Del 3 i Resan till Lofoten, Vesterålen och ASKR 2017

Onsdag – Kråkberget/Fjordcamp

Så var det dags att ansluta till ASKR. Vet du inte vad ASKR är så läs här, från förra årets inlägg. . Jag som inte paddlat med på turen men ändå vill vara med på ett hörn kan ansluta på andra halvan av veckan, onsdag till lördag då alla bor på Skipnes. En till som körde det konceptet var surfskipaddlaren Anders Saebøe från Sandefjord. När vi rullade in på parkeringen till Fjordcamp så ser jag en Anders som spatserar runt och sparkar i gruset. Han hade tydligen kört upp hela vägen från Oslo själv och hängt ganska länge vid campet. Jag tror han var gansks sugen på lite socialt umgänge och paddling efter lång tid i bilen ensam.

Packade om och gjorde i ordning oss för avfärd. Kris med en herrans massa packing blev  upphämtad av en motorbåt vid bryggan medan Anders och jag paddlade den 7,5km långa sträckan ut. I motvind givetvis, fast med solen i ansiktet :-). Ute på Skipnes hade folk börjat anlända, sätta upp tält, installera sig i  de olika ‘robua’, försäljningstältet var uppsatt och bänken stod på sin plats.

Kris och jag installerade oss i tältet jag ärvt av mor och far, det som kallats för ‘Himalaya Hotell’. Och ja så är det nog, det var gigantiskt för oss två och tog en bra stund att sätta upp eftersom det var första gången. Men jäklar vad kungligt vi skulle bo i det!
Snart anlände den tredje surfskipaddlaren Emma Broberg – ja ni vet hon danskan. Hon hade fått låna en NK Exercise, något bredare ski med packlucka, och kört med long ramblegruppen. Och så kom kompisen Helena Bergström med vännen Maria. De hade haft den mest fenomenala tiden tillsammans med short ramblegruppen och de båda sken som små solar av glädje och harmoni. De bubblade på om vita sandstränder, vinden i ryggen, sol, glassigt, playan, de hade blivit serverade valgryta och torsktunga av gruppledarna och det hade varit halabalo på kvällarna. Kul!

Chipo och Fredrik och deras illa Julia hade varit på Skipnes sedan igår, de kom med fiskebåten direkt från Åsand. Senare åt vi gemensam middag på restaurangen – traditionell Bacalhau gjord på torrfisk. helt ok men jag var inte helt övertygad. Kan dock tänka mig att den går att laga på en herrans massa olika sätt. Torrfisken i sig var god, svårt att tro att den varit torkad.

Torsdag
Någon gång runt 7.30 satte någon igång ugnen. Från att ha varit en kall natt vaknade jag av hur temperaturen steg och det blev VARMT! Solen formligen gassade och det var bara att hiva av sig alla sovsäckar, jackor, byxor, strumpor, mössor och öppna upp. En vacker morgon igen och vi fick njuta av ännu en grötfrukost med vacker utsikt över berg och hav. Jaha ja, vad skulle vi hitta på idag fram till kl. fyra då sprinttävlingen skulle gå? Jo vi skulle ut på ett litet fiskeäventyr. Tidigare hade jag nämnt något om att sticka ut och fiska med vårt lilla fiskespö från surfskin varvid Chipo tyckte att vi borde åka ut med Fredrik i fiskebåten istället. Mig behövde de inte fråga två gånger, jag stod i givakt och bara väntade på order. Och om jag ska vara helt ärlig så hade jag faktiskt legat likt ett barn i väntan på julafton där i tältet och fått dra djupa andetag för att kunna slappna av och somna och hoppas på en snabb natt.

Fisketuren
Fredrik, Kris och jag tuffade ut i sjarken och styrde mot Tinden och havet utanför. Fredrik hade ett ganska proffsigt ekolod plus plot och navigerade fram till något han trodde på. Djup 84 meter. Kris och jag började med varsitt stort fiskespö. Eller vad heter det? Kris hade något drag för sej på sitt och jag hade väl något annat för sejen gillade inte mitt drag. När Kris och jag äntligen rullat ner till 84 m fick vi rejäla hugg direkt och vi började veva in. Kris fick en torsk på några kilo. Efter den första fisken minns jag inte vilka fiskar som kom i vilken ordning men Kris drog upp flera sejar och bytte sedan från spö till någon lina med många krokar – på rulle med vev. Jag tog över hennes sejvänliga spö eftersom ingen fisk verkade fasta på min krok. Vi bytte också ställe till något grundare och Kris vevade in flera sejar på linan, gång på gång.

Fredrik assisterade, krokade av fiskarna, sparade eller slängde tillbaka till havet. Jag fick också napp hela tiden och vevade bland annat upp en rejäl torsk på ca 7 kilo (Fredriks uppskattning). Den fick gå tillbaka till havet då den var oskadd. Torsk var ju inte fint nog. Höll på ett tag tills vi tyckte att vi hade mer än nog. Men innan vi slutade så ville Fredrik ha tag på storsejen och han drog en chansning genom att kolla på sitt ekolod och kolla fågelflocken på havet. Det var djupt igen men jag vevade lydigt ner linan och började dra upp och ner. Nej nej Emma sa Fredrik, sejen gillar att fånga byten på väg uppåt. -Du ska låta linan gå uppåt hela tiden! Jag började veva in och hade nästan tappat hoppet efter kanske halva djupet när det där ordentliga hugget kom och hela fiskespöt böjdes rejält.  Fick släppa ut en del lina för att sedan börja hämta hem igen. Men så plötsligt blev linan slak och jag bannade oturen för att firren släppt. Återigen kom Fredrik med tips. -Fortsätt veva Emma, så där beter sig sejen ibland, den kan säkert vara på fortfarande. Och så plötsligt började det att dra rejält i linan igen och jag fick släppa ut. Vad tusan var det för best där nere?

Kunde snart börja veva och dra utan att släppa ut något och snart så kom firren upp till ytan, en storsej som Fredrik uttryckte det. Han använde sin krok-grej för att bärga ombord bjässen, en firre på ca 8 kilo uppskattningsvis. Enormt häftigt. Helt klart det häftigaste jag upplevt i fiskeväg. Mungiporna gick från örsnibb till örsnibb.  Fredrik skar ganska snart huvudet av fisken för att den inte skulle lida och gjorde likadant med övrig fångst. Även inälvorna plockade han ut från de flesta fiskar och hivade ut det i havet. Det blev såklart ett herrans liv på alla måsar som snabbt samlades runt omkring och slogs om maten. Tills någon mäktigare fågel kom….En havsörn kom insvepandes och cirklade runt båten en stund innan den gick ner och grep efter sitt fiskrens-byte. Mäktigt!

På väg tillbaka så kokade Fredrik upp vatten med lagerblad, kottletstyckade en mindre sej och la ner i vattnet. Efter några få minuter fick Kris och jag smaka på pinfärsk sej, så färsk den bara kan bli (förutom om man äter den rå) och jäklar vad fin den var, vilket fint kött, vilken konsistens och mild smak.

Väl tillbaka vid Skipnes fileade Fredrik fisken och jag måttade och uppskattade vad jag behövde för att laga fisksoppa till 8 personer till kvällen samt kanske till lunch dagen därpå. Försmädligt att se storsejen ofilead när jag redan fått de bitar jag behövde. Emma Broberg frågade på restaurangen om de ville ha fisken men de hade sin egen fisk. Emma frågade vidare och hittade tillslut en dam i en av stugorna på ön som gärna tog emot fisken. Trist att inte få smaka på den stora firren men kul att någon annan blev glad. Och vi fick en ask Anton Berg i utbyte som tack. Så var efterrätten bärgad den med.

Torsdag eftermiddag och dags för traditionella sprintracet, det som är mest på skoj men ändå på så blodigt allvar. Det var jag, Emma B och Chipo mot varandra. I herrklassen tävlade Fredrik (ensam i sin dubbelski) mot Anders S. Fler än så hade inte surfski tyvärr. Milslukern-Erik hade också kommit långväga och fick briljera bland herrar i havskajakklassen och vinna den stort. Fredrik vann också med marginal trots att han satt ensam i sin dubbel. Men så är han ju uppväxt på torrfisk, gulerötter och är en riktig karlakarl med stenhårda och stora muskler och händer som knappast duttar på tangenter om dagarna. Jag är ganska glad att jag inte var kille och behövde tävla mot honom. Jag vann också min klass men det var jämt mot starka Emma. Tur för mig att hon satt i en bredare ski annars hade jag givetvis fått däng.

Dags att laga middag och fisksoppa stod på programmet. Jag hade redan hemma i Sverige drömt lite om att fånga fisk där uppe i norr och hade googlat fram recept på enkel fisksoppa och packat ner saffran, vin, tomatpurré, fond, grönsaker och kryddor. Jag fick köpa en liter grädde inne på restaurangen och Emma förstärkte lökmängden med egenplockad gräslök. Fick låna ihop tre stormkök för att få ihop soppan till 8 personer inom en rimlig framtid och det gick faktiskt bra. Och gott blev det. Otroligt lyxigt att ha så mycket fin fiskfilé av både torsk och sej att stoppa ner i grytan. Chipo, Fredrik, Anders, Emma, Helena, Maria, Kris och jag mumsade sedan i oss av soppan, det blev inget över. Samma sak gällde med Anton Berg asken.

 

Fredag
Igår sprint, idag maraton. Det hade varit en del snack under gårdagen om att det skulle bli blåsigt och två olika banor låg på ritbordet, den ’vanliga’ och exponerade banan, den som går mallan Tinden och Hovden och så en reservbana inomskärs. Det skulle tas beslut kl. 10.30 om vilken bana som gäller. När jag vaknade var det åter igen strålande solsken och det verkade vara väldigt lugnt där ute på havet. Det gav mig såklart förhoppnigar om att lednigen skulle välja den vanliga banan och jag knallade bort till dem och frågade. Enligt lednigen var det nu dimma på havet men lite vind så de kunde inte ta beslut utan hänvisade till 10.30. Väntans tider…bara tanken på att paddla inomskärs gav mig ångest. Jag ogillar verkligen surfskirace på plattvatten. Men redan innan 10.30 togs ett beslut efter att lednigen varit ute och rekat. Dimman var borta och det förutspåddes 3-4 m/s så det var givet att köra vanliga banan – till alla surfskipaddlares stora glädje. Gött, nu var jag pepp igen.

Så kom jag till klädvalet. Varmt i luften, lite vind men ca 12 C i vattnet – svårt! Ska jag svettas som en gris eller ha små marginaler om något händer? Det slutade med att jag valde mina långa neoprenbrallor men skippade shortsen under, vinterskor och en långärmad rushguard. Jag stoppade ner min tunna vindjacka i flytvästen utifall det skulle börja blåsa och bli kallt. Förra året körde jag med open-palm vantar men skippade dessa idag.
Starten går i tävlingsklassen. Foto: Kris Levemyr

12.00 gick starten och vi alla surfskipaddlare plus ett gäng tävlingssugna havskajakpaddlare satte av utåt. Chipo och Fredrik i dubbeln låg naturligtvis först och jag försökte ta deras våg men hade svårt att hitta/känna den. Det var ju inte plattvatten direkt även om vi var inomskärs. Däremot hade jag lättare att känna Emmas våg och höll den under kortare stunder innan jag kände att jag ville öka. Erik Bentzen var snabb i sin havskajak och låg jämsides med mig fram till rundningsön. Så fort vi rundat ön var vi på utsidan och äntligen kom vågorna i sidan – ganska hyfsade dyningar faktiskt och lite vindvågor på det. Plötsligt bara försvann Erik och jag var ensam. Vart tog han vägen? Hade en downwindsträcka framför mig på ca 10 km och hade dyning snett i sidan och vindvågor aningen mer bakifrån. Vinden ökade så sakterligen under tiden och det blåste helt klart mer än utlovade 4m/s. Det var extremt tekniskt att försöka hitta surf i rätt riktning. Jag lockades gång på gång att fånga dyningarna in mot land och emellanåt gjorde jag det och försökte zickzacka mig utåt med hjälp av farten jag fick  i surfen. Försökte desto mer att söka surf i det lilla jag hittade i min riktnig. Hade förmodligen en del motström för fort gick det inte. Fick kämpa för att hålla 10km/h, i bästa fall var jag uppe i 13 i surfarna. Men åh vad jag tycker detta är kul – att hela tiden försöka nyttja det som finns, att göra något med alla vågor som finns framför mig. Vände mig om någon gång och såg ingen. Precis innan jag rundade ön vid Hovden kollade jag mig om igen men såg ingen. Det kändes som om jag äntligen skulle kunna få till en vinst. Vid rundningen såg och kände jag att vinden nu börja blåsa på ännu mer och jag var inte direkt varm. Stannade i lä bakom ön för att dra på mig min vindjacka. Stressad och blöt om händerna så strulade den tunna jackan givetvis och det tog en bra stund innan skiten satt på. Paddlade vidare och såg följebåten med Kris (som skulle fota). Plötsligt kände jag att jag fick kramp i mitt högra lår. Försökte ändra sittställning men krampen kom mer och mer och på olika ställen i låret. Försökte febrilt att hitta en ställning för att häva krampen och lyckades tillslut genom att hålla höger ben ganska rakt, vänster ben hängandes utanför och överkroppen lutandes bakåt. Jag kunde inte göra någonting mer än att bara ligga där och slappna av. Så fort jag försökte röra mitt högra ben kände jag krampen. Och så kom första ekipaget förbi mig – en kille i en havskajak, dock inte Erik. Och ganska snart där efter kom Emma Broberg. Vilken skit att sitta där och inte kunna svara. Men det fanns inget att göra. Följebåten kollade läget och det kändes faktiskt lite skönt att veta att de var i närheten. Klurade ett tag på om jag skulle försöka ta mig in mot ön och gå upp en stund och valde att började driva ner med vågorna. Men så plötsligt märkte jag att benet funkade igen, krampen var borta. Stack in foten under fotremmen, satte mig rakt upp och tog några trevande paddeldrag – det funkade. Emma var dock en prick långt framför mig och jag fick trösta mig med att jag i alla fall inte behövde bryta. Det gick nu rejäla vågor mot mig och vinden blåste på fint. Det var kul att paddla mot de stora vågorna, solen sken, det skummade och dånade och de branta klipporna stod rakt ner i havet. Häftigt!

Det tog en stund att paddla mot vågorna tillbaka mot Tindøya och jag hade lite svårt att motivera mig att ta i till bristningsgränsen. Gick i mål på 2.10 något, kanske 5 minuter efter Emma B. Emma B lyckades förresten gå om killen i havskajak och var därmed snabbaste singelekipaget. Kul! Chipo och Fredrik var råsnabba i sin dubbelsurfski – de är de alltid. Har för mig att de gick i mål på 1.50 något.

Jag klurade en stund på varför jag fick den där krampen men hittade inget givet svar. Jag vet att jag kan få kramp om jag är dåligt tränad men har aldrig tidigare fått kramp i den utsträcknigen i surfski. Men en sak vet jag och nästa gång jag paddlar maraton på ASKR så är det dubbelneopren på benen som gäller. Oavsett hur varmt det är i luften så blir man kall om underkroppen i 10-12C vattentemp – om det inte är fullständigt stiltje såklart. Och hade jag åkt i där ute i vågorna hade jag blivit kall ganska snabbt i mitt enkelneopren. Jag brukar tänka på min klädsel och ha bra med marginal men den här gången? Det blir lätt stora förhållanden där uppe, det rör sig nästan alltid på havet även om vinden är knapp. Det är inte heller enkelt att ta sig i land på öarna. Och så är det är isande kallt i vattnet. Vad tänkte jag med? Skärpning!

Vad hände då med Erik B? Han blev tydligen sjösjuk och så fort han rundat den där ön vid Tinden så valde han att paddla tillbaka till Skipnes. Så kan det gå. Smart att avbryta där och då.

På kvällen var det middag, avslutning och fest enligt tradition. Som pristagare i maraton får man (också enligt tradition) en tavla med motiv från ASKR. Det här året var det Chipo och Fredrik i sin dubbelski som var motivet på tavlan (fast det var inte lätt att se), kul! Jag hängde upp tavlan i tältet.

Lördag
Lördag och hemgång. Kom iväg först vid 14.30 från Fjordcamp eftersom vi fick vänta in fraktbåten som transporterade tillbaka packing och fru från Skipnes. Nu var det bara att stampa på, på måndag väntade jobb igen. Vi tog vägen mot Riksgränsen via Narvik och det var mycket fin körning. Det fortsatte att vara vacker körning när vi rullade mellan Björkliden och Abisko, med Lapporten rakt framför oss. Men sen blev det ganska trist, beläggningsarbete på vägarna dessutom och det kändes som om vi hade så långt hem. Tänkte äta middag på Abisko turiststation men där var det fullsatt. Åt våra turmatspåsar istället. Stannade vid en P-ficka, kokade upp vatten, hällde i påsarna, återslöt påsarna och satte fart igen. Sen satt Kris och matade mig med turmat medan jag körde. Det kändes skönt att hålla sig rullande. Passerade Kiruna och såg skyltar mot Luleå, 30 mil något. Jag ville ha godis men det fanns ju inga mackar längs vägen. Ja och så mycket mer spännande än så blev det inte. Stannade och sov någonstans längs vägen innan Luleå och hade en körning på 17h dagen därpå, kom hem till Göteborg vid midnatt.

Vi fick två otroliga veckor uppe i Lofoten och Vesterålen. Kommer det någonsin att hända igen att vi timar det fina vädret på det sättet? Att jag kan paddla ski i bikini, att inte ta fram regnjackan på 14 dagar? Jag kommer i alla fall att försöka för vi vill åka upp igen nästa sommar. Så får det bli! Då ska jag ta med mig torrdräkten så att jag slipper krypa i blött neopren när paddellusten (och vindarna) smyger sig på. Bra att ha både neopren och torris! Jag ska också ha med mig min varma Ursuitjacka på eget bevåg och varmare byxor till de dagar utan sol. Både Kris och jag vill upptäcka Andöya och kita på stranden vid Bleik. Jag vill upptäcka nya downwindsträckor och se ännu fler fåglar och kanske valar. Jag vill bestiga fler bergstoppar och fiska mer fisk. Och nu vet jag hur nästa sommars fiskeutflykt kan bräcka årets. Jag tror även att Fredrik vet.

Tack ASKR för ännu ett fantastiskt arrangemang, glada miner, er härliga fixaranda. Vesterålen och ASKR, vi kommer tillbaka nästa sommar!

Fler bilder

Tinden och havet  utanför där vi fiskade och paddlade maraton