Lördag 2017-10-07

Oj! Ja! He he… vart ska jag börja? Jag börjar från början!

Fredag: Packade hela bilen full med mat, prylar, mera mat, ostpajer, vin, öl, formar, matberedare å gud vet allt. Paddelgrejor, kiteprylar, min fru, kuddar, bogsersystem, nödfacklor å ännu mer gud vet allt. Inte nog med tävling, på kvällen skulle jag ha fest också. Hur skulle vi någonsin klara oss utan minibuss?
På väg ut till Onsala ringer Johan Eltes och undrar om vi inte vill svänga förbi på middag och snacka tidtagningsfunktionen (de skulle ju vara funktionärer) och äta lite middag. Javisst, vem fasen tacker nej till lagad mat och trevligt sällskap. SÅ härligt att träffa sommarstugegrannarna tillika paddelkompisarna och vännerna Johan och Jenny. Hjärta! Jenny undrade varför jag verkade oroa mig över tidtagningsfunktionen. Hur svårt kan det vara liksom tänkte hon.

Rullade någon timma senare bort till stugan och mötte upp med norrmannen Bjarne som kört hela vägen från Lillehammer. Kris och jag satte igång med cheesecakebaket och sen sent på kvällen droppade Einar och Anders Saeboe in, de också från Norge. Härliga återseenden! Och norrmännen hate tagit med sig en massa norska delikatesser till oss såsom brunost/ekte Getost, Stabburet Makrill, Vørterøl och Freia Melkesjokolade. Mums! Vintern är räddad!

Lördag: Vaknade med ont i huvudet och ont i bihålorna. Hade inte riktigt blivit av med förkylningen jag ådrog mig i Malmö fast jag mådde ändå bra tyckte jag. Men det här…blä! Pillade i mig frukost men följde inte Einars exempel att ha sill på gröten. Inte alls sugen, han fick gärna vinna idag bara jag slapp sillen. Fick lämna det trevliga frukostbordet med norrmännen och fru Kris och bege mig mot Gårda Brygga för att styra upp den stundande tävlingen. De vid frukostbordet kunde åka direkt till start.

Det var mulet, grått och en skön vind som tryckte på från väst. Jag hade så klart kollat trippla vindprognoser (dmi, smh och yr) säkert tre gånger om dagen de senaste dagarna och lagt en ny bana utefter detta. Banan skulle idag gå från Röda Holme till Gårda Brygga och jag hade på känn att det kunde bli bra. Vi hade ungefär samma prognos som på Vågryttaren 2016 men då krävdes längre bana och det var varmare i vattnet. På min egen tävling tog jag det säkra före det osäkra och la banan in i fjorden. På så vis skulle den tåla mera vind eftersom vågorna skulle komma mer bakifrån där de skulle vara som störst. Och så la jag en motionsbana från Draget till Gårda Brygga via Fjordskär – 8km. Och framförallt kunde jag sova gott. Nu kunde vinden öka bäst den ville, banan skulle tåla det.

Avprickning, rådda med logistik på hög nivå, kramas, sätta upp flaggor, skratta och längta till downwinden. Jag såg att många var uppspelta och några var nervösa. Det gladde mig oerhört att jag hade fem paddlare i motionsklassen. Elin och Mattias, som jag träffat innan, skulle paddla den och jag förstod att de var glada över att ‘bara’ vara med, kanske inte banan var så oerhört viktigt som jag trott. Jag strävar ju alltid efter att ge folk så mycket downwind som möjligt och tyckte initialt att det kändes fånigt att bara paddla rakt över fjorden, inne i fjorden dessutom. Men som sagt, 10 m/s gav den banan tillräckligt med sjö för att ge både utmaning och downwind fick jag höra sen.

Motionsdeltagarna åkte till Draget och blev startade av tidtagaren Jenny E. Resten av gänget åkte till Röda Holme för att starta där. Tacksamt med chaufförerna Bosse, Lillian, mamma och Michelle som kunde köra tillbaka bilarna. Vid Röda Holme stod Patrik, Marita och Kris redo i sjömanskläder. Patrik var kapten på följebåten och Marita var Baywatch – nej jag menar livräddare såklart. Och min äskade fru Kris skulle plåta. 

Körde kort skepparmöte i Röda Holme i sedvanlig ordning och sen var det dags att gå på vattnet. Det var en del vind även här inne fast platt eftersom kusten läade. Men jag visste vad som väntade där ute. Evy och jag hade bestämt oss för att ta det lugnt, paddla tillsammans för att inte fresta på våra förkylningar. Så när jag blåste iväg startfältet la jag mig vid hennes sida och tog det verkligen lugnt, pratade lite och vi försökte sia om Anders W eller Siven skulle vinna loppet idag. Efter en stund blev det aningen mer sjö och jag upptäckte att fältet inte gick speciellt snabbt. Mot första rundningen av farledsmärket vid Malös insida kom ganska bra sjö och det var mäktigt att se det skumma mot klipporna och hur paddlarna försvann bakom vågorna.

Första vändningen, skön våghöjd redan här trots inomskärs.Vid första rundningen kände jag att jag var med hyfsat i fältet trots min lugna och sköna inledning. Hmmm, skulle jag skippa Evy-planen och köra järnet ändå? Konsekvensanalys: Kanske bli sjuk, inte kunna köra SS2 imorgon, vara sjuk nästa vecka, missa multisportracet och vara sjuk på födelsedagen. Dyrt! Men jag kunde inte låta bli. Hjärtat och halsen kändes ändå ok, kroppen svarade tillräckligt bra. Bära eller brista! Ökade och surfade ikapp Tryggve. Såg PA Langset och Örjan, killar jag verkligen ville (och borde) slå en dag som idag.

Tuffade på mot sista rundningen och sjömärket för att sedan äntligen få börja surfa. Såg snart att de stora dyningarna svängde väldigt mycket in mot fjorden och jag lät bli att satsa på dem för att istället gå med de små vindvågorna. Men ju längre in mot fjorden jag kom ju mer svängde dyningarna år rätt håll och ju mer kunde jag surfa. Vågorna var helt klart snabbare än jag förutspått och jag fick banne mig paddla på rejält och dessutom paddla på i surfen. Och efter att ha kikat på de filmer som GoPron tog bakpå aktern så var det inte många gånger jag lade ner paddeln. Istället satt jag och tempoväxlade mer eller mindre hela banan och låg på gränsen till mjölksyra hela tiden. Phu!

Jag såg bara Filip Nilsson och Einar framför mig. Einar får gärna klå mig, det gör inget. Men Filip….han ville jag gärna ta. Jag kämpade på och surfade hyfsat bra, tempoväxlade, vispade på som tusan i de långa utförsbackarna. Vågorna var 1-1,5m här inne och runt 2 meter längst ut. Vågorna kom från lite olika håll och emellanåt åkte jag lite zick-zack för att plocka surf.

När jag närmade mig Gårda Brygga såg jag till min förvåning att Filip hade ganska låg fart. Einar kändes som om han var borta i fjärran men Filip var helt klart görbar. Närmade mig mer och mer och precis bakom honom laddade jag på och fick en stor surf och mer eller mindre flög förbi honom. Passing with style så att säga. De andra ‘måste-slå’ killarna låg bakom på betryggande avstånd och jag kände mig nöjd med …allt faktisk.

Upptäckte då att det regnade och såg stackars fotograf-Bosse stå och trycka under kioskens tak. Byta om snabbt som tusan, jag var tacksam över att vi fått låna verandan till Surfcentrets (102 i Åsa) kiosk. Tack Göran och Margareta! Folk började droppa in och snart stod det paddlare och trängdes på verandan och bytte om. Ganska stretigt väder får man säga men som paddlare var man vid det här laget toklycklig och kunde absolut acceptera regn och blåst.

Efter en stund såg jag följebåten komma inglidandes med en paddlare och en ski ombord. En liten odramatisk räddningsinsats hade tydligen fått göras då förhållandena blev för stora för en av paddlarna. Patrik, som kört båten, berättade för mig att det bogsersystem vi år efter år skickat med följebåtarna på tävling inte alls fungerade. Skin hade slingrat sig och dykt – helt värdelöst. De hade fått plocka upp skin i båten. Note to self: skippa bogsersystem i framtiden och förbered för transport av ski i båt istället om möjligt. Och jag måste ha bättre koll på att de som startar väljer rätt bana utefter ski och förhållanden.

Underbara mamma stod och rörde i soppgrytan, tjejerna Louise och Nora höll allmän ordning och reda vid serveringsbordet och jag försåg mig. Så otroligt lyxigt att ha folk som fixar, lagar, donar och står för en trevlig stämning. Jag hade inte lyft ett finger för att få till detta med maten– en riktigt arrangörsdröm!

Det var idoga diskussioner om dagens förhållanden, om vägval och surf, lättfångat eller svårfångat, skräck eller förtjusning. Jag tror de flesta tyckte att det var ganska tekniskt och svårfångat men ändå väldigt kul. Jag tror många fick blodad tand att öva mer i stora vågor på öppet hav. Själv var jag tacksam över de downwindpass jag fått senaste veckan med vågor som varit lika snabba. De som bara paddlat på snälla och trygga fjorden fick sig nog lite utav en chock idag är min gissning. På fjorden fångar man det mesta och det mesta går åt samma håll.

När Jenny tills slut fått ordning på resultatlistan blev det dags för prisutdelning. Lite kul det där hur hon tänkt att uppgiften skulle bli en baggis. Men en kladdig resultatlista med flera initala fel (som sedan rättas till med hjälp av målfoto och deltagarna själva) har ju blivit tradition och gör bara tävlingen mer kul.

I år hade jag valt temat ’lokal mat’ för priserna och införskaffat Västkustchips från Estrella/Göteborg, Brämhults juice från Borås, Chokladpraliner från Systrarna Kanolds i Göteborg, Ballerinakakor från Göteborgskex/Kungälv samt Göteborgspilsner. Anders Winter Andersen lyckades ännu en gång försvara kungatiteln, nu för femte året i rad. Siven var tvåa och Einar Kjerschow trea. Så otroligt kul att se Einar tillbaka i sadeln igen. Även om han inte fått edgen eller uthålligheten helt tillbaka så sitter hans underbara vågteknik där. Jag känner ingen som kan hantera vågor, strömmar och vägval så bra som Einar. I damklassen vann undertecknad och Evy Lantz var tvåa. Det var riktigt kul att se Lina Vleugels köra bra i sin firre och komma trea, hon fick revansch på området efter den badturen hon hade där för några år sedan.

Motionspaddlarna såg alla riktigt lyckliga ut. Det hade varit en utmanande bana för dem och alla hade klarat det med bravur. Och till och med Pontus Ny på sin SUP hade fixat sidvindspaddlingen från Draget till Fjordskär och sedan fått njuta av sjysst dw till mål. Alla resultat finner ni här.

Jag ska vara helt ärligt. När jag vaknade på morgonen, hade ont i huvudet, kände mig trött och avanmälningarna haglade in från folk som blivit sjuka, folk som inte hade surfski eller tid eller inspiration å gud vet allt så tänkte jag – nä i år är sista året jag arrangerar det här. Jag orkar inte mer. Men efter den här dagen med alla glada och positiva funktionärer, samspelet dem emellan och deras initiativförmåga och så givetvis alla glada paddlare och glädjen i deras ansikten både innan och efter surfet – då går det inte att sluta. Er lycka är min lycka! Såklart vi kör igen nästa år!

Ett STORT TACK till mamma, pappa, Kris, Bosse, Johan&Jenny Eltes, Lillian Larsson, Michelle, Nora och Louise Simonsson, Patrik Stenberg och Marita Boström. Er insats är guld värd! Utan er blir det ingen tävling – så enkelt är det. Och ni gör det med sådan entusiasm att jag blir helt varm i kroppen. Puss och kram! Och puss och kram till er paddlare, som körde från långtbortistan eller från grannbyn, kämpade väl och bidrog med glädje och entusiasm. Välkomna 2018!

För fler bilder se här

Fler bilder från tävlingen