Resan fortsätter till öarna

Written by Levemyr -

on October 14, 2015

4-13 oktober 2015

Flera nyanser av blått

Tahiti är förvisso en ö men ö-känslan (ni vet, lugnet, lilla bygatan, den kritvita sandstranden, ölen vid solnedgången) infann sig inte riktigt här med tanke på att ön är stor och busy, åtminstone där vi befann oss. Ö-känslan infinner sig däremot på någon av de mindre öarna. Franska Polynesien, som är ungefär lika stort som Europa, består av över 100 öar indelade i ett antal ögrupper. Vi hade bokat ett flygpass med Air Tahiti, som tillät tre stopp på Societetsöarna, ögruppen närmast Tahiti. Vårt första stopp blev Huahine, en ö vi kom att tycka mycket om. På Huahine, som är en hyfsat stor ö med ca 6000 öbor) sägs det att tiden har stannat lite, här finns ingen massturism och det är lugnt och skönt. Vi hade bokat in oss på ett mysigt pensionat med frukost, middag och moppe inkluderat. Med moppen tog vi oss runt hela ön på en dag inklusive många stopp. Ön var fantastiskt grön med många bergstoppar, vikar och laguner. Till skillnad från Tahiti där stränderna är svarta var här stränderna paradisvita med korallsand. Och runt Huahine ringlar sig ett korallrev med endast ett fåtal öppningar. Där korallrevet är som grundast lyser det starkt turkost, så vackert att det sticker i ögonen. Alla stränder kantas av kokospalmer liksom andra gröna växter och kontrasten mellan korallsanden, de gröna palmerna och havet i olika nyanser av blått är enastående – precis som i mina drömmar.

Första doppet på Huahine – GÔTT!

Vår lilla moppe tog oss också till ålarna vid en liten flod nära havet. Här köpte vi en burk makrill och en vänlig polynesiska hjälpte oss att mata ålarna. Eller rättare sagt, hon manande ner Kris i floden bland alla de stora ålarna medan jag förtjust fotade. Ålarna, som har blå ögon, är heliga, ofarliga och vana vid turister, och låter sig klappas. Kul grej!

Kris klappar ål

På Huahine fick vi också tillfälle att kita. Kris hade via nätet (kära mr.Google) sökt rätt på ett par som ’hyr ut utrustning och har lite koll på dig’ – alltså ingen kiteskola. Blev upphämtade av Titaua, frun i paret, som körde ner oss till södra ön. Där väntade hennes man Guillame ’Chasta’, före detta snowboard- och snökiteproffs. Killen har sitt eget kitemärke ’Rapace’ och bor på Huahine med frun Titaua och dotter. De tyckte vi skulle köra en downwind (det är inte bara surfskifolk som gillar downwind) och vi åkte några kilometer väster ut i deras skruttiga surfjeep. Både Kris och jag var lite nervösa att vi inte skulle vara duktiga nog för äventyret. Vi har ju bara kitat lite i sommar och har precis börjat klara vändningarna. Chasta sa dock med sin überfranska accent – I’ll keep ön ajj on jo gaaajs! Han var en sådan där härlig pajas, en föråldrad tonåring (säkert 50 bast) och det bara lyste om honom av glädje och livslust.

Tjihooooo, mitt livs kite!

Kitedagen blev hur bra som helst, nästan för bra för att vara sann. Både Kris och jag fixade kitandet utan problem och det var hur fräckt som helst att få dra iväg ut på revet där det var turkost, midjedjupt, kristallklart – en gigantisk yta för oss fyra kitare. Jag satte i princip varenda vändning och ramlade bara en gång. Efter ca 2h nådde vi kitestranden och det var dags för lite lunch. Chasta hade med sig en stor skål med frukt plockat från hans egen trädgård. Tre sorters mango, papaya, bananer och guava, jag var i frukthimlen. Och hur mycket jag än åt tog det inte slut. Jag älskar ju mango och då är franska Polynesien verkligen paradiset för mig. Här växer mango likt äpplena hemma i Sverige. De växer i stora klasar och de ligger som fallfrukt, till glädje för alla höns och krabbor.

På Huahine hann vi även med lite trevlig snorkling ihop med ett gäng revhajar på ett ställe som kallas för det naturliga akvariet. Det var lite läskigt men spännande också. Alla säger att revhajarna är snälla och ofarliga men givetvis finns några stories… Djurlivet under ytan är det verkligen inget fel på men korallerna är väl inte så imponerande. Samma dag åt vi även Poisson cru (rå tonfisk i grönsaker, lime och kokosmjölk) på stranden ute på en motu (ö på revet). Kocken slaktade en kokosnöt, rev den och la alla kokosflingor i en duk. Med hjälp av duken kramade han sedan ur mjölken ur flingorna ner över tonfisken med grönsakerna och avslutade med att pressa ett gäng lime över blandningen– voila!

Ett gäng svarttoppade revhajar – sägs vara ofarliga men…?

Smarrig Poisson cru med kokosmjölk och kokosflingor

Efter tre dagar på Huahine flög vi vidare till Raiatea, Franska Polynesiens näst största ö. Vi hade bokat in oss på en lodge som visade sig vara ett extra rum hos ett franskt par – som knappt kunde någon engelska. Men det gick såklart jättebra ändå och kort efter ankomst hängde vi på mannen ut på tur till några vattenfall – en vandring genom regnskog med för oss exotiska växter. Djurlivet (ovanför ytan) är ganska fattigt, och totalt ofarligt på Tahiti. De flesta däggdjur som finns här har människan infört såsom hund, katt, kor, hästar och höns. Vilda djur? Tja…krabbor som springer över vägarna ser man varje eftermiddag, och skönsjungande fåglar. Och så ödlor som kilar hit och dit givetvis. Vill man ha spänning så är det bara att stoppa huvudet under vattenytan istället. För övrigt var Raiatea inget att hänga i granen för vår del – turistigt och taskigt väder.

Vattenfallet på Raiatea, svalkade skönt efter svettig vandring genom regnskogen.

Eremitkräftor fanns det gott om, söta små rackare!

Så äntligen var det dags för att flyga ut till Maupiti, Bora Boras lillasyster. Det tokregnade på Raiatea och flyget kunde inte lyfta. Det blev några mangodrycker i det lilla caféet innan regnet lättade och vi kom iväg. Den här gången var flyget än mindre, vi var kanske 20 personer som satte oss i Air Tahitis propellerflygplan. Efter 25 skumpiga minuter landade vi äntligen på Maupiti, den lilla ön med 1200 öbor. Det var skymning och lite mulet så den vackra utsikten uteblev. Här var flygplatsen än mindre, den bestod i princip bara av ett tak. Den så kallade flygplatsen ligger på en av öns motus så transfer med båt gäller om man inte ska bo på just den motun. Vi blev mötta med blomsterkransar och fick sedan åka båt ett halvt varv runt ön för att komma till vårt pensionat – Pension Espace Beach. Stället ligger på öns enda strand (alla kringliggande motus har dock stränder) och stranden var verkligen en paradisstrand. Hopp ur båten ner i sanden och vi blev dirigerade in i en större hydda/hus byggt av palmblad (även fönster och dörrar) som vi först trodde var någon slags reception. Blomkrukor, golv av korallsten, snygga sittgrupper och trappa upp till övervåningen. Men nähej, stället var tydligen vårt! Såg först som sagt riktigt lyxigt ut men det var snarare som en hydda de luxe – vilket i och för sig var en kul upplevelse. Och vi tackar oss själva än en gång för öronpropparna vi packat ner J. Närmare tupparna, hundarna och vågornas vrålande bryt vid revet kommer man knappt.

Vår hydda de luxe, 90% palmblad. Kommer den stå kvar efter orkansäsongen?

Stranden utanför vår hydda. Funkar!

Vi spenderade tre dagar och fyra nätter på Maupiti och ön var precis så där vacker som jag fantiserat om. Maupiti är en atollö med en vulkanö i den stora lagunen. Lagunen skiftade i alla möjliga nyanser av blått och turkost beroende på djupet. Runt hela ön löper ett korallrev i vilken det endast finns en öppning, en öppning som skall vara riktigt lurig för sjöfart beroende på väder. Just därför får ön inte så många besök av segelbåtar, kryssare eller andra turbåtar. Och det landar bara runt fyra flyg här per vecka. Matleveranser till ön är inte heller så frekventa och på ön får man hålla till godo med vad ön har att erbjuda liksom torr- och frysvaror. Och öl såklart, verkade konsumeras en del. Tempot på ön var än mer långsamt än på de andra öarna och det fanns inte mycket spår av turism. Runt ön löper en väg på 9km och det blev en trevlig aktivitet att ta varvet runt på cyklarna varje dag. Det fanns så mycket att titta på såsom folk (många hälsade glatt), bananstockar, blommor, fruktträd, hundar (alla var snälla och några följde med hela varvet), krabbor, blåturkos utsikt, kokospalmer, grönska och de vackra bergen i mitten. Om 4 miljoner år kommer bara revet/atollen att finnas kvar, då har vulkanön nått slutfasen i sin livscykel och sjunkit ner i havet.

Trevlig utsikt från toppen av ön. Revet runt ön med enda öppningen syns där borta.

Till skillnad från de andra Societetsöarna finns det mantor kring Maupiti och under mantasäsong (juli-oktober) kan man beskåda mantorna varje dag inne i lagunen. Kris och jag fick åka på en ö-rundtur med en av killarna på pensionatet, den enda som kunde lite engelska. Första stoppet blev en av mantornas ’cleaning stations’ – ett område där mantorna susar runt varje dag mellan kl. 9-11 (ca) för att bli putsade av diverse putsfiskar. På med snorkel och cyklop och hopp i det 28-gradiga vattnet. Vi fick syn på en manta nästan direkt och vi låg länge på ytan och bara tittade ner storögt. Fick veta att hanarna är ca 3m breda medan honorna mäter upp till 5m mellan vingspetsarna. Det var en hane vi såg och den kretsade runt stenen och blev putsad, riktigt fräckt! Nästa stopp blev på en av de motus precis vid inloppet och här yxade vår båtförare upp varsin gulgrön kokosnöt. Drack först det underbart goda kokosvattnet och åt sedan upp det tunna och mjuka kokosköttet. De nötter som legat på marken en längre tid och blivit bruna är de nötter vi kan köpa hemma i Sverige. De innehåller inte så mycket vätska men desto mer nötkött (säger man så?). Här kallas köttet för copra – i rivet och torkat format – och är en stor exportvara.

Hej hej på dig mantan!

Tillsammans med båtföraren fick jag sedan lite fiskkött i näven och blev anvisad att sätta mig på huk i vattnet. Ganska snart kom två rockor glidandes och började buffa på mina ben och söka efter mat. Lustig och kul upplevelse att få mata buffandes rockor även om jag är emot att mata vilda djur. Rockorna finns överallt i lagunen och speciellt på stranden vid vårt hotell, där såg man dem susa omkring som mörka dasslock vart man än kikade.

Rockan vill ha mat såklart!

En eftermiddag när vi var ute på vårt varv runt ön stannade vi på en av de två små matbutikerna/kioskerna (som i princip bara har torrvaror förutom öl och läsk). I den lilla kassan stod en äldre fransman och tittade förundrat på mig. På hyfsad engelska sa han – Oh, it was a veeeery long time ago since I saw that Nordic face. Butiksägaren, som flyttat till ön från Frankrike på grund av kärleken, såg inte Skandinaver speciellt ofta tydligen och tittade noga en lång stund. Jag frågade sedan om han visste om det fanns någon dykfirma på ön. Mais oui, I can call them if you want – not easy to find. Han ringde och tack vare den lilla franska jag kan så förstod jag att konversationen hyfsat. -Jag har en svensk tjej här i butiken som vill dyka, är det möjligt? Tystnad en stund och sen svarade gubben i luren: -Oui oui, c’est vrai, elle est suedoise, les chevaux blond! (typ – ja, du hörde rätt, människan ÄR från Sverige, har blont hår!). Fick vägbeskrivning till dykfirman och rullade dit, efter att ha köpt varsin öl från ett annat hål i en annan vägg. Kom hem till ett trevligt franskt par i min ålder och vi började prata dykning och möjligheter. Bokade in mig på två dyk två dagar senare.

Första dyket gjorde vi utanför revet (det var en mycket lugn dag) och vi dök längs utsidan på korallrevet. Kanske inget enastående dyk på något vis men jag såg en massa vackra korallfiskar och en drakfisk. Korallerna här går inte att jämföra med dem i Röda Havet och på Stora Barriärrevet men det var gott om fina fiskar. Och framförallt var det skitkul att dyka igen! Det var säkert tio år sedan sist och jag hade hunnit glömma bort hur kul det kan vara – speciellt i 28-gradigt vatten med många meters sikt. Andra dyket gjorde vi inne i lagunen med mantorna. Tack vare dykutrustningen kunde vi sitta stilla på botten (inte simma upp och ner som en jojo) och bara betrakta. Och mantan var riktigt nyfiken på oss där vi satt tillsammans och kurade. Hade blivit ombedda av dykguiden/vår fransman (en Costeau junior – med samma gamla runda cyklop) att hålla andan om manatan susade över huvudet. Mantorna gillar inte luftbubblorna och det är ett effektivt sätt at skrämma iväg dem. Vi lyckades hålla andan under alla ’överflygningar’ och vi bara låg där och njöt under långa stunder, vi tittade på mantan och mantan tittade på oss mellan gångerna han blev putsad. Magiskt!

Kul att dyka igen!

Men nu känner jag att jag måste börja prata lite mat igen, så jag gör ett hopp. Hur är käket på Tahiti? Tja jo, varierande får jag säga. På Tahiti åt vi ju tre mål om dagen på söndagsskolan (Athlete’s village) och maten där var tyvärr Europainspirerad med äpple och apelsin, kött och kyckling istället för fisk och inhemska frukter. Kanske ville de som arrangerade tävlingen att vi skulle känna oss som hemma? Bästa maten på Tahiti var helt klart sista dagen då de i söndagsskolan lagade inhemsk mat. Fick smaka de mest ljuvliga smaker, till exempel kokt matbanan som jag skulle mixa i munnen med något mjölkaktigt och slemmigt men som var helt ljuvligt och med smak av kokos. Den mixen var bland det godaste jag har smakat, en smak av söderhavet indeed! Givetvis får jag inte glömma Poisson cru som vi åt ett antal gånger – jättegott! Ute på öarna var det annorlunda. Det var nästan alltid en grillad fiskkotlett eller fiskfilé på tallriken, oftast jättegod och perfekt grillad. Det var väldigt matiga fiskar, tonfiskliknande men mer mjälla och fina i köttet– mums! (Tonfisk var för övrigt billigt, lätt att få tag på och verkar vara huvudfödan på de mindre öarna). Till fisken fick vi oftast något enkelt såsom kokt ris eller pommes (som tur var bara de två sista dagarna). Efterrätten blev enklare ju längre ut i övärlden vi kom. På Huahine fick vi något jäkligt gott, det var en halv papaya som var varm. I den hade de hällt kokosmjölk och lagt i en klick glass – fantastiskt. På Maupiti fick vi en halv frukt som efterrätt, antingen var det lila stjärnäpple (härlig mild smak – påminner om sharonfrukt) eller papaya. Papaya har verkligen fått sig ett uppsving på den här resan. Jag har lärt mig att man skall äta papaya toppad med pressad lime (om man nu inte har kokosmjölk och glass J ) – jättegott och enkelt! Frukosten ute på öarna var liksom desserten – avtagande! På Huahine var det såklart baguette men det fanns även yoghurt och lite flingor och så mycket mango man ville. På Maupiti var det enkom baguette (ransonerad) – med smör och sylt. Kaffe med mjölk från Nya Zealand för att skölja ner baguetten med. Och så någon frukt. Stackars kära Kris som inte äter gluten eller dricker kaffe fick nöja sig med den lilla frukt som erbjöds. På så vis fick jag dubbel baguettranson och ni kan ju tänka er hur min matplats såg ut efter frukosten J. Dessutom blev jag hög på allt socker och kände små darrningar i kroppen – hälsosamt! För Kris var det svårare med maten än för mig. Jag är en slasktratt och kan klämma i mig det mesta. Baguette med konserverad skinka, omelette och pommes slank raskt ner vid en lunch. Nästa lunch var all pommes på ön slut så då gick jag på Poisson cru istället. Det som räddade Kris var just Poisson cru till lunch, den fyllde igen hålet efter frukost och fick henne att stå sig fram till middagen. Det fanns nästan inget att köpa i de två olika små affärerna /hålet i väggen som inte innehöll gluten och som inte måste kokas/tillagas. Att hitta frukt var också svårt – the locals måste ha haft någon hemlig fruktmarknad som vi inte fick höra om.

Lunchbaguette på Maupiti, pommes, omelette och inlagd skinka.

Dagarna på öarna var fantastiska. Jag kan fortfarande se mig vada över den grunda lagunen på Maupiti över till motun. Runt omkring mig ser jag små rockor susa runt och någon gång några revhajar som betraktade oss på avstånd. Jag ser framför mig kokospalmer på de vita stränderna, jag känner den svaga blomdoften. Jag kan fortfarande höra tupparna gala (saknar dem inte!) och hundarna skälla. Och hela tiden med vågornas dån mot revet. Vår långa och härliga semester på Tahiti med dess öar är nu slut och det är dags att vända hemåt. Jag har köpt på mig tvålar och oljor med doft av kokos, Tiara och vanilj – allt för att kunna påminnas om det ljuvliga paradiset. För mig var Tahiti och öarna ett paradis. Jag har rest en del tidigare i mitt liv, sett Sydostasien, Australien, Karibien – ställen som helt klart kan kvala in som paradisställen för många. Men för just mig var Tahiti med öarna det riktiga semesterparadiset. Det är många parametrar som spelar in och de stora nämnarna är folket, lugnet, det rena, klara och varma vattnet, vinden, djurlivet under ytan, frukten, blommorna, stränderna, lagunerna, musiken, sångerna. Och framför allt avsaknaden av massturism och överbefolkning och allt vad det medför.

I väntan på flyget hem…och bort från paradiset. Med jäklars vad bra vi haft det!

Att kombinera paddling på Tahiti med det slöa livet ute på öarna var perfekt. Jag hade inte haft så stora förväntningar på själva Tahiti men här fick vi många häftiga dagar fulla av spännande upplevelser och möten med härliga människor, något vi inte kunnat få på samma sätt ute på öarna. Och att paddla just ski på Tahiti var bland det häftigaste jag har gjort. Perfekta förhållanden på alla sätt! Min resedröm om paradiset som föddes när jag läste Pippi Långstrump som liten har gått i uppfyllelse och jag är så tacksam över att just jag hade möjligheten att åka. Kanske kommer jag dit någon mer gång i livet? Men först fokus på EM2016 😀