9-10 oktober 2021

Foton: Kris Levemyr, Bo Törnberg

Tänk att det nästa år är tioårsjubileum för den lilla tävlingen på fjorden, som inte längre är så liten. Jag tar ett kliv tillbaka och tänker på hur det var första gången. 14 paddlare var på plats varav tre var damer. Vi ordnade såklart med transport själva men hade likväl följebåt liksom båda hovfotograferna Bosse och Kris. Och jag svängde ihop en potatis- och purjolökssoppa som min mamma serverade. Tidigare kallade jag det för en tävling i KISS anda (Keep it simple stupid) men får erkänna att QK inte är speciellt KISS längre. Däremot anser jag att tävlingens själ fortfarande är densamma. Men vad utgör själen? Vad är det som är så typiskt för Queen and King of the Fjord?

Då det var så pass många långväga paddlare som anmälde sig till tävlingen kände jag mig manad att erbjuda något relativt organiserat även den andra dagen. Det kom att bli ett SS2 race och gemensam downwind. Vi försöker alltid lägga ss1 tävlingen på lördagen men i år skilde sig prognoserna för de två dagarna avsevärt åt med 4 m/s på lördagen och 9 m/s på söndagen, så det fick helt enkelt bli dubbelrace och dw på lördagen.

Vi var nio SS2 ekipage som ställde upp på startlinjen vid Videbergs hamn vid Ringhals. Flera paddlade SS1 och gav sig iväg före oss. Jag blåste iväg tävlingen med min egen visselpipa och det sattes upp ett bra tempo ut ur bukten med sikte på ön Grytan, det enda rundningsmärket att ta hänsyn till. Det blåste löjligt lite från syd men ändå fanns där faktiskt små och väldefinierade vågor som faktiskt gick att göra något med. Speciellt efter halva sträckan (7,5km) där vågorna blev brantare och kom mer bakifrån. Jag paddlade tillsammans med Aron Andersson från Stockholm, en ny bekantskap sedan ett år tillbaka. Killen sitter i rullstol men är enligt honom själv ‘lyxhandikappad’ vilket han förklarar med att han kan gå med kryckor. Dock har han svårt att använda benen när han paddlar och får ta till urkraften han har i magen.

Det blev en kallstart (som vanligt) och vi hängde på Ludvig/Torbjörn samt Anders Kingen och Gunnar så gott vi kunde. Aron, som inte är så van vid surfskitävlingar och dess kallstarter, fick syra i överkroppen och fick slita ont de första fem kilometrarna. Jag manade på honom i de inåtgående dyningarna, som vi bara plockade då och då. Som sig brukar på den här banan så kom mer vindvågor från syd efter 5-6 kilometer och det blev lättare att surfa och få in naturlig vila. Då vaknade Aron till liv och kunde verkligen gasa hårt varje gång jag häppade inför en våg. Riktigt kul! Lyckades ta mina nyvunna paddelkompisar Torbjörn och Ludvig men hade såklart inget att göra åt starka Anders och Gunnar från Norge.

Trevligt stämning i mål. Folk var glada, de hade ju trots den futtiga vinden fått surfa lite. Det brukar räcka för att folk ska bli glada. Körde en enkel prisutdelning med chips och alkoholfri öl, bra för återhämtningen sägs det. Ett av dubbelparen var Peter Oom och hans dotter Filippa, bara 11 år. De hade lånat en dubbel, testat den kvällen innan och ställde nu upp på den 15 kilometer långa banan. Så otroligt kul att ha en 11-åring med på vår tävling. Om hon fixar 15 kilometer (utan att se så trött ut) så ska hon nog orka med 9 kilometer fjordsurf med mig någon gång. Om hon vill och vågar.

I stugan i Onsala hade Kris och jag sällskap av Årekanotisterna Sara och Jan samt de sedvanliga norrmännen Bjarne och Einar. Vi hann med en bastu, en skön andningspaus för mig mellan allt råddande med skepparmöten, väderprognoser mm. Jag var nu tvungen att fatta ett beslut om bana inför söndagen. Sen var det dags att byta om och åka in till Kungsbacka för samkväm, middag med 40 andra på Tullen. Kul men eftersom det var raceday i morgon så gick folk hem tidigt.

Att lägga banan inför söndagen var svårt. Jag hade pratat ihop mig en del med Örjan Skatt dagarna innan men tog sedan beslutet på egen hand. När jag väljer banan vill jag ha en bana som tål att vinden avviker något från prognosen. Jag valde mellan bana 1 – att starta i Draget, runda Fjordskär och surfa ner till Hanhals, och bana 2, start i Röda Holme och mål vid Gårda Brygga. Bana 1 blir totalt ospännande och platt om vinden vrider för mycket på SV. Den vill egentligen ha rak syd för att bli riktigt bra. Bana två är lite som en ‘slasktratt’. Det blir alltid stora vågor där ute på allt från rak väst till syd. Prognosen visade S-SV och det precis på gränsen för att bana 1 skulle fungera. Bana två skulle funka men visst, det skulle bli en del sidvind. 8 m/s utlovades, 12-13 m/s i byarna. Den vinden har vi klarat av tidigare där ute, både folk och följebåtar. Dessutom var det många av deltagarna som önskade en bana med mer äventyr och stora vågor. Och jag visste vilka som hade anmält sig. De flesta av dem var hyfsat rutinerade och jag kände mig bara osäker på kanske en eller två deltagare. Dessutom är Gårda Brygga ett bättre ställe att samlas på, där har vi toaletter och tak över huvudet, bänkar och bord. Upptaget är perfekt liksom den tydliga målgången vid bryggnocken. Hanhals är lurigt, svårt att hitta lä, inget tak över huvudet och med bryggan upptagen är det svårt att få till en mållinje som passar både båtförare, webtracking och funktionärer som för protokoll. Med alla dessa parametrar så föll mitt val på Gårda Bryyga, och jag sov faktiskt väldigt bra efter det beslutet.

Det blev en tidig morgon eftersom vi tidigarelagt samlingen då flera norrmänn hade färja att passa i Sandefjord. Och Stockholmarna hade lång väg att köra hem. Men solen sken och vinden friskade i när jag kom bort till Gårda Brygga och packade ur min buss, som var full med soppa, hembakt bröd, gasoltuber, priser, nummerlappar, neopren och annat kul. Det var idag det gällde. Så många små bitar som ska vävas samman, prylar som ska komma ihåg att packas med, tider som ska passas och funktionärer som ska ha fått rätt information. Släpen rullade in, Elin och Magnus satte sig tillrätta i Elins buss och delade ut nummerlappar, kryssade i startlistor och kollade av deltagarnas webtracking. Numera kommer inga deltagare oförberedda till våra tävlingar, alla har webtrackingappen installerad och verifierad och då flyter allt så mycket bättre för oss arrangörer. Äntligen!

De som skulle göra tävlingsdebut idag var förväntansfulla. Ullis från bygden och Thony från Vänern kom båda och frågade lite om kläder. -Klä er varmare än vanligt, då känner ni er tryggare och det blir inte så illa om ni får bada mycket. De flesta hade flytvästar och jackor i skarpa färger och jag delade nog bara ut två lysande tygvästar till deltagare för att de skulle synas bättre på havet idag. Är det mycket vind så brukar vi trycka extra på säkerheten. Det blir så mycket lättare för säkerhetsbåten om folk syns på havet.

09.55 rullade KES buss in på grusplanen och alla deltagare var klara och hoppade in i bussen. Släpkärrorna följde efter och konvojen rullade mot Onsalahalvön och Röda Holme. 45 minuter senare var vi framme och folk började förbereda sig. Men vart var tredje släpkärran? Bilen som drog den hade fått vända då de fått ett telefonsamtal av vår härliga Patrik, som varit på toaletten då de rullade. *fniss*. Jag hann bli rätt stressad men så fort bilen anlände och Patrik hoppade ur bilen med sitt stora leende blev jag lugn och glad igen.

Jag har aldrig tidigare känt mig så lugn inför QK. Funktionärerna hade förberett sig i god tid och flera av dem hade varit med tidigare. Och när man har självaste Teresia Uggla som kontrollant, ja då vet man att ingen slipper undan. Det visade sig dock att många deltagare inte fattat grejen med nödfackla. En nödfackla använder man när man behöver tillkalla hjälp, följebåt eller andra deltagare. När man väl drar den så är läget oftast rätt stressat. Då är det inte bra om facklan ligger i flytvästens ryggfodral. Eller i surfskin. För vad gör man om surfskin har seglat iväg. En leash kan gå av/gå sönder…. En fackla ska ligga i magfickan eller fästas med två cords någonstans längre upp på flytvästen. Vi har haft incidenter genom åren där facklorna har räddat/förkortat jobbiga situationer. Vi påtvingar inte facklor för skoj skull…

Den friska vinden gjorde att det var rätt kallt och alla deltagare dröjde in i det sista med att hoppa i vattnet. Jag fick själv ca 10 minuters halvkass uppvärmning, men vid det här laget är jag van vid kallstarter. Dessutom skulle vi paddla motvind halva sträckan, det skulle inte vara någon idé att gasa på för mycket ändå. Henning kom insladdandes i sin stora och fina motorbåt precis innan start, plockade upp vår hovfotograf Bosse och kryssade ut bland alla uppvärmande paddlare. Säkerhetsbåten med Janne, Marita och Patrik la upp sig på startlinjen och alla 20 tjejer gjorde sig i ordning för start. Det var en riktigt häftig känsla av att vara så många tjejer. Kändes ju nästan som ett mästerskap utomlands. Stor eloge till ALLA tjejer som kom till tävlingen och visade att även tjejer tycker det är kul och vågar tävla. Jag hoppas att vi alla kan sända ut signaler till andra delar av surfskivärlden där det är betydligt glesare med damer på startlinjen.

Starten gick och vi tjejer drog iväg. Vi skulle få fem minuters försprång på killarna, ca 30 sekunder per kilometer. Det brukar bli rätt bra med det försprånget. Det blev Jenny Larsson från MKK och jag som drog upp farten och ledde startfältet. Det var tyngre motvind än jag trott och det var tungt att paddla. Jag bestämde mig för att hålla Jennys tempo men la mig inte på hennes våg då det var för mycket vågor helt enkelt. När vi kom in i den smala kanalen och med Hästholmen till vänster vände jag mig om. Det var så tyst och jag såg inte en kotte bakom oss. Det kändes lite som att Jenny och jag var på söndagstur.

När vi närmade oss Malö kände jag att Jenny hade lite mer krafter än mig att växla tempo. Det rullade små dyningar i östlig riktning, vilka hon var snabb på att plocka. Jag hade svårare att växla efter den sega motvindspaddlingen, där vi tuffat fram i 8,5-9,5 km/h. Men jag fick ingen panik över det, var faktiskt glad över att ha någon med mig som såg till att jag inte latade mig, drog upp tempot liksom. Att Jenny är minst lika snabb som mig i motvindspaddling är inget nyhet. Det visade hon redan 2017 på sin första Vågryttare när vi följdes åt ut mot Fjordskär. Nu satt jag mest och längtade efter det svartgula rundningsmärket. Det var ju där det roliga skulle börja.

Rundade pinnen och direkt var jag förbi och fick min första surf. Insåg mycket snart att vågorna kom rakt i sidan och att jag skulle få svårt att hålla min plan om att inte tappa någon höjd fram till Fjordskär. Ville så gärna surfa så jag kom att börja plocka de stora dyningarna inåt fjorden och försökte snabbt svänga av och få med mig farten utåt. Men såklart tappade jag lite höjd. Siktade mot östra delen av ögruppen i fjorden, då visste jag att det skulle bli surf hela vägen in i mål. Plötsligt hör jag hur en våg bryter vid min högra sida. Jag stöttar allt vad jag kan och vågen sätter tvärstopp för mig och fyller min ski. Den går till hakan på mig och jag lyckas i sista sekund häva mig upp. Paddlar vidare, letar frenetiskt efter något surfbart åt mitt håll. Lite frustrerande att allt gick så snett idag. Ännu en brytvåg tvingar mig att stötta rejält. Trycker på, försöker behålla fokus, leta vågor. Då hör jag ljudet av en helikopter och tänker – oh nej, hoppas den inte är för oss….och så började jag oroa mig för alla deltagare. När jag själv hade det tufft med brytvågen, som nästan fick mig omkull så insåg jag att där skulle vara många andra som skulle få bada idag. Där och då var det inte kul att ha valt just den här banan. Det kändes just då helt fel. Försökte släppa det och fokusera. Tvinga fram något surfbart. Och plötsligt kom jag på att jag kunde surfa ner på kortsidan av de stora och långa vågorna. Idag var mitt surfroder guld värd, fick inte en endaste broach och hade verkligen järngrepp i vattnet. Men det kräver ju också fart, att man trycker på rejält för att undkomma broacharna när man går så snett. Lyckades länka några av de större vågorna där ute och såg på klockan att jag var uppe i ca 20 km i timman. Inga höga hastigheter idag, det skulle bli ett lågt snitt.

Plötsligt ser jag Bråkorna – de där holmarna som står rakt upp i havet på väg in mot Gårda Brygga. Då visste jag att jag bara hade 2 kilometer kvar. Nu var vågorna mer av fjordvågskaraktär och kom mer bakifrån. Det var bara att trycka på och surfa mot mål. Ingen Anders Winter hade passerat mig ännu. Men fem minuter trodde jag inte heller att han skulle kunna ta in. Men riktigt kul att känna sig jagad, precis om på SM när Ivan jagade mig. Tycker jag utvecklar mitt sinne mer då, tvingar mig fokusera än mer och ha än mer framförhållning. Kniven mot strupen.

Gick i mål på tiden 1:04 något. Det var väldigt tyst och lugnt inne i hamnen, jag såg bara Teresia och Lilian på bryggan, med protokollet i högsta hugg. Det var kallt i vinden så jag beslutade mig för att komma upp och byta om så fort som möjligt. När jag kommit en bit i min procedur kommer Anders W gåendes. Jag gissade att jag fick kanske tre minuter på honom. Att han alltså hade paddlat två minuter snabbare än mig. Efter att ha analyserat loppet lite mer i webtrackingen såg jag att det var på motvindssträckan/plattvattensdelen jag tappat tid mot de tre herrarna som slog mig. Jag fick nöja mig med att ha snabbaste tid på surfsträckan. Och inget nytt under solen, Anders Winter, Peter Rhode och Bent är starka paddlare.

Folk började fylla hamnen och det blev liv och rörelse. Jag fick på mig kläderna och lyckades säkra min fjärderlätta ski på biltaket. Den hade varit så nära på att flyga iväg över höglastarna, som vanligtvis stoppar det mesta, och det var tack vare Peter Stirner som min ski fortfarande levde. Rackarns….

Så kom Jenny Larsson gåendes, med ett leende på läpparna. -Jäkla skitunge! sa hon och gav mig en sådan där kram som bara en stark och stor Jenny kan göra . Hon hade ramlat i ganska snart efter sjömärket där jag drog ifrån henne. Men hon hade också haft det kul och surfat på bra. Jag tror hon var fyra minuter efter mig i mål. Jag skyller på att detta är min hemmabana.

Jag drog fram min telefon och kollade på webtrackingsidan för att bilda mig en uppfattning om läget på havet. Oron i magen fanns fortfarande kvar men den liksom skar sig lite mot det härliga stämning alla deltagare bjöd på, de som kommit i mål. Jag ville också skratta, ha kul och släppa loss. Kollade i telefonen och såg tre deltagare som ännu inte var i mål. Kollade med Elin i sin buss, stämningen var lite nervös där inne och jag hörde hur hon hade kontakt med följebåten. Jobbiga minuter för dem då de letade efter en deltagare var telefon slutat att sända. Men tillslut så ordnade allt sig och den deltagaren som paddlat förbi målet (tyckte hon vår bana var för kort? ) blev upphämtad med båt och skjutsad in till land. Nu skulle det ätas soppa, det var liksom slutpaddlat. En av herrarna hade fått bryta, han var för rank och blev upplockade av följebåten efter Malö. De skjutsade in honom till Gottskär där brytsläpet stod och väntade. Fantastisk service 🙂 Följebåten hade för övrigt haft en hektisk dag. Turen in till Gottskär innebar en skumpig tur ut igen där till och med den våghalsige Patrik Madsen i båten tyckt det blev lite spännande. Dess för innan hade han ägnat sig åt diverse skojerier med de paddlande norrmännen då han plockade fram en gigantisk norsk flagga på båten och spelade norska nationalsången i megafonen där de patrullerat fältet innan öppet hav. Nästan så jag önskar jag hade legat längre bak i fältet för att få beskåda detta.

Spänningen släppte – nu skulle här ätas soppa. Soppan som Årekanotisterna och Kris fått laga i fredags medan jag bakat surdegsbröd, skrivit ut startlistor, klippt ihop skepparmötesfilm mm mm. Svärmor Birgitta rörde i grytorna och saltade på det sista, skar upp brödet Johan Eltes och jag bakat. Vi hade egentligen en tävling om vem som bakat det godaste brödet men inte riktigt hunnit kommunicera ut detta till alla deltagarna. Och jag hann inte ens smaka på Johans bröd innan det tog slut. Det SÅG i alla fall jäkligt fint ut, skorpan var 10 poäng!

Det var kul att lyssna på allas historier. Jag blev såklart glad över alla de som hade älskat äventyret på havet, att få utmana sig rejält och känna lycka över att ha ‘klarat av det’. Sen så fanns de ju såklart vissa som tyckte det hade varit lite väl spännande och utmanande och det kan jag verkligen förstå. Hade jag fått göra om mitt banval så hade jag tagit reda på någon plats i Gottskär där vi skulle kunna ha hållit till med samlingen, och så hade vi gått i mål där istället. Samma start i motvinden, runda udden och sen surfa in med vågorna i ryggen till Gottskär. Vi hade fortfarande fått de stora och härliga vågorna men i en bättre vinkel. För några år sedan hade jag aldrig kunnat drömma om att leda ut 50 deltagare runt Hållsunds udde i 8-9 m/s. Idag tvekade jag inte ens. Folk har under de senaste året höjt sina ribbor och surfskisverige/norge/danmark har verkligen blivit duktigare i vågor och smartare i val av ski och kläder.

Vill gärna nämna Otto och Leo från Helsingborgskanotisterna. 16 år gamla och de tog sig an utmaningen utan större problem. Leo såg överförtjust ut under prisutdelningen och berättade att han älskat dagens förhållanden. Hur gick de för min dubbelpartner Aron Andersson då? Han hade klätt sig bra med torrdräkt inför dagens kamp mot havet och hamnade någonstans mitt i resultatlistan. Inte illa alls av killen som paddlar mest plattvatten där hemma i Stockholm. Nu vet jag vad han går för och kommer inte rädas en downwind med honom sittandes ensam i en SS1a. Välkommen ner till västkusen igen Aron!

Det finns så många historier att berätta, så många att tacka för alla insatser och för att folk åkt långväga till vår tävling. Jag tycker helgen blev väldigt lyckad och det har ju både tävlande och funktionärer bidragit till. Såklart att ett av de större glädjeämnena för min del var den stora uppslutningen på damsidan. 25 tjejer var anmälda totalt men fem hoppade av pga sjukdom. Hur häftigt är inte det? Så tjejer, fortsätt komma till våra tävlingar. Det blir ju så mycket roligare när vi blir en stor klass och alla hittar någon att tampas mot på sin nivå. Dessutom visar ni ju för andra, som inte vågar ställa upp av olika anledningar, att det kanske visst går! Man behöver inte vara snabb men man måste såklart vara säker på reentry och ha erfarenhet av vågor.

Till nästa år sätter vi en maxgräns på 55 deltagare och vi hoppas kunna boka in oss på Gottskärs Hotell i god tid och hitta på ännu mer skoj, för då blir det tioårsjubileum för Queen and King of the Fjord, Västkust Surfskiklubbs ‘lilla’ surfskitävling. Den med hemlagad soppa, glada funktionärer, Lillians kokostoppar, kungakronor, nationalsånger i megafonen. Det är vår sköna community här på västkusten som delar med sig av energi och glädje till våra långväga gäster. Kanske är det det som är just Queen and King of the Fjord?

Välkomna tillbaka 8-9 oktober 2022!

Resultat och bilder finns på http://emmalevemyr.se/kingqueenofthefjord/

Drönarfilm av Johan Wagner