsökning när jag fick surf. Det var frustrerande att se Einar och Eirik öka avståndet till mig, speciellt Einar som hade skickligt flyt och verkade närma sig Jim Ness, som inte längre låg efter dubbeln. Jag fick inget gratis, fick aldrig vila och musklerna kändes lite tunga nu. Vid nästa rundning där vi gick in på skyddat vatten verkade jag närma mig Eirik igen. Att ta igen på plattvatten är väldigt olikt mig – en helt ny situation. Trodde ju surf var min grej?! De sista två kilometerna var vackra genom den lilla skärgården och jag tryckte och tryckte för att försöka ta Eirik. Men tusan jag kom aldrig så nära att jag kände att det skulle ske. Försökte köra allt vad jag kunde för att snygga till siffrorna som man så fint säger. Gick i mål i Skipnes på 1.56 något, ett par sekunder efter Eirik. Einar fick ca 3 minuter på mig och lyckades även knipa Jim och tog därmed första platsen i herrarnas, inte så långt bak efter dubbeln. Det var bara att lyfta på hatten för kung Einar igen, han är klurig och mycket erfaren, något som kom väl till pass på ett småstökigt Atlanten med strömmar, spegelsjö, dyning och små vindvågor. Lite surt att jag inte kunnat nyttja vågorna bättre. Men i övrigt är jag nöjd över hur jag disponerade loppet, kädsel och energi. Och det var ju fantastiskt att få göra ett riktigt race i den miljön!

Det var imponerande att se att bästa dam i havskajakklassen, Anne Wahl, säkert 20 år äldre än mig, paddla samma distans på 2.17. Respekt!

Tog senare en promenad på ön och det var riktigt skönt i solen. Einar och Tora hittade mogna hjortron, eller multe som det heter på norsk.

Avslutade med en kall öl på bryggan, det var fint det!

Fjällflickan. Foto: Einar Kjerschow

Multe, eller Hjortron som vi svenskar säger. Direkt från fjället by Einar och Tora.

Ut på (ö-rund)tur, aldrig sur.

På kvällen blev det ordentlig fest med fiskmiddag inne i den mysiga restaurangen. Det blev prisutdelning för de två tävlingarna och jag fick bland annat rökt lax och rökt valkött – spännande! Det delades ut många priser och diplom liksom utlottningspriser. Patrik vann en jättefin grönlandspaddel, så fin att man vill hänga upp den på väggen. Och sen sjöngs det sånger, hölls tal osv. Som halvt delaktig i ASKR började jag förstå lite mer av gemenskapen turpaddlarna emellan, de uppskattade arrangörerna och ledarna och det uppskattade arrangemanget som helhet. Det var många av deltagarna som varit med många år i rad och jag kände själv att det här inte var min sista gång.

Avslutning, middag och fest

Fler öl och trubadurerna kom fram. Det dansades och festades på en bra stund. Runt 02 blev jag trött och gick ut på bryggan. Det var ljust fast dimmigt – ett skumt ljus liksom. Det var häftigt att stå där mitt i den ljusa natten och se in i dimman och det spegelblanka havet som på något vis flöt ihop. När jag gick upp för att lägga mig träffade jag en norsk tjej i köket som lagade lite fyllegröt till sig själv. Jag var först av alla att krypa ner. Har ingen aning om när de andra gav upp men hörde i efterhand att några bara sov någon timma.

Dags för fest!

Hej Norge, heja ASKR, heja oss, heja den ljusa natten.

klockan är 02 – får man gå och lägga sig nu?

Del 3 – resan går vidare

Lördag morgon

Vi fick en solig morgon och efter att ha packat ihop våra prylar för båttransport till Kråkberget satte vi i och gav oss ut på en liten mystur, Einar, Tora, Christina, Patrik och jag. Kom inte längre än till den magiska sandstranden några få kilometer bort på samma ö. Där la vi upp våra skis och klev upp mot husen för att få oss en nygräddad våffla. Här serverades de med hemlagad rabarbersylt och brunost. Brunost på våfflan var nytt för mig och jag provade. Brunost är ju gott liksom våffla men tillsammans tyckte jag att brunosten blev för dominant och dödade våffelsmaken.

Våffelstranden. Foto: Patrik Stenberg

Foto: Patrik Stenberg

Brunost på våfflan

Vi paddlade sedan tillbaka till Kråkberget där vi tog upp, bytte om och lastade på våra skis på släpet som skulle gå tillbaka till Oslo. Nu skulle vi vi vidare till Lofoten med bil och Christina Holm, som kört upp helt ensam, bestämde sig för att hänga på oss och vi satte av i konvoj söder ut. Vid Melbu väntade vi på färjan som skulle ta oss över till Lofoten och vi passade vi på att äta. Hade handlat lite lokala delikatesser varav ‘Lofotens Fiskekaker’, fiskplättar som var mer som fiskburgare gjorda nästan enbart på fisk. Norge är ju inte känt för att vara det bästa matlandet i världen direkt men det finns några små stjärnskott här och där såsom brunost (speciellt den med kardemumma), kardemummavåfflor och så dessa fiskekakor (av märket Lofoten). Hur goda som helst, ordentligt kryddade med både dijonsenap och vitlök. MUMS!

Vacker körning mot Stokmarknes

Snart är vi på Lofoten – ni ser det där borta.

Väl på Lofoten blev bergen än mer dramatiska och det var fantastiskt att susa vidare söder ut. Vi ville aldrig sluta se och upptäcka men när klockan närmade sig midnatt var jag trött och satte ner foten. Pekade med hela handen in oss på en camping (som var mer eller mindre full) där vi slog upp våra tält (väldigt nära andras tält) och stupade ner på liggunderlagen. Sov som en stock igen!

Söndag – Lofoten på 12h

Lyxig campingfrukost med Tora-stekta bacon och ägg, perfekt stekta enligt Patriks och min mening. Jag som fått en fågelbajs i huvudet kvällen innan lyxade till det med en dusch och tvättade håret. Drog sedan iväg till Henningsvaer, ett gammalt fiskeläge ute på några öar (numera sammanbyggda med broar). Det märkes att vi nu befann oss i turistiga omgivningar. Det stod tält längs hela vägen ut mot Henningsvaer. Vi hann även med att gå upp på ett berg, få en fin överblick av Henningsvaer och bada av oss svetten i fjällsjön. Helt fantastiskt tyckte vi alla och vi var tacksamma över det fina vädret som tillät oss att soltorka.

Henningsvaer där borta till vänster

Svalkande dopp i fjällsjö efter topptur. Foto: Christina Holm

Nästa stopp blev Undsta beach, ett klassiskt vågsurfställe. Där sprang vi på Lina Vleugels med familj. Tjena! Körde sedan vidare söderut och det utlovade regnet kom. Fick se flera fina sandstränder längs vägen liksom gamla och nya fiskelägen såsom Nusfjord, Hamnöya, Reine och Å. Vid det här laget regnade det rejält och vi började bli tveksamma angående tältningen för natten. Klockan var runt 22 och vi stannade och frågade om tillgängligheten för olika stugor. Tillslut fick vi napp på en Fiskebua precis vid färjeläget vid Moskenes. Det passade ju perfekt eftersom vår färja till Bodö skulle avgå 6.00 på morgonen. Och det blev en mysig och torr kväll inomhus där vi skålade för en underbar resa. Framför oss återstod nu bara en hemresa på ca 30 timmar.

Nusfjord

Så här i efterhand har jag redan börjat längta till baka. Till lugnet, naturen, vyerna, bergen, hjortronen, det enkla livet. Jag vill se mer, jag vill paddla mer. Jag blir sugen på att vara med på rumblen nästa gång fast då i surfski. Kanske dags att bygga ny packlucka? Jag kan verkligen rekommendera att åka till Lofoten/Vesterålen och vara med i ASKR. Det var en fantastisk resa och vem vet, kanske vi åker tillsammans nästa gång? För att mötas är att leva livet anser jag, så varför inte mötas där uppe?!

Länk till ASKR