Resan till Lofoten 2017-07-14, del 1

För inte så länge sedan trampade jag runt bland de mäktiga bergen i Chamonix. Hur häftigt som helst att befinna sig där, att se glaciärerna nå nästan ända ner till dalen och blicka upp mot toppar runt 4000 meter. Det kändes på flera sätt skönt att åka hem eftersom jag hade varit borta i nästan tre veckor, men det var också lite vemodigt att lämna bergen. Det är något visst med bergen, att hela tiden ha dem runt omkring sig, att kunna blicka upp mot dem när man vill. De har en slags lugnande effekt på mig, precis som havet. Efter ungefär ett dygn hemma var det dags att resa igen och den här gången tillsammans med min fru. Vi skulle upp till bergen och havet i norr. Berg och hav, det kan inte bli bättre.

Att köra upp till Lofoten är långt och det finns väl inte så mycket spännande att berätta om den resan mer än att när vi kört länge länge så passerade vi Sundsvall. Då tänkte jag på Motionspaddlar-Lasse och insåg varför han inte hänger mer med oss på västkusten.
Efter ca 19 timmars körning (exklusive sovning i bilen) kom vi till Bodö och där fick vi vänta länge på färjan. Nästa färja var inställd p.g.a underhåll och nästa färja ställde de in på grund av hårda vindar och nästa därpå kom vi inte med p.g.a plats långt bak i kön. Men fjärde tänkta färjan var vår avgång och klockan var då 03.15 på natten, vi hade väntat i 12 timmar, det var ljust ute och vi var pepp. Vi hade ju väntat på att åka till Lofoten i knappt ett år, nu jäklar var det äntligen dags och väderprognosen såg mycket lovande ut.

3,5 timmar senare rullade vi av på Lofoten och gjorde första stoppet vid Reine. Kris, som inte tidigare varit på Lofoten, fick nästan nackspärr och käken gick i lås i öppet läge där hon satt i passagerarsätet och blickade upp och ut på den vidunderliga utsikten. I Reine knatade vi upp på Reinebringen för att få lite fin utskit och en bra start på Lofotenvistelsen. Och ja, det var riktigt fint där uppe. Wow!

Tanken med vår resa till Lofoten och Vesterålen var att vandra, kita, paddla surfski, kanske lite SUP och vågsurfing och så givetvis att vara med på andra halvan av ASKR – Arctic Sea Kayak Race. Kris hade googlat fram de bästa kiteställena på Lofoten och som tur var låg de alla nära varandra på Flakstadöya och Moskenesöya. Och det var där vi kom att bli kvar i flera dagar för att upptäcka stränderna och bergen. Väderprognosen hade sagt vind+sol+moln de första dagarna men det var snarare moln med yttepytte lite sol och bistert kallt med vindar från norr. Vind är såklart jättebra, det tackar vi för. Men vi fick klä på oss…. Kris hade i sista sekund slängt ner min tjocka Ursuitjacka för att kunna ha över våtdräkten vid pauser på stranden. Den jackan lade jag ganska snart beslag på och mös runt i den i säkert fyra dagar. Den var ju faktiskt min. Kris fick istället ta sin ursnygga blå skoteroverall att dra på sig i pauserna. Jag pausade aldrig, det hade jag nog inte klarat av.När det var min tur att kita så drog jag på mig våtdräkten (vintermodell – tjock som tusan) och kitade järnet tills jag tröttnade eller det var Kris tur. Så fort Kris tagit över utrustningen sprang jag upp till bilen och rev av mig de blöta grejorna ASAP. Sen blev det ingen mer kite förrän dräkten torkat, vilket kunde bli ett dygn senare minimum. Kris kitebegär var nog betydligt större än mitt för hon kröp i sin blöta våtdräkt vid några tillfällen. Dock utan större njutning av hela hennes kroppsspråk att döma.

 

Fördelen med att det är kallt ute, ca 10C tror jag att det var, är att man kan köpa kylskåpsmat och förvara den i en väska utomhus. Men har tillgång till värdens största kylskåp liksom. En annan fördel är att jag sover otroligt gott när det är kallt. Sov så otroligt gott i vår säng i bilen. Någon natt hade jag till och med en tjock tröja på mig plus vårt tjocka täcke och ohhhhh vad jag sov gott. Dock stannar fördelarna med kyla där. Min kropp gillar annars värme (lagom) och jag fryser otroligt lätt, speciellt om händerna. Vid ett tillfälle var jag så kall om händerna efter att jag kitat att jag inte fick av mig hängselen. Den har sådana där spännen i plast som man ska klämma ihop med tummen och pekfingret. Det hände ingenting när jag klämde och jag försökte använda båda händerna, klämde med vänsterhandens fingrar på högerhandens fingrar som klämde på spännena. Övervägde att springa ut på parkeringen och be några stackars vandrare om hjälp men avstod när jag fick knäppa bilder i huvudet hur det hela skulle kunna se ut. Spännena sitter liksom i ljumskarna…Efter lite vevande och blåsande på händerna fick jag till slut upp sele-helvetet på egen hand 🙂

Så var det äntligen dags för mig att få sätta mig i skin igen efter nästan fyra veckors uppehåll. Vi parkerade på Skagen Camping vid Flakstad och där finns en mycket vacker strand som lämpar sig väl till diverse vattensporter. Kvällen kom att bli riktigt fin med en hel del sol och fortfarande en del vind. Jag körde med dubbelt neopren på rumpan och mina vinterskor plus tre lager diverse paddeltyger på överkroppen och det första jag gjorde var att få en våg över mig. Tyckte inte vågorna som bröt på stranden var speciellt stora och jag brydde mig inte om att tima dem när jag skulle ut. Tji fick jag och fick som sagt en våg med kallt, friskt, salt, klart Lofotenvatten över mig – refreshing! Jag paddlade mot vind och vågor i ca en timmas tid och kom ganska långt på det. Det var både dyning och vindvågor, ganska små för att ändå paddla fort mot dem men absolut tillräckligt stora för att surfa på på vägen tillbaka. Det slog mig hur kul det är med paddling här uppe där det finns både vindvågor och dyning. Det rör sig nästan alltid på havet, det finns mycket att jobba med, vågor av olika slag i alla möjliga med-riktningar. Dyningarna är i regel långa och snabba men dyning plus vindvågor bygger ofta en våg något lättare att fånga och det blev många härliga surfar på väg tillbaka. Det var fantastiskt kul att få paddla surfski igen även om jag tjostade endel och fick stanna och vila lite mellan rycken. 
Upptäckte till min fasa att jag fått en blåsa på tummen (vanliga stället) efter paddlingen. Kan inte minnas när det hände senast. Detta gav mig än mer dåligt samvete över hur lite paddlat det blivit sista tiden. Men men – skitkul att vara igång igen och skitkul att vara i en sådan paddelvänlig miljö. Dessutom är man nästan alltid paddelredo med tanke på att man bor i bilen som oftast står ett stenkast från något vatten. 
Lofoten är ju världsberömd för sin tørrfisk och på många ställen ser man torkställningar stå tomma i väntan på skreifisket som sker på senvintern. Italienarna (liksom fler europeiska länder) importerar den och lagar maträtten Bacalhau i stora mängder. På vårt campingkök passade det sig inte riktigt att tillreda tørrfisk med bankning, kokning och blötläggning i en herrans massa timmar utan vi fick gå på annan lokal maträtt nämligen fiskekaker. Einar Kjerschow visade mig förra året just denna lokala delikatess som jag nu förde vidare till Kris. Det viktiga är att fiskekakerna är av märket ‘Lofoten’. Passade perfekt att steka på vårt lilla kök, intogs med nylagat blomkålsmos, även den lokal råvara. Något annat vi också har mumsat på är makrill på burk och då framförallt som lunchmat. Det på en knäckis fixar en hungrig mage snabbt och lätt. Vi kom att göra ett smaktest mellan norsk makrill i tomatsås (Stabburet) och svensk (ICA). Vi blundade och smakade och båda var rörande överrens om att den norska sorten var vinnare. Efter ca tre fyra dagar på Lofoten kom så till slut den fina vädret. Vi fick en fin kitesession på Yttersand (otroligt bra kitespot på NO!), först helt ensamma, och solen började visa sig mer och mer. På kvällen när vi plockat ihop alla saker och började köra för att hitta ett bra övernattningsställe längs någon väg någonstans så försvann det sista molnet. Hittade snart en liten ficka där vi bökade in bilen. Efter att jag dragit i handbromsen tittade jag ut genom rutan och insåg vilken fin utsikt vi fick med på köpet. WoW! 

Den här kvällen och natten kom att bli riktigt kall, så kall att jag faktiskt vaknade av att jag frös lite. Men det skulle visa sig bli den sista på länge och på morgontimmarna kände jag hur temperaturen steg, hur det blev varmt i bilen, en värme vi inte känt på länge.
Efter en fantastisk vandring till Kvalvika Beach, en otroligt vacker men också välbesökt strand, var det dags att lämna Moseknesöya och Flakstadöya för att fortsätta vår resa norrut. 

 Dock skulle vi inte längre än till Unstad, den populäraste vågsurfstranden på Lofoten. Här hade nämligen kompisarna Elin Lindberg och Hanna Svebring plus två av deras polare inkvarterat sig i ett lyxigt boende på Unstad Arctic Surf (med otroligt stora och goda kanelbullar). Vi träffades på stranden, eller ska jag säga playan kanske? och de var redo att ge sig på sin första vågsurfsession. Det var riktigt soligt och stekigt men tjejerna var påbylsade rejält i vinterdräkter, huvor och handskar. Att vågsurfa innebär oftast att man är mer i vattnet än på brädan – rejält blött! Och vattentemperaturen är någonstans runt 11-14C, sprängkallt är min bedömning. Just därför kändes det extra bra att sätta sig i skin istället med betydligt mindre kläder på, för att köra ett pass. Det här passet blev liknande det förra och när jag kom tillbaka var min tumme skinnflådd. Skit! Nu blir det till att byta paddelgrepp ett par dagar framöver.

Det var lyxigt att få sova i riktiga sängar, laga mat i riktigt kök, ha kylskåp och duscha utan att tiden/pengarna tickade iväg. Och skönt att tvätta kläder i tvättmaskin. Och jättekul att hänga lite med tjejerna och bli uppdaterad om vad de gjort sedan sist vi sågs vilket var över ett år sedan. Uj uj!

Dagen därpå var havet platt, inga surfvågor som lockade och vi körde vidare norrut mot Henningsvaer, ett ställe man bör se om man turistar på Lofoten. Förra året besökte jag Henningsvaer tillsammans med Einar med flera och vi hann med en kort vandring och fika där. Just där och då på toppen när jag blickade ut över den vackra skärgården lovade jag mig själv att komma tillbaka hit för att paddla. Och det var just det jag skulle göra nu. Jag fick en fråga av Hanna som undrade om jag någonsin myspaddlade i min surfski. Jag svarade henne att det i princip aldrig händer eftersom jag tycker det är tråkigt. Men så plötsligt hände det, jag myspaddlade i Henningsvaer. Gled runt, fotade med Gopron, insöp den fantastiska utsikten, utforskade hamnen, små vikar och klippöarna och kollade på fåglar. Wow! Helt hopplöst att försöka köra något regelrätt träningspass där och då, jag var totalt distraherad av omgivningarna.  Efter paddelpasset la sig vinden helt och kvällen blev helt magiskt. Och då menar jag helt magisk. Spegelblankt hav, t-shirtväder och flip flops, solen stod lågt över bergen och gav ett underbart kvällsljus, fiska lite från klipporna. På det oliver, getost från gårdsysteriet vi besökt tidigare, egenmeckad shandy i kåsa och kvällen var 100%. Det fanns inget mer att önska.

Nu drar vi till ögruppen norr om Lofoten – Vesterålen. Drar dit lite tidigare än vi tänkt eftersom vi har lessnat på alla turister, vi vill ha lite lugn och ro. Min bägare rann nämligen över då jag räknade in 60 tält på Kvalvika Beach. Lofoten är fantastiskt vackert men glöm att du ska hitta dig din egen vik. Parkeringsplatser till sevärdheter blir snabbt fulla och på vÄgarna trÄngs du med husbilar, cyklister, vanliga bilar, turistbussar och ännu fler husbilar.

Några fler bilder