Dubbel – dubbelt så kul? – Nextwave Surfski

Written by Levemyr -

on July 30, 2015

För knappt tre år sedan ’råkade’ jag bli delägare i en dubbelski. Det var under första filmfestivalen som Evy, Anders Karlsson och jag pratade dubbel, några glas vin på det och dagen efter kom ett mejl från Anders där det stod att han lagt en beställning på en dubbel. Först panikkänslor. Var jag så onykter igår? Sedan – varför inte? Jo men vad kul! Och någonstans där kom Trent med på ett hörn och vi var nu fyra delägare. Och sen började väntan. I maj kom det långa aset, en 7,5m lång Epic V10 dubbel i Ultramaterialet – lätt och fin med andra ord. Fast en dubbel blir aldrig riktigt lätt – det är en omöjlig ekvation att få ihop en 7,5m lång ski, styv, hållbar och ultralätt. Men skin är tillräckligt lätt för att erbjuda paddelglädje och en känsla av livlighet – en känsla som jag alltid söker efter i en surfski. Men detta skall inte bli en produktresencsion av Epic V10 dubbel, det här inlägget skall snarare handla om hur kul det är att paddla dubbel. Jag har paddlat några andra dubblar och glädjen har alltid varit densamma oavsett märke.

Dubbel – dubbelt så kul i Apelviken – med Jakub Cvach 2015. Foto: Kris Levemyr

Att paddla dubbel går inte dubbelt så fort som att paddla singel – nej! Men att paddla dubbel är delad glädje. Båda paddlare njuter av samma våg, gör en gemensam ansträngning och båda får betalt för mödan. För min del ligger den största glädjen i att kunna få med mig nära och kära ut på havet i förhållanden de inte behärskar i egen ski. Jag har haft med mig totala noviser ut i dubbeln och vi har fått surf redan första gången. De har aldrig tidigare suttit i en ski och plötsligt befinner vi oss på ett vågigt hav där vi stampar mot vågorna och surfar på dem tillbaka. Det är just i dessa lägen jag önskar jag hade en backspegel för att kunna se deras flin. Men deras glädjetjut är tillräckligt för mig. Med dubbeln är det möjligt att få visa mina nära och kära min värld, varför jag alltid vill till havet när det blåser.

Perspektiv från baksätet – med Joel Eriksson på Fjorden 2013

För inte så länge sedan stack Göran Larsson och jag ut på en tur i dubbeln. Göran är en hyfsat duktig ski-paddlare, han kan sina reentries och sitter stabilt i sin V8. Men att dra en dw på över 20km i 12 m/s öppet hav där första 5km är motvind, helst i mitt tempo, var inte optimalt för Göran, som dessutom ägnat våren åt att rehabilitera en bruten hand – för andra året i rad. Det var klart som korvspad att vi skulle ta dubbeln och vi tuffade ut från Orrviken/Onsala med siktet inställt på Rågelund/Åsa. De flesta ovana dubbelpaddlare sitter alltid och skakar i början. Det känns i hela båten, den liksom rister av nervositet. Men efter ca 20 minuter har de blivit vana, mjuka i höfterna och börjar slappna av. Som Lasse Heintz skulle ha uttryckt det – man har gungat in båten.

Vågorna var ganska stora, åtminstone 1,5m och vi fick fin fart i surfarna, säkert en bit över 20km/h. Det svåra med stora havsvågor är att de är runda och går fort. Man får vara stark, stabil och duktig för att få ett bra flyt här. Eftersom vi som ekipage har en större vikt krävs mer framförhållning för att komma på våg. Det känns som om det tar längre tid att accelerera och felet jag ofta gör är att jag inte slutar paddla i tid på de vågor jag inte hinner med. Jag tror vi kan hinna med nästa våg, paddlar som en idiot och fortsätter pusha trots att vågen börjar gå förbi. Vad som händer då är att jag hänger över vågkanten, känner hur skin kör fast, vågen går förbi och dyker ner i sittbrunnen på paddlaren i baksätet – Göran i detta fall. Någon gång blev vi rejält spolade och jag var tvungen att vända mig om för att försäkra mig om att Göran verkligen satt kvar. Andra gånger hörde jag hur det hostade och spottade där bak.

Så här kan det gå för baksätespaddlaren när jag sitter i fram – med Annalena Axelsson 2013.

Visst att jag kör fast emellanåt men de gånger man får surf och kan bibehålla farten går skin som ett tåg. Den totala vikten är som sagt ganska stor och rörelseenergin blir därefter. Just den känslan att få rida ner för en stor havsvåg för att sedan gå in i nästa och nästa är enorm, oslagbar!

Just detta pass tog över två timmar och Göran fick sin livs ride – hittills. Men jag är övertygad om att Göran kommer höja sin ribba ytterligare i framtiden. För min egen del blev det ett mycket glädjefullt träningspass både fysiskt och tekniskt. Varje gång jag paddlar dw med dubbeln så lär jag mig nya saker. Att hitta ett jämnt tempo genom att satsa på rätt vågor är a och o.

En annan kul upplevelse från en dubbel var när jag paddlade VM med Ola Ström – Portugal 2013. Då var det min tur att sitta i baksätet och då fick jag erfara vilken skillnad det var mellan mig och duktiga och starka surfskipaddlare som Ola. Ola var som en elvisp och jag hade svårt att hänga med i hans frekvens när han ville som mest. Men vilket äventyr! Jag hade gärna sett fler dubbelrace här i Sverige. Det verkar trots allt finnas ett större gäng dubblar i både Sverige och Norge och varför inte låta en tävlingshelg bestå av singelrace ena dagen och dubbelrace andra dagen? Det är skitkul att tävla i dubbel!

Ola Ström och jag i S2 surfski VM Portugal 2013. Foto: Bengt Nilsson

Mera Portugal och Ola. Foto: Bengt Nilsson

En dubbel är en mycket lång båt och lämpar sig tyvärr inte i alla förhållanden. Skin gillar absolut inte när det är kort mellan vågorna utan lämpar sig bättre på större vågor. Jag paddlade från Fotö till Röda sten en gång med kompisen Annalena där bak. På den sträckan får man ganska små och branta vågor eftersom vågorna möter strömen ut från älven. Det blir dessutom kort mellan vågorna och trots att både Annalena och jag är ganska stabila av oss satt vi på sniskan och paddlade nästan hela passet. Skin uppträdde som en slingrande orm.

Att reentra en dubbel är inte ett dugg svårt – åtminstone inte den jag äger. Man gör som vanligt fast gör det samtidigt. Jag brukar lägga mig över sittbrunnen och stanna kvar i positionen som mänsklig ponton medan baksätespaddlaren får sätta sig till rätta. Därefter vänder jag mig ner under tiden som baksätespaddlaren stöttar och eventuellt har benen ute.

Ett problem med en dubbel kan vara förvaring och transport. Hur många garage är över 7,5 långa? Och vad gäller transport så krävs en stege eller liknande om dubbeln skall transporteras på en vanlig personbil. Tryckpunkterna för spännbanden måste hålla ett visst avstånd och detta långa avstånd finns inte ens på den mest praktiska VolvoV70n. På min långa bil (minibuss) är detta dock inget bekymmer. Stegen surras fast på takräcket och på stegen kan man sedan fästa kajakhållare.

Så summan av kardemumman: tack Anders Karlsson för ditt initiativ och till er som har möjlighet – skaffa en dubbel!