13-14 oktober 2018

Vilken helg det blev! Ännu en! Det känns lite tomt idag efter att alla har åkt hem, alla vänner man delar sin passion med, de som enligt Camilla och Jenny anses som ’normala’, de som älskar vågor, surf, sol, hav och vår underbara gemenskap. Det är ju fullt normalt, eller hur?

Det blev fullt i sommarstugan som vanligt med folk från Norge, Stockholm och Skåne. Jag fick påfyllning av Staburet Makrill och Vörteröl, norska guldgåvor från Bjarne ☺. Nu klarar jag mig nog till vinterns första Norgebesök. Och tack alla andra för era fina gåvor ni hade med er, nu blir det pepparkakor med Gotländskt motiv samt finvin till middagarna framöver. OCH- jag kommer garanterat inte bli förkyld närmsta tiden med tanke på det antiförkylnigskit jag fick från Skånetjejerna – ha ha!

Efter en skön sill-på-gröten frukost, där enligt tradition gröten bränner fast fullständigt i kastrullbotten, samlades vi på Gårda Brygga. Vindprognosen var ca 8 m/s SSO och jag hade valt banan Bua till Gårda Brygga just för att få en mer teknisk bana med större vågor än om jag lagt banan inne i fjorden. Jag var mycket konfident med banvalet och där fanns ett kortare alternativ även om de som skulle välja den skulle behöva paddla ut på öppet hav för en kort stund. Men så hade vi både webtracking och en kompetent följebåt/båtförare samt Anders Karlsson med släp som stod i givakt för att plocka upp eventuella återvändare. Jag tyckte vi var väl förberedda!

Dagens tävlingsbana med start vid Bua och målgång vid Gårda Brygga: 15km

På tävlingen kom Henning från Danmark, fem norrmän där ibland Anders Winter samt paddlare från Skåne, Stockholm, Halmstad och Bohuslän. Och givetvis en drös från Göteborg. Skulle Anders Winter försvara kungakronan han abonnerat på sedan starten av tävlingen 2013? Glädjande var Oskar Ahlgren på plats. Han är en av Sveriges surfskipionjärer och var/är riktigt vass. Han är en av få killar som kan ha Speedos, livräddare och vältränad som han är, och så sitter han i en specski. Kul kryddda på dagens lopp fast planen att paddla enbart i Speedos fick han  hoppa över eftersom det trots Brittsommaren blev kallt i vinden, och vattentemperaturen höll ca 13C. Men jag är övertygad om att de satt på där under neoprenet. På startlistan var vi även 10 damer anmälda av totalt 39 paddlare – otroligt kul!

Är det någon som får och kan så är det Oskar. PS: Jag fick slita blod för att få den här bilden.

Med hjälp av familj, vänner och förkylda paddlare kunde vi köra egna bilar till start (och lägga busspengarna på en fin middag istället), och så när som på alla utom en bil kunde köras direkt tillbaka till målet, fantastiskt! I Bua höll jag i ett regelrätt skepparmöte och som vanligt insåg jag att många inte kollat på banbeskrivningen och de visste knappt vart de skulle. MEN en stor eloge till er som faktiskt läst och förberett er med kompass i ski/fasttejpad på låret – helt enligt instruktion. Det skulle visa sig vara bra, för där var flera som inte paddlade rakaste vägen till mål.

Skepparmöte. Folk lyssnade riktigt bra och undrar nog vad jag ritar…. Foto: Bo Törnberg

Ja vad ritar jag? Det är väl tydligt!?

Vid Bua mötte vår eminenta följebåt upp framförd av min frus bror Per, sponsrad av bilfirman Gothia Motor. Min fru Kris var med på båten tillsammans med vännen och fotografen Bo Törnberg. Runt kl 13 hade jag till slut hunnit byta om, äta och dricka lite och preppa mig och min ski inför race.

Äntligen på vattnet efter en lång morgon. Foto: Bo Törnberg/Kris Levemyr

Jag kunde kommunicera med Per i följebåten via komradio för att hitta exakt startposition enligt den bana vi ritat i webtrackingen – smidigt. Han såg mig på webtrackinngkartan och kunde dirigera mig till att ligga precis bakom startlinjen. Ca 13:30 kunde jag blåsa i pipan och alla 39 paddlare satte av utåt ön Grytan. Det blåste nog runt 8 m/s och ökande men till en början var vågorna relativt små eftersom vinden kom från land. Blev lite förvånad över att de snabbaste herrarna inte hetsade mer och jag hängde med bra trots att min puls rusade. Hade varit lite småkrasslig under veckan, inte känt mig frisk helt enkelt. Och ja, så fick jag ett kvitto på det, att det inte var tipptopp i kroppen, men tillräckligt bra för att paddla och hänga med hyfsat. Erik, Filip, Örjan och Anders Abrahamsson låg vid min sida eller snett framför mig – de tillhör alla det där ’gubbgänget’ som jag bara måste slå – på varje tävling. Har lyckats hittills men de är ju som hungriga vargar varje gång och nafsar i bakhasorna.

Mäktig rundning av ön Grytan någon kilometer utanför Bua. Foto: Bo Törberg/Kris Levemyr

En del vågor i sidan innan vi kunde börja surfa. Foto: Kris Levemyr/Bo Törberg

Precis som väntat kom en dyning från sydväst och lockade med flera paddlare, som försvann österut. Jag ignorerade dyningen och kämpade på utåt med de långsamma vindvågor som fanns. Såg fortfarande gubbarna (som jag lika gärna skulle kunna kalla för ‘killarna’ men det är ju kul att retas) men i takt med att vågorna växte och tiden gick såg jag dem mer sällan tills att de var helt bakom mig. Skönt! Einar var som en gul prick i fjärran och Lazlo låg långt ut på sidan i ungefär samma hastighet som mig. Anders W och Oskar såg jag inte ens. Vågorna växte och jag pressade på. Glädjande nog fick jag en hel del vila i surfarna, försökte glida så mycket som möjligt för att hålla nere pulsen, som fortfarande var löjligt hög. Jag fick jobba en hel del i sidled för att inte surfa ner i vågen framför och för att få en helger hastighet Jag tycke det funkade riktigt bra, jag kände mig nöjd idag över min insats.

Laszlo utanför Näsbokrok, lyckligt surfandes. Foto: Bo Törberg/Kris Levemyr

Einar är en av få som kan vara framför mig utan att jag blir förbannad 🙂 Foto: Bo Törnberg/Kris Levemyr

Markus Grip fick revanch idag. Åter igen i en ny ski men stabilare den här gången. Foto: Kris Levemyr/Bo Törberg

Anders Abrahamsson och Örjan Skatt jagar mig. Foto: Kris Levemyr/Bo Törberg

Kul med klubbkamraten Teresia, som tyvärr inte fått till så många race i år. Men idag var hon här 🙂 Foto: Bo Törnberg/Kris Levemyr

De sista 5 kilometrarna mot Åsa udde bjöd på ganska sjysst surfvågor, med brytande toppar, och nu började det bli kul. Fick ihop vågorna bra och närmade mig den gula pricken, som blev en Einar med mer och mer konturer. När jag var precis utanför udden kommer Anders Winter farandes förbi mig. Vad i??? Och så såg jag Oskar Ahlgren bara en bit bort och det skulle visa sig senare att de båda hade paddlat fel, de hade paddlat för långt in mot Åsa. Nu var det spurtstrid dem emellan på riktigt – kul och rafflande. Jag pressade på för att jämna till siffrorna mot Laszlo och Einar men hade egentligen aldrig någon chans att paddla om dem. Blev förvånad över hur bra surfen var sista två kilometrarna in från udden till hamnen, kunde rida riktigt länge på flera av de långa vågorna där.    

Elin var en av de som körde kort bana förra året. Otroligt kul att få se folk utvecklas! Foto: Kris Levemyr/Bo Törberg

Det var skönt att gå i mål, jag var trött! Dels för att jag inte var helt kry, jag hade känt mig jagad hela racet och korvstoppningen i huvudet av allt man har i huvudet som arrangör. Nu var det över, nu kunde jag slappna av lite mer. Dock hade jag via min komradio hört konversation mellan följebåt och tävlingsledningen på land om någon av deltagarna som behövde hjälp och den oron tog nu fart i kroppen.

I mål stod Evy som kranskulla – med lei lei och godis. Fantastiskt att få komma i mål till det. Bakomvarande paddlare droppade in ganska snabbt, alla goa paddlare och ta mig tusan alla hade ett stort leende på läpparna. Många verkade tycka det varit bra där ute. Själv hade jag gärna velat ha lite större vågor, hade ju noll adrenalinpåslag. Men visst, det hade varit kul!

Evy är kranskulla och välkomnar i mål med diverse godis och kransar. Foto: Anders Frimodig

Incidenten
Min oro för deltagaren som behövt hjälp var inte obefogad. Via webtracking hade tävlingsledningen sett att en deltagare legat stilla samt försvunnit på kartan. Dessutom blev de i samma veva uppringda av en annan paddlare som kommit till undsättning efter ett tag. Tävlingsledningen meddelade följebåten om situationen, vilken åkte mot ungefärlig position. Dock hade signalen från paddlaren i nöd tidvis försvunnit och det var inte helt enkelt för båten att köra mot exakt position. Paddlaren som larmade hade tyvärr ingen webtracking men drog sitt nödbloss så fort följebåten skymtades och tack vare detta gick det fort för båten att undsätta paddlaren i nöd, som då hade lyckats ta sig upp i sin ski igen men var medtagen och kall. Enligt båtföraren var det jättesvårt att se paddlarna på havet, trots att våghöjden bara var drygt en halv meter, och nödblosset förkortade sökinsatsen avsevärt. Paddlaren återger här själv med egna ord vad som hände:

–Jag hade fina 8-9 kilometrar med härliga surfar och njöt verkligen och kände mig stabil. Plötsligt, mitt i en surf, trots stöd på styrbordsidan, kom en vågtopp från vänster och kantrade mig mot babord. Jag hann aldrig med ett nytt stödtag och jag accepterade kapsejsningen med ro till en början. De första försöken till reentrys var tunga, jag låg i lä om kajaken och fick den över mig, på mig, jag fick en och annan kallsup. Kände mig ovanligt tung. Jag kom på det nästan direkt, vätskesystemet i ryggfickan på västen, så himla klantigt, är det tävling så brukar jag dricka mycket. Jag försökte dra ur den men den satt för bra.

Min räddning var kajaken efter mig. De ringde direkt tävlingsledningen, hämtade min paddel, pratade med mig hela tiden. Pushade mig att göra ett försök till, där satt den. Jag kom upp, utmattad och långsam som jag var så välte jag i direkt igen. Kom upp igen och satt stadigt med benen ut tills följebåten ankom. Ett nödbloss från mina räddare gjorde att följebåten såg oss snabbare. Då hade jag varit i vattnet minst 20 minuter uppskattningsvis. Det kändes som en evighet. Jag är idag glad att jag kunde hantera min rädsla därute, koppla på andningstekniker och få ner pulsen och slippa hyperventilera. Jag fick ork till fler försök för reentrys. Nu vet jag att jag klarar det. Hade jag blivit upphämtad i vattnet hade det varit svårare för mig att komma över att jag inte kom upp i surfskin, som jag kunnat väl innan. Nu står lång slang på önskelistan, så jag kan ha vätskan framför fötterna, men också en gps-sändare och en tåligare telefon.

Paddlaren hade klätt sig exemplariskt med dubbelneopren på underkroppen, vindtätt, underställ på överkroppen, buff, handskar mm. Paddlaren har tidigare vana från att vara i/under vatten och är långt ifrån nybörjare. Paddlaren har mycket erfarenhet från reentry, åtminstone på plattvatten (jag har sett det med egna ögon). Mina egna tankar kring den berättelse jag fått höra efter att ha varit i kontakt med paddlaren är att det är ganska typiskt hur snabbt man förlorar kraften då man gör misslyckade reentryförsök, speciellt när man redan har rejsat en stund och man är trött, stressad. Dessutom tappar man lätt skärpan när man går runt under stress, man glömmer lätt hur man ska göra -om det inte sitter i ryggmärgen. Att hantera en vurpa från ‘fel’ håll där skin dessutom trasslat in sig i leashen kräver en del sinnesnärvaro för att reda ut situationen. Har man inte varit med om att bråka med sin ski i vind och vågor kan det bli problem och det suger energi.

För övrigt så försvann webtrackingsignalen så fort telefonen kom under vattenytan. Tyvärr blir det så med den teknik som finns idag. Vi behöver se över placeringen av våra telefoner. Det är önskvärt om vi kan placera dem högre upp på kroppen än nere i svanken där de oftast hamnar då de ligger i ryggfickan. Detta får vi tävlingsarrangörer jobba med inom en snar framtid.

Och för mig som utbildar paddlare så vet jag vad som kommer stå på mitt kursprogram för 2019. Det kommer förutom de sedvanliga reentryintervallerna i vågor bli obligatoriska reentries som påbörjas med skin i lovart. Gärna intrasslad i minst en leash. Och så blir det obligatorisk kamraträddning i vågor. Kamraträddning på platten har jag sett många greja, men hur funkar det i vågor? Otroligt bra att testa!

Så var det dags för mammas soppa – i år en grönkålssoppa mycket god och hälsosam. Skönt mingel med alla men ni var så jäkla många i år att jag inte hann prata med alla – ledsen för detta. Solen sken nu från en klar himmel, det var runt 18 grader varmt och hösten i full prakt. Det var så vackert att det nästan gjorde ont, blått hav, färglada löv, blå himmel och så en massa goa paddelfolk med stora leenden på läpparna – läget var 100%! 

Mammas soppa! Foto: Bo Törberg

Skön afterski i Brittsommaren. Foto: Bo Törnberg

Evy och jag drog igång en, som vanligt, ganska improviserad prisutdelning. Men det är ju det som är det fina med just den här tävlingen: det ska vara lite mer avslappnat, mindre uppstyrt, lägre förväntningar, mindre oficiellt. Inga bojar, goodibags, flådiga portaler eller målgångar – keep it simple!  Per som representant för Gothia Motor delade ut förstapriserna i form av 1500kr till kungen och drottningen på Fjorden 2018. Det blev Oskar Ahlgren som tillslut knep Kungatiteln framför Anders W. Lite kul med en ny Kung trots allt men jag hoppas Anders kommer tillbaka 2019 och fightas om att ta tillbaka kronan. Kanske kommer han vara lite mer förberedd då?

Evy jobbar flitigt med livesändningen, drottningen och kungen intervjuas här.

Själv fick jag behålla drottningtiteln och gladde mig åt att ha klubbpaddlaren Teresia som nummer två på prispallen. Och ännu mer gladde jag mig åt att få spruta bubbel, även detta har kommit att bli en tradition och folk var beredda i år och tog skydd. Oskar A gjorde världens bästa uppvisning där han i sin glädje och iver att få spruta ner folk snubblade över den där fördömda stenhögen, föll och spräckte brallorna. Så jäkla kul – och allt fångades på film. Tack Daniel! Helt underbart Oskar, tack för att du bjöd på showen och att vi fick skratta åt och med dig. Vi lär bli lätt 10 år äldre efter det skrattet.

Tack Daniel Cervin för filmen!

Värt att nämna är också att Västkust Surfskiklubbs första klubbmästerskap avgjordes på tävlingen. På herrsidan presenterades tre av gubbarna i gubbgruppen; Filip Nilsson (1a), Eric Gilland (2a) och Inlands-Örjan (3a). Jättekul och grattis till er. På damsidan inga större förändringar från totalpallen men kul att Agneta, som trots sin Stockholmspositionering är medlem i vår klubb, fick bronspengen. Grattis!

Prispallen.

Så var tävlingen över, folk åkte hem och jag satte mig ensam i min bil och rullade ut mot stugan för fest. Jag var så enormt lycklig och upprymd. Mestadels för mötet med alla härliga människor – som var så glada. Också mycket för att min familj och vänner var med och hjälpte till. Ett enormt stort tack till alla som hjälpte till på något vis, det är tillsammans vi gör detta och utan er blir det knappt någon tävling. Ni är verkligen guld värda! Stor kram till Per, Kris, Bosse, pappa, mamma, Michelle, Marita, Anders F, Anders Karlsson, Jenny B, Lilian, Göran, Evy, Markus Grip. Jga kan ha glömt någon här i texten men jag glömmer inte er insats. Och så ett stort tack och björnkram till våra sponsorer Gothia Motor, Nelo Surfski Sweden, Aterra och Nordic kayaks för era bidrag och insatser.

Välkommen tillbaka Oskar! Foto: Bo Törberg

Jag tycker att årets tävling var lika lyckad som tidigare års tävlingar. Förra året hade vi ännu bättre vindar men sämre väder på tävlingsdagen. Dock var känslan något bättre i år och jag klurade på varför. En orsak var nog att vi var ännu fler paddlare i år – rekord med 39 stycken! Ytterligare en orsak är nog att det tillkommit fler nya ansikten i år samt att de som paddlade korta banan förra året i år klev upp nu och hanterade lång bana. Det går framåt helt enkelt!

När jag kom ut till stugan var jag trött och visste knappt vad jag skulle börja med. Då kom Camilla P som en räddande ängel och tog alla mina blöta kläder för upphängning. I köket slängde hon sen fram en öl till mig och alla flockades runt chipsskålen i en gemensam skål för en lyckad dag. Jag bar på 5,5 kilo torskfilé som skulle tas om hand och snart började middagsfixet. Skönt kaotiskt i köket där de flesta hjälptes åt att fixa middagen till drygt 20 personer. Fler och fler droppade in och lagom till att de sista släntrade in runt 20-tiden så var fiskmiddagen klar och vi kunde sätta oss och äta. Säger bara: mmmmmmm. När jag många timmar senare gick och la mig fann jag en litet egensnickrat häfte på min säng med titeln ’En berättelse för vuxna över 30 år’. Bilder på betydligt äldre människor än jag var fastklistrade på framsidan. Jäkla busungar, jag vet vilka NI är. Och jag vet EXAKT vem som hjälpt er! Att jag precis fyllt 41år underlättar ju inte direkt åldersnojan man haft senaste två åren och så det här. Jag får försöka leva på det mitt gulliga kusinbarn Elisa sa till mig i somras då vi träffades för första gången på mycket länge – Emma: är du vuxen?

Fina-fisken middag i stugan.

Söndag
Ännu en varm och solig dag väntade oss, med vindar från syd. Vi var 14 paddlare som möttes upp på Jonttis och vi packade ihop oss i fyra bilar och körde söderut. Vinden blåste inte särskilt mycket just då men skulle öka. Och just så blev det för lagom till när vi satte i vid Draget och började paddla utåt Fjordskär friskade det sannerligen i och det blev lite stampigt i motvinden. Dock blev det en välbehövlig uppvärmning för oss alla och man kunde inte annat än njuta av den fantastiska dagen med blått hav, brytande vågtoppar, 12 paddlare på havet och strålande solsken.

Glada fjordpaddlare

Stampigt i motvinden ut mot Fjordskär. Foto: Kris Levemyr

Idag skulle vi köra ett inofficiellt race (men minst lika allvarligt som igår givetvis) från Fjordskär in till Jonttis. Webtracking påslagen liksom Per i följebåten stod för dagens säkerhetsinsats. Camilla, som inte var helt i slag, valde att vara drönarpilot idag och fick en hel del fint filmmaterial från vår start vid Fjordskär. Det hade tydligen inte varit helt enkelt att starta och landa drönaren i den bitvis friska och byiga vinden – men det gick med hjälp av Kris (som formligen kastade sig upp och fångade drönaren) och jag är evigt tacksam för att äntligen äntligen få en första film över surfande skipaddlare på fjorden. Det är otroligt tydligt hur jämna och likriktade fjordvågorna är – perfekt för nybörjare!

https://youtu.be/4vpuv0FpzwE

Racet blev riktigt bra. Jag fick en tung start men kunde vid Gottskär/Draget gå om Erik (som var hetast). Kroppen svarade bra och ja, Fjorden är ju mitt hemmavatten, jag har nog tokpaddlat i de flesta förhållanden här. Även om det var relativt platt fanns där en hel del att länka, om man timade och tryckte på. Riktigt kul faktiskt.

Efter paddlingen mötte mamma med flera vid Jonttis med fika. Otrolig service och så trevligt att runda av söndagen och helgen så här.

Underbara Kris var med hela helgen. Tack!

Nu är det bara att ladda om till helgens race i Frankrike. Jag är superladdad! Ha det så kul alla tills vi ses på havet igen. Och tack för att ni dök upp på tävlingen 🙂

se fullständiga resultat här

/Emma

Foto: Kris Levemyr/Bo Törberg