Två dagar kvar till race och en invigning

Written by Levemyr -

on October 6, 2015

1 oktober 2015
Onsdag – två dagar kvar till race.

Idag tog vi en tur till Mahina för att kita. Jag kände mig lite trött efter gårdagens paddling och tänkte att kite nog kunde vara en vilsam aktivitet. Väntade på bussen i säkert 40min innan vi fick vi skjuts av en trevlig local och hennes dotter. De älskade turister sa de. Vi älskar Tahiti sa vi.

Kiten var skitkul! Hade bra och rolig instruktör ([instructöööörrr]) och han körde oss med båt då vi kom för långt ner mot revet/stranden. Han körde motorbåten med ena handen och höll kiten med andra. Killen bodde på sin båt, seglade runt i Polynesien och jobbade som kiteinstruktör här och där. Han körde även privat från sin lilla båt, i vilken han hade en del utrustning. Ungefär som ’Doktorn kan komma’ – Kiteskolan kan komma! När jag undrade om hur han lagade kitarna (för de går ju alltid sönder någon gång) sa han glatt med sin franska accent att han hade en symaskin i sin lilla 27-fotare. -As a sailoooorrrr you have to fix everrrrything on yår öown, sa han och ryckte på axlarna. När vi kitat färdigt stod vi på stranden och såg en valmamma och hennes unge leka utanför revet. Så jäkla mäktigt!

Kris hade en riktigt bra kitedag

Kul med kite!

Valmamman leker loss. Foto: Kristin Levemyr

På kvällen var det dags för tekniskt möte och de flesta paddlare var samlade vid Athelte’s village. Internationella Kanotförbundets president Mario Santos var på plats och tillsammans med Charles hölls mötet. Det visade sig att vi skulle köra start på vattnet, att min mastersklass 35-40 var struken och att jag skulle tävla i senior/öppen klass. För min del spelar det ingen roll, jag tävlar ändå mot alla tjejer oavsett ålder. Sista infon vi fick var att alla skis skulle vara packade på trailers torsdag kväll och att bussen till start skulle avgå 08.00 fredag morgon, inte 08.01 eller 08.02 utan just 08.00.

Sen så blommade skiten i kroppen ut igen. Jag hade väl frusit en del under kitandet, kanske var det den utlösande faktorn? Gick och la mig med huvudvärk, värk i bihålor och rödsprängda ögon. Kris hade med sig en kur antibiotika som vi kom överens om att jag skulle börja ta.

2 oktober 2015
Torsdag – invigningen

Torsdag skit igen, jättetrött, illamående. Hade racet varit idag hade jag nog inte ens ställt upp. Men nu var det torsdag, än fanns det hopp. Hela Athlete’s village hade dekorerats med blommor – så fantastiskt vackert. Alla paddlare var på plats i sina landslagskläder. Alla hade blomsterkransar och tahitierna (kvinnorna) själva var så vackra i sina klänningar och blomsterkransar – magiskt. Hängde runt ett tag i väntan och en kille från Australien (dock med annat ursprungsland) kom upp till mig och började prata. Han undrade om jag såg fram emot racet och det svarade jag glatt på att jag såklart gjorde eftersom det skulle bli hyfsat stort där ute. –Men kan du surfa vågor? undrade killen. -Tja jo det tycker jag väl att jag kan, sa jag. Vi har förvisso bara vindvågor i Sverige men det kan bli hyfsat stort om man går ut i busväder. Och så började killen ge mig en 5-minuter lång lektion i hur man surfar – på nybörjarnivå. –När du känner att skin lyfter i bak så ska du börja paddla. Och revet måste du akta dig för! När du ser vitt skum och brytvågor så håll undan från revet, don’t go there! Det är inte första gången på den här resan som jag märkt att folk har total okunskap om Sverige eller helt enkelt fått för sig att det inte finns vågor i Sverige. Å andra sidan får jag vara glad så länge folk inte tror att jag är från Schweiz, det har ju hänt några gånger den här resan. –Oh you have so beautiful mountains in Sweden. Alps, right? Sen försöker man med – You know, Zlatan, IKEA, Björn Borg, Abba and Volvo? –Ahhh yeeees, Sweden!

Vid 17 drog det igång och likt en OS invigning, fast i miniformat, paraderade vi in land för land på gräsplanen framför läktarna. På läktarna satt ett publikhav och jublade öronbedövande när vi gick in. –La Suede! Swedeeeeen! Eller nä, ha ha ha….det var väl, anhöriga, coacher, vänner familj och hela organisationen på läktarna plus ett gäng tahitier men vi hade kul i vår parad, trots uteblivande öronbedövande jubel. Sen följde många och långa tal, som alla översattes till franska eller engelska. Till slut kom det vi alla väntat på – den traditionella dansen. Dansen föregicks av en kava ceremoni där förbundshöjdarna bjöds på kava som stöttes och blöttes fram i ett traditionellt träkärl av en lika traditionell hövding. Sen följde en lång och härlig stund med Tahitis bästa dansgrupp, en grupp som år efter år vinner den årliga danstävlingen på Tahiti. Fantastiskt vackert, skön trummusik, häftiga kläder, häftiga rörelser.

Parad, jag å Hasse! Foto: Kristin Levemyr

Foto: Kristin Levemyr

Efter invigningen åt vi alla middag och hämtade ut nummerlappar, klisterlappar mm. Pulsen började stiga, det märkte man. Jag kände mig lite bättre och tänkte att ställa upp skulle gå fint men ställde in mig på att ta det lugn, skita i placering och låta kroppen bestämma tempo – inte huvudet – och framförallt ha kul i vågorna. Vindprognosen fortfarande fin inför fredag, det utlovades runt 12 m/s – gött. Packade iordning allt inför morgondagen, sover bättre då.

Fler bilder…