29 januari-14 februari 2016

VARNING! Det här inlägget handlar INTE om surfski.

Jag får erkänna att mina kunskaper om Iran för något år sedan var dåliga och min generella uppfattning liksom fördomar om länderna i mellanöstern inkluderade även Iran. Nu efter två veckor i landet vet jag enormt mycket mer och skrattar nästan åt den bild jag hade målat upp av Iran innan resan. Så om du undrar om det går bra att åka till Iran och åka skidor så kan jag numera svara på den frågan. Det går mycket bra! Så bra att jag vill åka tillbaka nästa år. Men hur funkar det då? Vad innebär det för mig att vistas i ett islamiskt land, som förvisso inte har lika stränga sharialagar som Saudiarabien? Som kvinna måste man bära något som täcker håret (den får absolut glida ner lite) när man vistas på offentliga platser. Och något som täcker rumpan. Men så mycket svårare än så är det inte. Och givetvis reser Kris och jag som vänner, inte som fru och fru. På skidorten blir det ganska enkelt eftersom man ofta har mössa/buff eller hjälm på sig. Och de vanliga skidkläderna funkar fint. De persiska skid- och snowboardtjejerna ser ut som vilka skid- och snowboardtjejer som helst. På skidorterna är det dock mer avslappnat över huvud taget, här finns ingen sedlighetspolis. För drygt 30 år sedan var Iran ett öppet land där män och kvinnor levde ungefär som vi gör i Europa. Sen kom revolutionen och folk blev påtvingade de islamska strikta lagarna. Iran blev den ‘islamska staten Iran’ (Islamic Republic of Iran). Män och kvinnor fick inte åka i samma liftar. Kvinnor fick inte susa ner för backarna med andra män än sina bröder och pappor. Men det var ett tag sedan och en hel del har hänt sedan dess. Landet har börjat mjukna till många iraniers glädje och min vän Parastoo, som är från Iran, berättar att för varje år hon besöker landet ser hon hur det förändras, slöjorna åker längre och längre ner, jackorna blir kortare och kläderna blir tajtare.

Så varför skidor i Iran? Kris, som är helt insnöad på skidåkning, skidresor, puder och spännande länder hade läst en hel del gott om skidåkningen här. Nu var det ganska många år sedan skibumsen upptäckte landets skidpotential så vi är verkligen inga pionjärer. I Iran finns många höga och branta berg och torr och fin snö. En annan viktig faktor är att folkmassan ännu inte hittat hit. De hänger än så länge i Japan, Kanada och Alperna. Och för Iranierna själva så är tyvärr utförsåkning lite utav en rikemanssport vilket bidrar till att det är glest i pisten. I offpisten är det ännu färre som åker.

Inte så många här!

I Iran finns ett gäng skidorter och de mest kända och största är de som ligger i bergskedjan Alborz norr om Tehran. Dizin är den största skidorten och ligger ca 3h från Tehran. Orten är också den trendigase skidorten dit många yngre söker sig, till snön och till möjligheten att umgås lite över gränserna. För många är kanske det sistnämnda viktigare än snön?
Darbandsar är näst störst men till skillnad från Dizin som drivs av staten så är orten privatägd. Ställe nummer tre är lilla Shemshak med enbart två stycken skraltiga tvåstolsliftar och några släpliftar som öppnas enbart om det är mycket folk. Här finns bara någon enstaka pistmaskin och egentigen bara två pister som ringlar sig ner från 3000m till 2500m. Vi valde att bo i Shemshak just för att det är lite lugnare, lite billigare och lite tuffare skidåkning. Och ännu färre som söker sig till offpisten. På byn,som består av en gata på någon kilometer meter finns faktiskt några restauranger, mindre mataffärer, café och skiduthyrningar. I Shemshak och Dizin (som är statligt ägda) får man åka utanför pisten – det får man INTE i Darbandsar. På skidorterna känns det som om tiden stannat någon gång på 90-talet. Det sägs att inte mycket har underhållits sedan skidorterna byggdes på 70-talet och det verkar stämma ganska bra.

Resan börjar
Kris och jag flög till Tehran tillsammans med Parastoo och hennes man. Vi flög bekvämt med Turkish Airlines via Istanbul. Det fina med Turkish på sträckan Göteborg-Iran är att man får ha 30 kilo bagage och ett par skidor utan extra kostnad. Dock packade vi 20-kilossnålt ändå, man ska ju orka bära på skiten. Vi hade ju ingen aning om att det hela tiden skulle vara killar som bar runt på våra väskor. Tack Payam med vänner!
Sömndruckna klev vi av planet snortidigt på lördag morgon och nu var det dags att dra på sig scarfen över huvudet. Vid bagagebandet blev vi förskräkta då vi såg många kvinnor i heltäckande svart klädsel. Vart hade vi hamnat? Parastoo lugnade oss snabbt och berättade att kvinnorna förmodligen kom från något annat muslimskt land.
Parastoos familj mötte upp på flygplatsen med tre bilar. Vi alla hade ju en del packning och i Iran är takräcke mycket ovanligt.
Den sex mil långa resan från flygplatsen till bostaden var ganska läskig. Tehran har ca 12 miljoner invånare och precis som i Amerika är stan byggd för biltrafik och alla kör bil. Och de kör fort! När vi närmade oss de mer centrala delarna blev det så läskigt med alla snabba filbyten att jag valde att blunda och slumra istället. Blinkers använder man inte och man kör om på både vänster och höger sida. Tresekundersregeln kan de nog inte ens stava till.

Vi spenderade två mycket roliga dagar i Tehran tillsammans med Parastoo och hennes härliga familj. Vi blev bjudna på mycket god mat, fick träffa halva tjocka släkten på traditionell hemmafest och se oss omkring lite. På måndag bar det sedan av till skidorten Shemshak dit vi blev skjutsade av familj och vänner. Resan dit tog ca 2 timmar och vi stannade några gånger för bensin, chai (te) och nybakt bröd. Den var ganska risiga små byar vi åkte igenom och vägen var bitvis skumpig. På slutet blev bergssidorna mycket branta och på delar av sträckan var det utsprängt i bergssidorna för vägen.

Väl i Shemshak fick vi leta en stund efter hotellet. Det visade sig att det låg en bit upp mot backen och vi fick bära allt bagage upp för en lång stentrappa med rejäl stigning. De dryga 200 metrarna kändes och vi alla pustade och stånkade. Lutningen och höjden gjorde sitt. Efter att ha fått rummet och bytt om gav vi oss ut. Äntligen! Solen gassade och jag fick alpkänsla. Vi köpte liftkort som här enbart kan köpas per dag till en kostnad av ca 150 SEK. Liftkortet bestod av en liten papperslapp i plastpåse, som sattes fast på jackan med stripe/buntband.
De två stolliftarna går båda till toppen på 3000m och utsikten var enastående. Bergen liknar Alperna ganska mycken men är kanske något mer regelbundna i topparna? Ungefär som någon hyvlat av alla topparna på ungefär samma höjd. Parastoo, hennes man, bror och vänner hyrde skidor från ett av de små uthyrningsställena. Skidshopparna stoltserade med de finaste skidexemplaren utanför dörrarna medan de gamla rostiga juvelerna från 90-talet gömdes där inne, åtminstone i några av butikerna. Parastoos man Peiman fick ett par skidor som var skeva på något vis och stålkanterna var reparerade, runda och rostiga. Han kunde knappt åka på dem. Payams skidor saknade halva toppen på båda skidorna. Parastoo fick fina och moderna skidor men det var som kompensation för de gamla gula salomonpjäxorna med enbart ett spänne.

Tack Peiman och Parastoo för att ni tog oss med till Iran – en oförglömlig resa!

Under några dagar åkte Kris och jag skidor i Shemshak. Förutom att pisterna hade underbar och torr natursnö så var de inte så mycket att hänga i granen. Men mellan pisterna fanns en del puckelpister med rejäl lutning liksom opistade ytor perfekt för dagen efter ett snöfall. Dock höll vi oss som planerat till offpisten. Den gick att nå lätt genom att skråa ut en bit från toppen. Till en början fanns inte så många spår där men efter att ha kört upp och ner där en hel dag (två tyskar fanns även i offpisten) var det så pass många spår att vi valde att söka oss längre bort. Dag tre och fyra turade vi från toppstolen bakom kammen för att komma längre bort på berget. Klättring med skidor på ryggen plus någon kilometer med stighudar tog ca 35 minuter. Vi hade en lång bergssida som vi var nästan ensamma om och här fick vi många fantastiska åk i fluffig och orörd snö – wow liksom! Det var verkligen enastående bra. Det fanns släta ytor att åka på, det fanns ridgar och det fanns rännor och bowlar – ett riktigt paradis! Det var bara att välja och vraka. Solen gassade som tusan på toppen och på bergets baksida, det var minst 15C och jag svettades som en gris när vi turade. På framsidan blev det en helt annan vinkel till solen och snön höll sig kall och fin. Lunch åt vi i backen och det gick att köpa soppa med bröd eller en perisk hot dog model grandios till det gentila priset av 25 kronor. Det är mycket som är billigt i Iran men en riktig kaffe på skidorten får man betala nästan svenska pengar för.

Pudret som aldrig tog slut – del 1

Pudret som aldrig tog slut – del 2

Det var verkligen inte mycket folk i området och det var aldrig liftkö. Men på torsdagen, dagen innan veckans enda lediga dag, fick vi plötsligt börja köa. Många från Tehran kommer tydligen upp till skidorterna då och det var roligt att bara sitta och titta på folk. Det var ofta som folk kom fram och frågade varifrån vi kom och de blev alltid glada när vi berättade att vi var från Sverige. Det hände flera gånger att folk ville ta kort ihop med oss. En kille berättade att han kände en Ali som numera bor i Sverige. -Känner ni honom? Han är här nu, ni borde ha sett honom i backen. Vid ett annat tillfälle satte sig en kille och en tjej vid vårt bord och började prata. De var syster och bror och de bjöd oss med hem till sin mamma, något som vi faktiskt tackade ja till. Mer om det sen. De två släpliftarna öppnades upp och lustigt nog gick den övre släpen, som gick nästan hela vägen upp till  toppen, över en opistad halvpucklig yta.  Det där med att pista upp ett fint liftspår är väl överskattat? Jag åkte bara släpen en gång, det var brant och stökigt. Kanske skulle de gradera liftarna på samma vis som pisterna? -Den där släpliften är svart. Puckelpist dessutom. Och stolliften där borta är röd, har du otur klipper den benen på dig 😀

Persisk toalett – ett kapitel för sig.
Persisk toalett består i regel av ett hål i golvet i en porslinsskål med två små plattformar för fötterna. Huka sig ner i pjäxor är inte kul. Men det slutar inte där. Persisk offentlig toalett har sällan toalettpapper eftersom avloppssstemet inte klarar papper. Här kör man med en liten duschslang istället. Så tänk er; huka er ner i pjäxor, ena handen håller duschslangen och andra handen sköter tvätten. Det gäller att ha bra balans, synd om man skulle få bakåtvikt. Ett mycket hett tips är att allltid ha ett paket näsdukar i fickan – men släng inte papper i toan.
På hotell och hemma hos folk finns ofta vanliga toaletter (tack och lov) men de spolar urdåligt och regeln med toapapper gäller även här. Vår hoelltoalett var riktigt kass och efter att ha fått den ’fixad’ en gång utan resultat lessnade vi och började använda hotelltoan i källaren för nummer två. Japans toaletter vinner med hästlängder om man säger så.

Persisk toalett – ingen rolig historia vare sig i pjäxor eller utan.

Inglisi baladi? (Talar ni engelska)
Iranierna är faktiskt riktigt dåliga på engelska. Visst, det finns många som pratar bra engelska (ofta yngre personer) men så finns det många i turistbranchen som inte kan ett enda ord. Kanske inte så konstigt för det finns inte många turister från andra länder här. Och sällan är skyltar, menyer, prisangivelser och annan info på annat än persiska, ett språk där skriften är ljusår ifrån vårt alfabet. Man fattar alltså ingenting – det går inte ens att ge sig på en gissning. Så när man ska köpa mat vet man oftast inte vad det kostar. Får man inget kvitto  med vanliga siffror får man helt enkelt se lite världsvan ut och lämna fram en sedel som man tror är lagom stor och hoppas på rätt växel tillbaka. Och det fick vi nog alltid. I början förvirrade valutan en hel del, som faktiskt är två olika egentligen. På sedlarna gäller Rial men eftersom det är så många nollor brukar de flesta använda Toman, vilket innebär att man delar med tio. Men det är inte alltid lätt att veta när priser anges i Rial eller Toman. Och alla nollorna på sedlarna ställde till det rejält de första dagarna innan vi blev vana. Vi lärde oss sen att 100 000 Real är knappa 20kr. När jag skulle köpa läsk i hotellets lilla fik frågade jag vad det kostade genom att vifta med plånboken. -Seven! fick killen bakom disken ur sig. Vadå seven tänkte jag? 70 000? Det är ju kanske 15 kr. Jo men det låter rimligt för två läsk. Lämnade fram 70 000 men killen tog bara 40 000. Ja…det är inte lätt. Tur att de flesta iranier är ärliga.

Ett hett tips för den som skall åka till Iran är att plugga in några fraser på persiska. Tack så mycket, tack, det var gott, hej etc. Folk blir verkligen så glada när man försöker och det öppnar dörrar, som Kris så fint uttryckte det en dag efter att vi blev bjudna på diverse mat i skidbacken.

Islam, Facebook och afterski.
När liftarna stänger (kl 15-16) så blir det ganska dött. Folk går in till sig, Shemshak har inget speciellt nattliv att tala om. After ski och alkohol existerar inte här, vi är i den Islamska staten Iran där alkohol är strängt förbjudet. Vi hängde på rummet, försökte få kontakt med Facebook (då måste man ha två VPN-appar eftersom Facebook är strypt via vanliga nätet) vilket lyckades någon gång ibland. Och snabb uppkoppling är det ont om i Iran. Middag intog vi i hotellets matsal och den var helt ok men inte lika varierad och god som den mat Parastoos mamma lagat till oss. Samma sak gällde frukosten som bestod av stekt ägg och något tunnbrödliknande bröd som såg ut som servietter i en påse. Svårt att bli mätt på det. Så hett tips nummer tre: Se till att handla med lite frukt, nötter och energy bars i storstan innan ni reser upp till skidorten. Och hett tips nummer fyra, ladda ner filmer till dator/telefon om du inte vill nöja dig med Iransk propaganda TV varje kväll.

Afterskin kanske? Ingen öl men såväl vattenpipa

Cool toppmusik i Darbandsar
Skiddag fem bestämde vi oss för att åka skidor i Darbandsar, den privata anläggningen. Dit är det en taxiresa på ca 10minuter och kostar knappa 20kr. Skidorna slänger man in i baksätet och låter spetsarna sticka ut genom fönstet – en vanlig syn här. I Darbandsar fanns det några fler liftar och mer fallhöjd. Vi tog kabinen som går nästan hela vägen upp. Kabinens hastighet var nerskruvad till kanske hälften av farten de håller hemma och i alperna. Och på vajern hängde kabinerna väldigt glest. Kapaciteten blev därför kanske knappt en fjärdedel av normal kapacitet men vad gör det när det inte är speciellt många som åker utför? När vi kom till toppen och klev av var vi tvugna att gå genom lifthuset och sen genom kaféet/lunchrestaurangen för att komma ut. Smart här i Iran men tänk om man gjort samma sak i Alperna där hundratals människor ideligen störmmar ut från liften. Det hade blivit kaos. Cafét hade en egen DJ som spelade riktigt bra musik och vi åt både lunch, drack kaffe och lyxade med supergod tårta här.

Smaskig lunch på toppcaféet i Darbandsar. Vi fick provsmaka alla soppor/grytor köket hade att erbjuda och bestämde oss för den här – serverad i en brödbulle

I Darbandsar får man inte åka offpist. Detta hade vi läst något om på nätet men trodde kanske inte riktigt på det. Det visade sig stämma då vi under andra åket utanför pisten blev stoppade av en pistör. Han var dock mycket trevlig och nästan ursäktande uplyste oss om att vi inte fick åka utanför pisten. Vi fick snällt hålla oss till pisten resten av dagen och det var enormt frustrerande att se alla orörda ytor, bitvis enormt stora. Pisten var dock fantastiskt fin och lång så det var väl inte så synd om oss?!

Vägen till himlen
Skiddag sex åkte vi till Dizin, det största skidområdet. Dock kan man bara ta sig till en av liftstationerna på toppen med taxi. För att komma till själva skidorten måste man först tillbaka till Teheran. Så få inte för dig att byta hotell från Shemshak till Dizin mitt i skidveckan :-). Vägen upp till 3300m höjd ringlade sig längs bergsidornaa och utsikten var enastående. Resan tog knappa 30 minuter och den snälla taxichauffören plågade den stackars iranbyggda bilen på höga varvtal. Vägen stänger tydligen ofta då det går många laviner här. Vi såg flera spår av laviner längs bergsidorna men också stora snöplogar som stod redo.

Dizins skidområde var betydligt större än de andra skidorterna. Här finns tre olika kabiner, ett gäng stolliftar och släpliftar. Systemet ligger på 2700 -3600m och det finns många långa och härliga pister, dock med snällare lutning än i Shemshak. Bättre för nybörjaren helt klart. Det finns många stora ytor mellan pisterna liksom några fina bergväggar och mindre toppar som man lätt kan nå från liften. Även här kan puderåkaren finna sitt elixir. När vi var i Dizin hade det inte snöat på över en vecka och det hade blivit ganska varmt i den gassande solen. Det fanns alltså inte så mycket bra kvar att åka på men några fina åk fick vi trots allt.
Alla liftarna var daterade 70-tal och de trånga äggliftarna av märket Poma (tillverkade i Grenoble) fick mig att minnas de franska Alperna på 80-talet. Kabinernas utvändiga skidställ hade inte uppdaterats alls så de med snowboard och offpist-skidor fick snällt ta in dem i ägget och låta övre delen av skidan sticka ut genom öppningen.

Skidområdet i Dizin är lite större än Shemshak

Prinsessa för en kväll
Jag skrev tidigare om att vi blev bjudna på middag hem till brodern- och systerns mamma. Parastoo hade berättat för oss att det inte var allt för ovanligt att folk gör så varvid vi vågade tacka ja. Brodern körde hela vägen från norra Tehran för att hämta oss (över 90 min med rådande trafiksituation) och efter ytterligare 90 minuter parkerade vi i ett mycket lyxigt garage klätt i marmor/kakel i ett fint område. Mammans lägenhet var minst lika fin den och inredd i persisk stil. Vi blev visade till en av sittgrupperna och vi blev genast serverade te och en massa godsaker, kakor och nötter. En mycket trendig faster kom också till middagen och brodern och till viss mån systern fick jobba hårt med att översätta våra konversationer med de äldre kvinnorna. Vi pratade mycket om skilanderna mellan Sverige och Iran, om skidåkningen i Iran och om alla sporterna Kris och jag sysslar med. De diggade mitt blonda hår och sa att om en iranier ville ha samma hårfärg kostar behandlingen mycket pengar eftersom den måste utföras i flera etapper.
Middagen var jättegod och för första gången gillade jag den salta drickyoghurten (doogh) smaksatt med mynta. Både Kris och jag åt tills vi storknade och mamman manade på flera gånger att ta mer.
Efter middagen blev vi serverade frukter, fruktté och granatäpple. Jag älskar maten här, den är inte speciellt tung och sötsakerna består till stor del av frukt, bär och nötter. Man kan äta massor utan att bli så där jobbigt mätt.
Vid 23-tiden råkade jag gäspa lite och genast ringde de efter en taxi som skulle köra oss tillbaka till skidorten. Brodern bedyrade att taxin var pålitlig men att han skulle ringa under vägen samt att jag skulle skicka ett mess när vi kom fram. Vi fick inte ens betala taxin och mycket riktigt så ringde brodern och kollade läget under resan. Vilken kväll vi haft. En upplevelse för livet helt klart.

Mamma, faster, Kris, jag och sonen. Systern tar kortet

Det kan faktisk vara skitväder även här
Efter sex dagar med strålande sol blev jag förvånad av att se snöfall. Vi vaknade till ca 15cm  fluff i pisten och vi roade oss hela dagen med att åka en och samma pist och njuta av det fluffiga. En stund innan stängning kom snöstormen och den slog verkligen till rejält. Inom loppet av ca 5 minuter fick de stänga liften och jag fick mer eller mindre backa sista biten in mot hotellet. Dagen efter vaknade vi till klarblå himmel och ca 10 minus – wow! Alla bergssidorna var återigen snöklädda och det var 100% vintrigt. Hängde på låset och kastade oss ut i fluffet mellan pisterna. Tjoff – jag gjorde en faceplant och båda skidorna löste ut. Snön var vindpackade och skitsvår att åka i. Sökte oss utanför pistområdet och här var snön mycket bättre, fast inte lika fluffig som tidigare i veckan. Såg plötsligt ett stort gäng komma efter oss och köra som vildar i offpisten. Ja det kanske var för bra för att vara sant, att vi skulle ha fått all den snön helt för oss själva. Man kan väl säga att den lättåtkomliga offpisten i Shemshak åktes upp under dagen men ’vår’ bergssida låg orörd, den man nådde med en halvtimmas turande. Hade vi varit kvar ett par dagar till hade vi återigen kunnat roa oss länge där.

Women with balls
En av dagarna träffade vi en holländare i pisten. Han och hans kompis vallades runt av en persisk guide och de hade tidigare varit på vulkanen Damavand för att topptura. Snön var dock inget bra där varvid de åkte till Shemshak. Han undrade om vi reste ensamma och sa sedan att vi måste vara women with balls för att resa runt själva i Iran. Förvisso har vi ju fått mycket hjälp av Parastoo med familj för att boka hotell och bli skjutsade till skidorten men jag är tveksam om man verkligen behöver kulor för att kunna resa till Iran för att åka skidor som två kvinnor? Hittills har folk varit fantastiska och situationen har alltid löst sig även om engelskan har varit obefintlig. Med lite förkunskaper om Iran, alla does and don´ts, en smula sunt förnuft och några persiska fraser på lager så klarar man absolut av att åka på skidresa hit, som två ensamma svenska kvinnor. Det är ju mötet med iranierna som varit så fantastiskt, det som bidrar starkt till att jag bara måste åka tillbaka. Men är du en person som gillar afterski, välordnat, rent och snyggt, välpreparerade pister och meny på engelska så ska du nog inte åka till Iran. Älskar du spännande kultur med allt vad det kan innebära, mötet med andra människor och en fantastisk offpist så kanske du skall fundera på vart din skidresa 2017 skall gå.

Shemshak – liten men naggande god!

Vad kostar det?
Man flyger till Iran för ca 3000 kr och hotellet vi bodde på kostade 500 kr/natt och rum, liftkort 150-200 kr per dag beroende på vilken ort man åker i. Taxi är riktigt billigt och maten kostar ca en fjärdedel av vad den kostar hemma. Det går dock inte att jämföra en alport med någon av Irans skidorter om man ser till liftkapacitet och antalet pister men snökvalité, stabilt väder och tillgång till offpisten är minst lika bra här.

Avslutningsvis…
Kan jag berätta att vi efter veckan i Shemshak hade några riktigt roliga dagar i Tehran och vid Kaspiska Havet i familjens sommarhus tillsammans med Parastoo och hennes kompisar. De ca fyra timmar långa bilresan över Alborzbergen till sommarhuset vid Kaspiska havet kom att bli vacker och upplevelserik, liksom festerna med gänget i huset och besöken på olika restauranger. På vägen fick vi punktering och att byta däck i slöja var inte optimalt. Vi blev också stoppade av polisen efter att vår eminenta förare gjort en riktig busomkörning. Dock har Payam fint munläder och prutade ner böter från ’böter för busomkörning’ till ’böter för att inte ha säkerhetsbälte’. Föraren bjöd på fler roligheter i trafiken men vid det laget hade jag hunnit vänja mig vid det persiska körsättet och jag måste säga att det faktiskt verkar fungera fint. Till och med att köra mot trafiken och backa av en påfart till motorvägen funkade fint. Persernas trafiksätt kan nog liknas vid deras personlighet. De är nära men väldigt artiga och omtänksamma. På återseende Iran!

Fler bilder från resan

Utsikt över Tehran – åtminstone en del av Tehran.

Parastoos pappa hjälper till med matlagningen inför kvällens stora familje/släktfest. Färska örter är en central del i persisk matlagning.

Parastoos mamma Sima hade lagat mat hela dagen inför festen. Det var…mycket gott!

På persisk fest gör man saker i omvänd ordning. Först minglar man, äter snack, bakelser och frukt. Sen festar man och äter något till, och till sist äter man. Och då är klockan mitt i natten 😀

Min favoritaffär – konditoriet i kvarteret. Här fanns ALLT och lite till.

‘En av den och en av den…åsså en av den’ existerar inte här. Här köper man kakor per kilo.

Jag vill ju prova dem alla!

Nötaffären vägg i vägg med konditoriet delade förstaplatsen. Här fanns flera sorters cashew, valnötter, mandel, nötblandningar, torkade frukter osv. Se min beslutsånget – de knutna nävarna.

Och givetvis fick man provsmaka. Det blev många kilo nötter och andra godsaker som åkte hem i resväskan

På lunch med Peiman, Parastoo och Payam i Tehran

Traditionell persisk restaurang och vi åt den traditionella rätten Dizi, en slags lammgryta som äts i två etapper.

Granatäpple – gott till efterrätt, till snacks, i köttgrytan…till allt liksom. Och gärna med krydda på.

Te på persiskt vis – mycket socker ska det vara. Själv nöjde jag mig med att snabbdoppa den gula klumpen i mitt te.

Fruktfatet här ser nästan ut som hemma. Gurkan skalar man och har lite salt på. Och de gula är sweet lemon, måste ätas snabbt så fort man öppnat dem annars blir de beska.

Damtoaletten

Shemshak

En av skiduthyrarna.

Peiman fullkittad och redo. Killen hyrde skidor, pjäxor, stavar, skidglasögon, vantar och skidkläder.

Payams hyrskidor hade sett sina bästa dagar

Även Peimans skidor hade sett sina bästa dagar

Parastoo hyrde retropjäxor

Shemshak är inget ställe för nybörjare. Här är den enda nybörjarbacken – inte så platt den.

Payam och hans vänner hade aldrig tidigare stått på skidor.

Nja jo…men inte till 100%

Så nära öl vi kunde komma.

Liftarna var från 70-talet. En liten uppfräschning kanske?

Dag två gjorde vi en liten klättring från liften.

För att få det där…

Utsikt från toppen i Dizin.

Även här var liftarna från förr – en gammal hederlig ägglift från Poma i Grenoble.

Kris fixar sin egen afterski.

En fot hotdog – världens bästa hotdog! Sallad, gurka och tomat var också nerknött i brödet.

Ett av originalen i Shemshak, som hämtad från youghurtförpackningen.

I taxin får skidorna sticka ut genom fönstret eller genom bagageluckan.

Kris på topptur.

Topptur i Shemshak dag fyra. Det var jobbigt varmt på kammen, jag smälte nästan bort.

Topptur e kul!

Dryga 3000 m.ö.h på toppen av Shemshak.

Först lite njuta innan åka.

Magiskt! Kris är i fluffparadiset.

Ingen annan åkte på den här bergssidan, så mycket skön snö helt för oss själva.

Kris är också nöjd.

Känslan att få lägga första spåret är speciell. Var bara tvungen att vända mig om och föreviga den där bilden. Önskar jag kunde stoppa känslan i en liten ask och spara.

Skidåkarfrukost…knappast. Man fick tratta i sig många sådana där tunna bröd för att det skulle kännas något i magen.

Närmsta nödutgång i hotellrummet? Nix, det är åt det hållet skall man vända sig och be till Mecka.

En inte alltför ovanlig syn i byarna vi åkte igenom – gammalt och nytt sida vid sida. Kanske nästa års boende i Shemshak?

Näst sista dagen och vi fick 15cm fluff i pisten – tjihoo!

En av få dagar vi åt lunch inomhus. Amir Chocolat var coolaste lunchstället i Shemshak tyckte vi. Sjysst kaffe, choklad, gigantisk hotdog, soppa och sköna retrobilder.

Dagen efter snöstormen hade vi kul i offpisten igen.

Kris kör hela sidan ner.

Snön var något vindpackad på sina ställen men vi hade kul ändå.

Efter sista skiddagen körde vi afterski hemma hos Parastoo i Tehran – med bakelser från min favoritaffär. Mums!

Vi besökte den enorma bazaren i Tehran.

Och köpte mullbärsjuice och granatäpplejuice.

Det var mumma det!

Väldigt mycket trafik i 12-miljonersstaden Tehran. Och luften var därefter…

Selfie på stranden vis Kaspiska havet.

Hustuppen, betydligt bättre på att hålla tiden än tupparna på Tahiti.

Parastoos pappa odlade apelsiner och clementiner i sin trädgård vid sommarhuset. Trots mitt i vintern och kyla bär träden frukt två gånger om året. En av de godaste apelsinerna jag någonsin smakat, tack Farshad!

En av de många affärerna som sålde den speciella kolsyrade drickyoghurten på väg till Kaspiska havet.

Mat utmed vägen kan vara sämre om man säger så. Nygrillad kebab med grönsaker och yoghurt – MUMS! Där har RASTA och Sveriges vägkrogar i största allmänhet lite att lära sig. – och att ta efter!

Hungriga bilförare!

Och så ytterligare några skidbilder