17-18 juni 2017

Alla foton: Bo Törnberg

Årets Vågryttare är så lagd till handlingarna och för min del kom det att bli den mest intensiva Vågryttaren hittills men givetvis mycket rolig också. I år hade jag bestämt att vi skulle utöka vårt område från Kungsbackafjorden till att även inkludera Marstrand utifall vindar från väst. Och när jag började scanna av vindprognoserna upptäckte jag att det faktiskt ofta blåser aningen mer norrut än söderut sett från Göteborg. Och detta innebär ännu fler rörliga parametrar ur ett arrangörsperspektiv och Marstrand är nya marker för oss arrangörer för just tävlingsarrangemang även om flera av oss är välbekanta med vattnen där. Dessutom är vattnen kring Marstrand enormt mycket mer trafikerade jämfört med Kungsbackafjorden.

Lördag – SS2 racet
Folk anlände till NPKs fina lokaler redan på fredagen och på lördagen planerade vi för SS2 race. Vi hade tur för plötsligt seglade det upp fina färger och pilar på vindprognosen och det såg ut att kunna bli riktigt bra för oss. Det skulle blåsa nordväst och då gäller sträckan Röda Holme till Ringhals, en mycket fin sträcka i och med att det är öppet hav och jämna vågor. Men logistiskt sett är det en mardröm eftersom man måste åka runt hela jäkla Fjorden och lite till för att komma till mål. Men tack vare underbara Michelle, Kent-Ove, mamma och några tappra surfski-flickvänner så löste det sig fint för oss.

Vi kom att bli hela 9 surfskiekipage och vi satte i vid Röda Holme och paddlade i uppvärmningsfart ut till Malö. Mäktig känsla! Solen gassade och det friskade något i vinden – gött. Till min stora glädje hade jag danskan Emma Broberg i mitt baksäte och jag såg verkligen fram emot att få ha en så skolad, orädd och stark paddlare bakom mig. Och en glad tjej dessutom. Trent var också glad och fick tejpa bröstvårtorna med min silvertape. Se där, silvertape är bra till mycket, givet att ha en minirulle i flytvästfickan.

Det här racet var helt utan följebåt och tidtagning men vi hade våra Webtrackingappar igång och racet kunde följas på nätet. Väl ute vid Malö la vi upp oss på den tänka startlinjen och jag blåste iväg oss alla 18 tävlanden. Siven och Maciej satte naturligtvis av först och vi försökte hänga på. Stenberg och Wangler höll också bra tempo och jag försökte hålla fast vi dem. Vi hade ganska bra dyningar snett bakifrån och vindvågorna rakt i ryggen. Vi fick dock skråa en hel del och gå med vindvågorna för att inte tappa höjd och det blev inga supersurfar mer än då och då. Men absolut att de kom och vi var uppe i över 20km/h några gånger. Det var kul att ha Emma bakom, hon gjorde verkligen sitt jobb. När jag bad om mera speed var det som att koppla på turbon och jag kunde riktigt känna Emmas kraft i båten.
Vi hade tappat en hel del på de två herrbåtarna framför oss men kunde jämna till avståndet en del till Stenberg/Wangler eftersom de gick för rakt på Ringhals och tappade höjd medan jag (som känner banan väl) höll upp ordentligt och vi fick en bättre linje med vågorna på slutet.

De 13,8 kilometrarna gick på blanka timman för dubbel-Emma och jag hade haft en mycket teknisk, ganska jobbig men kul och lärorik överresa till Videbergs hamn. Jag tror alla var nöjda och glada och havet hade varit blått, glittrande och med hyfsade vågor.

På kvällen blev det stor grillfest och ytterligare folk anslöt. Jättekul att det kom fyra tjejer (och en kille :-)) från Malmö och satte guldkant på kvällen i en annars så tjejfattig miljö. God surkåls-slow Viktoria! Och jag var lycklig över att ha hittat den bästa sovplatsen på hela NPK – omklädningsrummet där det var tyst, svalt och skönt.

Söndag – SS1 racet.

Bana:Marstrand-Lökeberg, paddling på Älgöfjorden 16km.

Lite stressigt var det allt. Antal anmälningar: 44 stycken och vi hade stängt anmälan. Buss, mat, startområde mm kunde inte svälja så många fler deltagare. Även om vi dubbelkollat det mesta så fanns en stress i magtrakten. Tänk om det inte blev någon vind? Tänk om följebåten inte skulle funka? Tankarna gick som vanligt med andra ord 😀

När jag kom till Lökeberg var det ganska bra drag i vinden och till och med dimma – helt otroligt! Det blåste över 10m/s ute vid Marstrand, både goda och jobbiga nyheter. Det var mer än prognosen lovat och jag visste att med den vinden skulle det bli tvåmetersvågor ut till rundningen. Kul för mig men inte för alla kanske? Folk anlände och det kändes som om vi var många som yrade runt, glömde kläder, mat, klockor, vatten mm innan vi kom iväg med bussen. Fick ytterligare rapporter från följebåten om att det var stort där ute. Körde ett skepparmöte på bussen, fick vi med all info? Knappast, folk verkade inte ha koll på banan, starttider mm. Det här med PM och banbeskrivning på nätet kan jag nog lägga ner 2018, ingen verkar läsa det ändå :-D. Såklart det är kul med många anmälningar. Och kul att vi hade folk från både Finland, Norge, Tyskland, Åland, Danmark och USA. Det nationalitetsrekordet blir nog svårslaget framöver på svenska surfskitävlingar.

Vi satte i vid Marstrandskajaker – vi får tacka och bocka för att vi fick invadera Reidars uthyrningsställe. Och skönt att kunna tillgå ström, toalett och dricksvatten. Surfskipaddlare är inte bortskämda med sådant. Vi funktionärer slet med att via VHF hjälpa följebåten med positioner på rundningsboj, få alla deltagares trackingappar att fungera, beskriva bansträckningen, gissa starttider, leta sittdynor, leashar, ombyteskläder skulle läggas i rätt bil osv.

Så äntligen var det dags att sätta i och paddla bort till starten. Först nu märkte jag att det inte blåste något. Dimman höll på att lätta och det började bli varmt igen. Jag hade klätt på mig ordentligt och blev varm. Fick blöta ner mig och ville slita av mig skorna men det var för sent. Dags för start och trots att det var trångt och fullt med inkommande segel- och motorbåtar i hamnen organiserade vi oss fint i en klunga (amöba) vid kanten och drog iväg när Marita blåste i starttuta.

Först gamla dyningar i sidan, kanske stökigt för vissa. Höll jämn takt med Emma B. Rundade ganska snart den stora gula bojen och följde nu vågorna in mot Lökeberg. Det var långa och låga dyningar som krävde en massa krut för att komma med. Sen blev det ganska platt och ruggigt varmt. Fick lite smått panik när jag tänkte att resten av loppet skulle bli platt. Tappade på Emma och tappade på Anders A (som jag ständigt tävlar mot). Fan att jag ska vara så klen! Det kokade i ansiktet. Men så efter en stund så satte någon på vinden och ganska snart började vågorna att byggas upp till något man kunde börja leka med. Och då går jag igång liksom och plötsligt finns där krafter som tidigare inte fanns. Pressade mig igenom och surfade. Försökte länka så mycket som möjligt eftersom vågorna var relativt långsamma. Började hämta in på både Anders och Emma. Gick tillslut förbi Anders och var mer eller mindre upp vid Emmas sida fast en bit bort sidledes. Så kom vi in i den sista delen där det grundade upp och det blev rejält trögt. Nu gällde bara stora muskler och snygg teknik. Emma drog ifrån och Anders närmade sig bakifrån. Lyckades hålla undan för Anders men Emma tog mig med 30 sekunder. SKITKUL race trots allt och jag kan inte vara annat än nöjd med min insats. Kunde inte göra så mycket mer i de relativt små vågorna. Jag hade behövt några decimeter till för att avancera i resultatlistan. Och det märktes på startfältet eftersom det var relativt kompakt. Folk ploppade in i mål med små mellanrum och tidtagarna hade det nog svettigt.

Årets Vågryttare blev inte helt oväntat Emil Torstensson och Emma Broberg. Stort grattis till er!

Efterföljande lunch, häng, bulle och kaffe i solen var obeskrivligt skönt och äntligen kunde jag andas ut. Ingen mera stress och tusen olika saker att tänka på. Bara en skön prisutdelning och hemresa.En otroligt intensiv men kul helg var slut och nu blir det ett uppehåll för mig på drygt tre veckor innan jag får doppa paddeln igen – och då blir det vid Lofoten, Vesterålen och ASKR. Innan dess ska jag cykla till Frankrike, det blir spännande.

Lycka till på SM alla som ska dit. Jag önskar att jag hade kunna vara med.

Se resultat och fler bilder på Vågryttarens hemsida