Söndag 21 augusti 2016

Det är inte kul att skriva om sådant som inte är kul. Därför blir min rapport från Seamasters i Oxelösund därefter. Tävlingen stod i år som värd för Nordiska mästerskapen i Surfski och det kändes ju lite fånig med tanke på att det var noll (0!) paddlare i startlistan från Danmark, Norge och Finland. Roland från Åland kom i vart fall men hann inte vara med eftersom tävlingen blev förskjuten på grund av dimman och Roland hade en färja hem att passa. Snöpligt! Jag var inte alls sugen på att paddla och visst det kanske hade lite att göra med förhållanden men mestadels var jag inte alls i slag, kroppen ville inte, jag var seg och trött. Min förkylning visade sig ännu en gång vara segdragen.

Efter att ha åkt buss först till Arkösund och sen tillbaka till Näverkvarn kunde vi hitta en sträcka längs land där dimman hade lättat något. Katastrofal start, ouppvärmd, orkade inte alls hänga på. Folk bara försvann framför mig och likt ett halmlstrå man försöker greppa efter hängde jag mig fast på någon snubbes våg och låg där ett tag och vilade och värmde upp. Efter ett tag kändes det något bättre och jag kunde gå loss och avancera i ledet. Drog sedan en stund tills en bästkustvän Filip Nilsson kom ångandes med en anann snubbe. Hängde på dem ganska länge, gick upp och drog ett tag och vilade sedan en stund till. Det var verkligen blankt som en spegel men när havet öppande upp sig något mer kom små dyningar inrullandes. På något vis väckte de min kropp och plötsligt kändes det som om jag fick flyt. Gick upp och drog och kände mig stark. Öste på sista biten och tyckte mig skönja Hanna där framme. Tryckte på än mer och tänkte att jag inte var så långt bakom henne i alla fall, klart godkänt liksom. Hanna har ju blivit värsta maratondrottningen och det är inte jag. När jag korsade mållinjen såg jag till min förskräckelse att Hanna hade fått skägg. Eller….så var det ju inte Hanna. Jag tänkte att hon nog redan stod i duschen och från att ha känt mig nöjd kände jag mig nu urusel. Vad är det med mig och plattvatten?! Eller kunde jag skylla på min förkylning?

En yttepyttetröst när jag paddlat tillbaka till kanotklubben var att Hanna faktiskt inte stod i duschen utan såg hyfsat nyuppstigen ut. Men ändå… och mycket riktigt visade det sig senare på resultaten att hon var ca 5 min före mig i mål och jag var 20% bakom både Siven och Marran (vanligtvis 10%). Och många fler procent bakom Paul R än jag brukar. Jag hade gjort mitt sämta race någonsin och min enda seger idag var att jag trots allt hade haft kul där i klungkörningen, fått lite mersmak för plattvattten konstigt nog. Men fy så långsam jag kände mig. Hela årets träning, vart hade den tagit vägen liksom?

Känsla? Stort tvivlande på mig själv! Försökte rycka på axlarna och tänka att det ordnar sig.

Har inga flashiga foton utan publicerar bara ett enda foto som beskriver dagen ganska bra. Dimma, trist väder, väntan på väderleksrapport innan vi blev bussade vidare till annan startplats. Men jag hade i alla fall trevligt på bussen.

Havet ligger där bakom men det är bara vitt vitt. Eller ‘tjocka’ som de säger.

För fullständiga resultat kolla in här!