Ännu en dag, ännu ett race. Wake up, eat, paddle repeat. Idag var det Masters och Anton, Joel, Elsa och Nils fixade frukost till oss. Koka ägg, bre mackor, packa bananer, blanda sportdryck. Starten gick idag 14.45 och jag tror klockslagen hade med tidvattnet att göra. Förmodligen ville man inte släppa ut folk från stranden när vattnet var lågt, det fanns många stenar och klippor där såg jag under gårdagen. Vädret lite goare idag, sol från början, minsta möjliga kläder på.

Vid starten var det aningen lugnare än under gårdagen. Idag fanns där fler breda skis uppradade, fler folk med rynkor och paddelhandskar men framförallt fler folk med glada och avslappnade miner. Australien ställde upp med ett imponerande antal masters och i min klass 40-45 var där fyra-fem stycken har jag för mig. Jag hade inte koll på någon utav dem, men det kanske var lika skönt det? Jag kollar sällan startlistan, jag bara går in och kör. Jag tävlar ändå mot alla, gammal som ung, kille som tjej. Allt som rör sig liksom, alla vill jag paddla om 😀

Jag hade listat ut så pass mycket att jag och ev några få till damer skulle ligga först av alla och leda fältet. Det betydde att jag inte skulle kunna ta rygg på någon. På stranden fick jag därför lite smått panik då jag inte såg ön i fjärran, vårt första riktmärke. Även om det var en fin dag fanns där lite dis över havet och ön kom och gick i synfältet. Min GPS klocka hade jag inte orkat programmera, så pass taggad var jag inte. Torbjörn Karldén kom till min räddning och satte på en riktig analog kompass ovanpå däcket på min ski och sa att jag skulle hålla ca 135 grader.

Så var det dags för start och damstarten blev en rätt lugn historia utan incidenter, inga stressade damer som tjuvstartade. Jag tryckte på och hade några vid min sida ett tag. Men så efter en stund blev det tomt. Jag sneglade snett bakåt åt båda håll men såg ingen. Nästan lite besviken, skulle jag behöva köra hela loppet själv? Det var platt idag, solen gassade och läget var rätt ospännande. Jag vevade på, försökte hålla trycket uppe, fokusera på tekniken, speciellt vid de tillfällen kamerabåten kom upp och körde jämsides 😀

Ja och så höll det på. När jag kom till ön var jag trött, nästan lite yr. Gårdagen gav sig tillkänna rejält nu. Jag var inte tränad för detta, nu tog det ut sin rätt. Fick kämpa en hel del med att bara trycka på, tänka bort det jobbiga, bara vara som en maskin. Det var otroligt skönt att gå i mål, slippa paddla mer, få prata med folk och förtränga den sista timman på vattnet. Fy! Ja jag var första dam över mållinjen och glädjande nog kom Jenny Larsson in som andra dam. Blev riktigt glad när jag träffade Anton, Elsa, Joel och Nils som hade champagne till mig. Wohoooooo!

Inte så mycket mer att säga om den dagen. Stackars vännerna/laget fick gå på ännu en prisutdelning och sitta och vänta och vänta, äta en massa pizza. Skillnaden idag var att jag kunde unna mig en öl istället för Enervit recovery. Och så fick vi sjunga svenska nationalsången, det är ju alltid kul och det händer inte speciellt ofta.

Torsdag kom att bli en fantastisk dag. Vilodag, sol, lugnt och skönt, en cykeltur och två olika restaurangbesök. Jag tog baguettecykeln medan Camilla, Markus Grip och Jenny hyrde cyklar av en gubbe som hade rökt på tok för mycket i sina dagar. Cyklade iväg runt halvön och började med västra sidan för att spana in resta stenar och vackra surfstränder. Hade vi inte haft den vanliga restaurangstressen (de stänger kl 14) hade vi nog suttit kvar flera timmar vid en av stränderna. Det var magiskt… Men vårt restaurangbesök i den lilla fiskebyn Portivy var näst intill magisk också. Åt en traditionell Moule Frittes och en flaska cider till det. Så otroligt gott att slippa lunchbaguetterna för en dag och bli serverad vid bordet 😀

Vid 19-tiden på kvällen samlades nästan alla svenskarna, norrmän och danskar på en av restaurangerna i Saint Pierre de Quiberon. De flesta av oss åt en trerätters och jag var mycket nöjd med åtminstone två av rätterna liksom det vita vinet. Såsen till torsken var en tiopoängare liksom tillredningen av torsken. Hann även snacka en hel del Leif, en man jag kan snacka hur länge som helst med. Tyckte riktigt synd om servitrisen som slet som ett djur för att serva oss ca 35 skandinavier. Som tur var kunde hon lite engelska och det var väl därför just hon fick ta våra bord. När vi betalade tackade jag så mycket för den fina servicen och bad om ursäkt om vi varit veliga. Men servitrisen tittade uppriktigt på mig och svarade – no, you people were actually fine, don’t worry!

Så var resans enda ‘semesterdag’ över, dags att lägga sig inför morgondagens ‘Wake up, eat, paddle repeat’. Det var sista dagen imorgon och vi skulle avsluta med ett SS2/dubbelrejs, även det på plattvatten sa prognosen. SS2 loppet var egentligen det jag sett fram emot mest men nu när det skulle bli tokplatt och min paddelpartner Ander Winter Andersen från Norge blivit risig kändes det inte lika motiverande. Förvisso var ingen mindre än Gleb Grebin stand in, och det är ju inte fy skam, men att paddla med Anders var något jag laddat för sedan han frågat mig i april.

Lördag 14e september
Bilfärden till start tog en timma. Låg utsträckt i en av sofforna i en minibuss och tänkte på vågor medan vi skumpade fram genom byar på långsamma vägar. Jag var sur. Sur för att det blåst fint hela morgonen men att det nu på eftermiddagen skulle bli 2 m/s. Eller rättare sagt, jag var sur för att organisationen, the organization, l’organisation inte hade den flexibiliteten att ändra tid för start. Kändes fånigt att åka en timma i bilarna till start, vi kunde lika gärna ha startat vid race venue, paddlat 7km rakt ut i havet, rundat en boj och sedan paddlat till målet vid Le Porigo beach. Det vi höll på med nu kändes helt idiotiskt. Dessutom blåste det storm hemma i Sverige, folka postade bilder på skummande vågor.

Snackade ihop mig med Gleb, värmde upp och så var det dags för start. Vi var runt 40-50 SS2or och jag konstaterade att vi måste ha skrivit surfskihistoria. Så många SS2or har förmodligen aldrig ställt upp i samma tävling tidigare. Det blev rätt messy men Gleb var smart och la upp oss längst ut på vänster kant mot den båt som låg som startboj. Vi trängdes in mot den men det var ändå inget jämfört med vad andra fick trängas och hindras. Kom iväg bra och slet på. För mig var det riktigt jobbigt och jag vill mest förtränga det. Låg ett bra tag på våg tills Gleb gick ut och försökte göra något med de små skvalp som fanns. Jag tyckte han gjorde rätt. Vad hade vi att förlora liksom? Roligare att försöka surfa än att ligga på våg och slita för en plus-tio placering. Jag låg precis på gränsen till illamående hela tiden, hög puls, slet på bra, var superfokuserad hela loppet. Det borde egentligen vara detta loppet jag skulle få min medalj för om man nu ska få medalj för hur mycket man sliter. Eller kanske för hur mycket man svettas? 28C, vindstilla….ja ni kan tänka er själva.

Vi gick i mål som 16e ekipage tror jag, orkar inte fundera så mycket på om det var bra el dåligt, jag gjorde mitt bästa. Kanske vi kunnat vara snabbare om vi tränat ihop oss. Kan hända att vi paddlade med något för hög frekvens, jag fick nog inte ut all min kraft. Men det hade inte gett oss några framstående placeringar för det men kanske en bättre känsla.

Emma Broberg hade lyckats få till en paddeldate med självaste Gordan Hartbrecht och de knep andraplatsen, så jäkla kul :-D. Judit och Walter från Spanien knep guldet och Kenny Rice/Bridget Hartley tog bronset i SS2 tävlingen. Och lika kul var att Trent och Evy fick ett kanonrace och att de var sprudlande glada.

Efter loppet åkte vi och packade stora släpet inför hemfärd. Michelle och Trent hade bråttom att komma iväg och runt 17-tiden rullade de med 21 kajaker påpackade efter konstens alla regler. Kanotsläpschefen Camilla lämnade inget åt slumpen och alla skis surrades preussiskt. Stack sedan hemåt men stannade på Lidel för att köpa tapas till kvällens avslutningsmiddag vi skulle ha i våra stugor. Vad har de för ätbart i tapasväg på Lidel? Ost och skinka fanns det i överflöd liksom vin och bubbel. Jag gjorde en räd i frysdisken och hittade till min glädje frysta canapéer, degknyten och sniglar.

Kom hem och satte igång att fixa till tapasen. Insåg då att ingen av oss hade ugn. Vi hade ju alla kök, hur kunde vi inte ha ugn? Inte ens en liten bänkugn? Vi fick utforska mikrovågsugnarna istället och Camilla tog sig an de frysta sniglarna och lyckades piffa till dem riktigt bra på defrostprogrammet. Degknytena blev tyvärr inte alls lika bra då de helt tappade sin krispighet och blev just….väldigt degiga. Blä!

Det blev en trevlig kväll såklart och fram på sentimmarna kom Stewart Knuggles över med bland annat Stien från Belgien, en tjej som var mycket intressant att stifta bekantskap med. Jag hoppas få träffa henne mer i framtiden! Stewart från Sint Marten (Karibien) gav Camilla tips på hennes surfskibygge och vi svenskar lyssnade med stora ögon och öron om hur surfskilivet är i Karibien. Det finns en surfskitävling dels på Sint Marten och även på Guadalope, jag skulle gärna köra dem båda.

Så var VM-veckan över och det var dags att fara hemåt på söndag morgon. Ett stort tack till alla ni som var med och gjorde veckan lyckad. Den började aningen kaotiskt med mat- och tidsbrist men vi alla hjälptes åt på olika sätt och det artade sig. Speciellt tack till:
* Liffe som fixade mat till oss alla flera gånger samt hämtade Nils och Markus i Auray tidig morgon,
*Camilla, Jenny, Evy m fl som åkte och handlade mat i tid och otid,
*Fredrik för support med min NK ski (den är bäst!)
*Trent och Michelle som körde ner monstersläpet
*Släpvagnschefen som avlastade mig och gjorde ett och noggrant arbete med att fylla släpet och sköta det mesta kring ekonomin för VM. FETT!

Och till ungdomarna som var med vill jag bara säga: träna på, kom igen! Det var jättekul att ha er med och se er palla för trycket på er första start i ett surfski VM. Jag kan tänka att ni tycker surfski är lite meckigt, tidskrävande och smått kaotiskt i jämförelse med maraton- och sprinttävlingar men jag hoppas att ni även ser tjusningen med det, alla härliga människor som kommer med sporten och passionen som alla delar. Sen kan väl jag tillägga att surfskimästerskap alltid går på rätt trevliga ställen…Frankrike, Tahiti, Lanzarote (2021), Portugal, Sardinien osv. Jag undrar just när det kommer gå i Sydafrika och Australien – som faktiskt är de största surfskinationerna och har fantastiska förhållanden för surfski?

Tack!