14 april 2020

Så otroligt kul att paddla downwind på en helt ny sträcka och i respektabla förhållanden! Jag kände att jag verkligen fick skärpa mig när jag planerade turen. Downwind på fjordarna är numera rutin, det går av bara farten. Idag var det dags att börja tänka till, kliva utanför komfortzonen!

14-17 m/s NV utlovades och efter att ha kollat flera olika prognoser kom jag fram till att det nog snarare skulle blåsa 14 än 17 sekundmeter, och för mig är det en rätt stor skillnad mellan 14 och 17. 14 är fortfarande lekfullt, lätt att vända upp mot vinden och vinden sliter inte eller drar i kropp, ski och paddel. Vid 17 m/s är det allvar, allt blir en ordentlig storlek större då.

Det blev Leif, Trent och jag som skulle paddla tillsammans. Anledningen att vi valde sträckan Glommen till Ugglarp var att vi skulle mötas på mitten, drygt en timmas körning från båda hemstäder. Väl i Glommen blåste vinden som tusan och det var isande kallt. Jag blev både nervös och riktigt frusen. Bilarna var vi tvungna att parkera i vindriktningen för att kunna lasta av, och avlastning av ski skedde med två personer hållandes och en person som skötte remmarna. 

Det var fortfarande endast 7C i vattnet och lika kallt i luften. Dock sken solen och det värmde både kropp och själ. För mig var torrdräkt självklara valet liksom för Leif medan Trent körde neopren plus Hiko Lars byxorna. Jag hade tunna mössa och en tunn hjälm (Kris windsurfinghjälm med kamerafäste, vilket jag hade glömt hemma). På händerna körde jag som vanligt enkom neoprenpoogis (Palm) men med ett par rejäla neoprenhandskar i flytvästen utfall jag skulle bli tvingad att simma. Vi alla hade Webtracking på våra telefoner och min satt högt upp på ryggen för att  vara synlig även om jag skulle hamna en längre stund i plurret. Michelle och Kris skulle följa oss på Webtracking vilket kändes skönt. Dessutom skulle de kunna hämta oss vart som helst även om vi bestämt träff på hundbadet vid Ugglarp. Trent och jag hade dessutom varsin kommunikationsradio för att enkelt kunna ropa på varandra. Och till sist så hade jag min gps klocka med panikknapp. Den kan skicka sms till Kris, som i sin tur kan larma sjöräddningen. 

Jag hade först lagt in rutten på min gps klocka men tack och lov även kollat på sjökortet på eniro och sett att vi måste håla ut ca 2km från land hela vägen för att få bra vågor (djupare vatten). Fick därefter uppdatera min rutt på klockan. Att hitta en liten sandstrand 23 kilometer bort och 2 kilometer ut på havet är inte helt enkelt och klockan kändes som ett skönt stöd. Dock är jag glad att jag studerat kartan ordentligt innan och visste vad vi skulle passera och hur strandlinjen skulle se ut där vi skulle landa. 

Paddlade genom den lilla hamnen och det såg lite kusligt ut utanför hamninloppet. Vågorna piskade och rullade. Men så fort vi gav oss ut i det var det inga som helst problem. Det kändes som en vanlig dag på havet, ännu en fin dag. Vi paddlade ca 2 kilometer nästan rakt söder ut och kunde snesurfa en hel del. Efter det siktade vi ner mot Laholmsbuktens nordliga udde, den syntes tydligt. Solen sken, vattnet var grönt och det var otroligt vackert.Vågorna var runt 1,5-2 meter och relativt lättplockade. Dock fick man paddla endel i surfet för att inte tappa vågen och där fanns vågor lite kors och tvärs. Med andra ord, mycket att jobba med och jag älskade dessa förhållanden. Var ofta uppe i farter runt 17-20 km/h och då och då 21-25 km/h. Det var lätt att hitta sweetspot liksom surfa i olika riktningar. Trent och Leif njöt för fulla drag och surfade vilt omkring mig. Vi var riktigt duktiga på att hålla ihop, dels kanske för att de följde mig då jag var utpekad riktningsvisare. Det är svårare när tre paddlare tror sig veta vart de ska 😀

För var gång jag får i min hyfsat nya ski (Nitro 600) i större vågor där det krävs mycket fart för att komma med vågorna märker jag mer och mer fördelarna med den. Den är något smalare än den förra Nitro 60 och det krävs mindre kraft för att komma med. Dessutom går den lite torrare och jag sitter aningen tightare. Det är som att släppa upp handbromsen. ME LIKE!
Fick ihop en minut från våra surfar. På de flesta av mina klipp visas bara mitt knä, det var bara att slänga. Så blir det när man vinklar kameran fel. Men en minuts surf räcker gott och väl för att förmedla känslan.

Efter ca 18 kilometer började vi svänga av inåt land och nu var det skönt att ha klockan att gå efter. När vi var någon kilometer ut från land blev vattnet brunt och vågorna kortare och brantare. Jag blev osäker på klockan som sa att det var 3,8 kilometer kvar men började få ihop bilden av kusten där vi skulle in. Det stämde nog rätt bra.  Och snart såg vi vita bussen och gråa Volvon på en strandparkering och vi kunde surfa in. Kris stod strategiskt med stora kameran och plåtade – kul!

När vi väl landat på stranden (odramatisk landning) fick vi hjälpas åt att bära skis då vinden kändes som stormvind. Det slet otroligt i skisen och mina bara händer blev kalla direkt. Burr! Surra fast och sen byta om. Skönt att slippa ta av sig naken. Just här älskar jag torrdräkten som allra mest, efter surfet. Byxor och strumpor kan vara kvar på, bara att ta på extra byxor, tröja, skor och man är klar.

Kunglig fika med medhavda äggmackor och bulle som Michelle köpt. Någon slags wienerbulle med chokladkaffefyllning, mums! Kris rattade bilen tillbaka till Glommen där Leif hade sin bil parkerad. Hon valde turistvägen som ringlade sig mellan fält och åkrar, förbi gårdar och skogsdungar. Det kändes som en riktig söndagstur och temperaturen steg gradvis inom mig och adrenalinet började ersättas av en trötthetskänsla. Lycklig och trött!

Jag vill fortsätta surfa nya sträckor längs Sveriges kust. Det är ett så fint sätt att få se mer av vårt vackra land. När Coronatiderna börjar dra bort vill jag även stanna och äta lunch på olika mysiga matställen man passerar längs vägen. Just nu känns det inte så kul att stanna fast man kanske borde för att stötta ägarna till restaurangerna? Det är kul att planera en sträcka, måla upp en bild av vad man tror man kan förvänta sig för att sedan utföra sträckan och se om ens antaganden var rätt. Dessutom bygger man på sin erfarenhetsbank vid varje sådant tillfälle.

Viktigt att tänka på när man kör en helt ny sträcka, framförallt i lite större förhållanden, är att ta till extra marginaler. Studera kartan, kolla sjökort efter djup och stenar, kanske kolla strömkartan. Lägg uddar, öar och landmärken på minnet, de kan vara jättebra att ha till hands om du blir osäker på vart du är eller ska. Använd dig av flygfoton på Eniro/Googlemaps för att kolla landningsstället. Fin sandstrand är att föredra. I vilken vinkel ligger stranden? Om det blåser på ordentligt kan det vara tufft att komma iland med skin orepad om stranden ligger i rät vinkel mot vinden. Att gå i land i skydd bakom en pir funkar alltid. Finns det några landstigningsmöjligheter under turen eller måste du räcka ända fram för att komma i land? Det finns som sagt mycket att tänka på när du planerar en tur. Och gör inte som jag gjort tidigare i mitt liv, måtta inte med fingrarna på kartan. Då kan 25 kilometer lätt se ut som bara 13km. Använd Eniro eller en gps klocka när du planerar turen så ser du exakt sträcka.