Lördag 5 oktober 2014

Förra året vid den här tiden körde jag en multisporttävling med Annalena. Vi höll ju på en del för några år sedan, på en hyfsad seriös nivå, och förra året gjorde vi en liten minicomeback mest på skoj (läs om tävlingen här). Det var kul och vi bestämde oss för att göra det igen. Kanske det blir en tradition?
Jag är i min sämsta löparform någonsin, liksom mtb-form. Paddelformen är väl hyfsad och med Annalenas draghjälp på löpningen tänkte jag att det där ska nog kunna funka, jag borde kunna orka ta mig i mål springandes, inte gåendes. Det var ganska många damlag anmälda till RAID Uppsala och ett av lagen med Gunilla Svärd (elitorienterare) i spetsen hade ambitionen att vinna. Ytterligare ett lag från Stockholm skulle vara vassa blev jag upplyst om. För min del hade det ingen betydelse, för min del handlade det mer om att åka upp, göra ett perfekt lopp och ha kul. Då slipper bilresan hem nämligen fyllas av ett ältandes i timmatal om det som gick dåligt. Och när man har ältat klart så grämer man sig. Kanske inte alltid så kul för övriga i bilen?

Annalena ritar in tänkta vägval på kartan.

Pyssel och plock med alla ‘leksakerna’. Förberedelse är A och O!

Jag är redo – att inta en skön position bakom Annalena!

Tävlingsplatsen var förlagd till Ultuna/SLU vid Fyrisån. Vi startade med en prolog – snitslad löpning à drygt en kilometer. Mot   Annalenas vilja kopplade jag in mig på vår bogserlina. Det verkade inte som om Annalena förstod hur illa ställt det var med min löpkondis men det blev hon nog varse om ganska snabbt eftersom gummisnodden mellan oss var lika spänd som en fiolsträng under större delen av sträckan. Så äntligen dags för min gren – paddling. Förvisso i kanadensare men det är ju nästan samma sak. Gjorde ett grymt bra isätt vid brygga och plockade tre lag redan där. Efter ca 50m var vi om alla och satte av. Byte på vart tionde och vi snittade en bit över 10km/h – gött! Och Annalena var självgående i fören, tog sina styrtag på precis rätt ställe utan att jag behövde säga något. Det liksom bara hände, allt bara flöt på fint – som vanligt – i vår fina kolfiberkanot à la Olle. Orienteringen var inte så spännande – hur spännande kan det bli på en å? Fick börja jaga mixed-lagen istället som startade 15min före oss. Påg väg mot andra kontrollen gick vi om sista mixedlaget och jagade vidare. Kanotorienteringen var endast 4km lång och den betade vi av i ett nafs. Prologen och kanotmomentet tog 33 minuter och vi gick in som första damlag och växlade till cykel. Nu hade vi spelat ut vårt triumfkort, nu skulle vi få slita järnet för att hålla undan. Vi hade en ledning på ca 7minuter ca ner till nästa lag och vi började trampa på. Efter tre kontroller lade vi cyklarna i en depå och bytte till orienteringsskorna. En orienteringsbana på 5,6km väntade och jag kopplade in mig bakom Annalena som älgade iväg. Jag hade lite tur för banan var inte speciellt kuperad och terrängen var öppen och ganska torr. Det gick att springa stig till alla kontroller men Annalena valde att gena här och där och springa obanad terräng. Jag måste ge Annalena en eloge för det jämna tempot hon höll. Inte nog med att hon orienterade felfritt och rakt på, hon såg till att vi aldrig stannade förutom då vi stämplade. På så vis kunde jag liksom hålla uppe tempot utan att slösa värdefull kraft i benen. Ni som har bra löpkondis och starka ben kanske inte förstår men jag vet hur det är att vara trött på löpningen. Jag är det nämligen varje gång jag springer med fru Axelsson och jag vet precis vad som sliter extra och hur jag sparar energi. Att slippa stanna för att sedan sätta igång igen är ett av knepen. Att bli bogserad upp för en backe är också extremt energisparande för mig.

Efter ca 50 minuter kom vi tillbaka till cyklarna och bytte skor igen. Ut på vägarna och 16 nya kontroller väntade. Det var bitvis ett gytter med stigar och det gällde att hålla tungan rätt i mun. Annalena som var lite starkare även på cyklingen fick ta hand om orienteringen även här och gjorde det med bravur. Vi gjorde i princip inte en endaste miss och höll ett hyfsat tempo. Då och då skymtade vi laget bakom oss med de starka orienterarna. De hade såklart plockat in vår ledning och nu låg vi jämsides. Där det var cykling på tekniska stigar höll vi undan eller drog ifrån men det verkade som om tjejerna då och då gjorde bättre vägval än oss, hur det nu var möjligt på en sådan enkel och given orientering? Gunilla verkade hitta i området som i sin egen bakficka och vid något tillfälle poppade de ut framför oss på någon stig vi inte ens funderat på att välja. Till sista kontrollen fick jag krampkänning i vaderna och fick ta de lite lugnare. Växlade in till sista sprintlöpningen ca 30 sekunder efter tjejerna och då visste jag att det var kört. Jag hade ont i ryggen, rumpan, baksida lår och krampkänning i vaderna. Om Annalena skulle plocka in 30 sekunder på orienteringstjejerna, med mig på släp dessutom, så skulle hon behöva ha Usain Bolts snabbhet och styrka. Det var 13 plågsamma minuter jag fick genomlida på den korta banan innan vi stämplade oss i mål. Vi fick stryk med knappa 3 minuter och vi var såklart jättenöjda. Vi kunde inte ha gjort bättre med de förutsättningar vi haft och vi fördelade våra gemensamma krafter på allra bästa sätt.

Annalena Axelsson drar mig i mål. Jodå, jag är allt där bakom henne! Det är bra att vi visar upp lagets framsida 😀

Så jäkla kul att det funkade så bra att tävla tillsammans trots min skruttiga löpform. Det är kul med kort bana i multisport – det går att ta sig igenom den mycket på erfarenhet och både elit och motionär kan vara med i samma klass. Och man känner sig inte döende på kvällen. Jag har till och med fått mersmak, vill tävla mer med Annalena – så länge som banlängderna håller sig till behagliga 3-3,5h. Vi får se vad våren kan erbjuda.